Camilla Ekholm är kyrkoherde i Sibbo svenska församling.

Jag har insett att lycka och glädje släpps fria och fladdrar till så mycket lättare då jag inte jagar efter dem eller letar efter dem i mig själv

Kolumn.

"Jag har märkt att då jag själv eller någon annan säger till mig att jag ska känna lycka, ja då är det svårare än någonsin att göra det."

11.11.2020 kl. 11:29

”Du vet den där korta, fladdrande stunden, då du till exempel lyssnar på riktigt bra musik i bilen och för en stund känner total lycka!” Engagerat talade hon till mig, min samtalspartner. Och jo, jag känner igen känslan. Det finns stunder i livet som är svåra att fånga, som bara kommer till en och som man kan beskriva som en känsla av total lycka. Den känslan är där en stund och lika snabbt som den kom, fladdrar den vidare.

Lyckokänslan kommer rätt sällan och så gott som alltid oplanerat. Jag har märkt att då jag själv eller någon annan säger till mig att jag ska känna lycka, ja då är det svårare än någonsin att göra det. Däremot känner jag ofta glädje. Jag tror det är skillnad på lycka och glädje. Lyckan är en gåva, glädjen finns i oss alla. Kanske stundvis djupt nergrävd men den finns i oss.

Under coronapandemin tycker jag mig ha märkt att våra känslor blivit tydligare. Dels ångestkänslorna och osäkerheten, dels känslorna av glädje och lycka. Sorg och glädje går ibland hand i hand. De är inte nödvändigtvis varandras motpoler. När vi minns en älskad människa som dött och känner stor sorg och saknad, kan ibland skrattet börja bubbla i oss, för mitt i tårarna minns vi något med den vi saknar som gör oss glada.

Coronans begränsande av vårt liv visar i allt sitt elände också på det som genuint ger oss glädje. När allt det yttre skalas bort, när vi tvingas göra annorlunda och enklare märker vi vad som egentligen ger oss glädje och som vi kanske tagit för givet. Sällan har jag tidigare känt sådan glädje över att jag får och kan springa. Tack Gud, för fungerande lungor. Sällan har en träff i verkliga livet, utan skärmar, gjort mig så glad tidigare. Visserligen i snålblåst och invirade i halsdukar men vi kan ses, min vän och jag.

Och glädjen jag kände då det igen var tillåtet att fira gudstjänst med församlingen på plats! Att säga att varje församlingsmedlem är värdefull är verkligen inte bara tomma ord. Du ska veta hur viktig du och din plats i kyrkbänken är. Vilken glädje och vilket mervärde du ger!

Lycka och glädje föds ur så lite. I viss mån kan jag styra dem men framför allt har jag insett att de släpps fria och fladdrar till så mycket lättare då jag inte jagar efter dem eller letar efter dem i mig själv. Jag märker dem och de släpps fria i mötet med andra. I mötet med Gud.

Camilla Ekholm

korsholm. Ungdomsarbetsledaren fick friska upp sina videoredigeringskunskaper och prästerna lära sig tala till en församling de inte kan se. De nya erfarenheterna kan användas också när vardagen normaliseras. 6.5.2020 kl. 09:40

korsholm. Hur ser barnens dagar ut när dagklubbarna har paus och skolorna är stängda? Barnledarna Henna Lundström och Sanna Saarela talade med familjen Nyström och frågade hur det går där hemma. 6.5.2020 kl. 09:35

Kristinestad. ”Det här halvåret har nog varit det bäst jag gjort. Jag har fått tillbringa så mycket tid med Gud och fördjupas ännu mera i min relation till honom.” 6.5.2020 kl. 09:27

malax. När två unga pojkar stiger in på sjömansförmedlingen i Göteborg blir det början på en karriär som tagit Wilhelm Bonn över Atlanten, till Australien, Indonesien, Japan, Brasilien och runt Afrikas spets. Men berättelsen får slagsida om han utelämnar det som gett hans liv nytt innehåll, hopp och förtröstan. 6.5.2020 kl. 09:18

Kolumn. I tider av karantän, social distansering, permitteringar, världsoro och stora förändringar söker vi oss gärna ut i naturen, i Guds skapelse. Vandringslederna används flitigt och solnedgångarna har tiotals åskådare. Familjerna söker sig till sina fritidsbostäder. 4.5.2020 kl. 16:17

Larsmo. Erik Blomqvist hann vara kyrkvaktmästare i Larsmo i 34 år innan han gick i pension 2001. 5.5.2020 kl. 01:00

Larsmo. Det är tragiskt att se det tomma utrymmet, säger Britt-Mari Gripenberg där hon står i den tomma Furugården i Larsmo. 4.5.2020 kl. 15:53

Lokalt. Hon var tio år och vandrade skrattande hem från skolan tillsammans med två andra flickor när de mötte hälsosystern på cykel. 4.5.2020 kl. 14:53

pargas. För Martina Nikander har jobbet som diakonissa känts precis rätt. – För mig är en vanlig arbetsdag full av höjdpunkter. 23.4.2020 kl. 14:16

jomala. I stället för att resa bort kan man resa inåt, säger Carina Aaltonen. Hon hoppas att coronakrisen får oss alla att lära oss något nytt. 23.4.2020 kl. 12:51

korsholm. Att vara präst är både ett arbete och en identitet. – Det blir en utmaning att ställa om, konstaterar Berndt Berg. Det känns konstigt att ta avsked i en tid när han inte får träffa församlingsborna. 22.4.2020 kl. 15:35

korsholm. Diakoniarbetarnas telefoner är i flitig användning. Nya behov uppstår, samtidigt som viruset begränsar de vanliga arbetsformerna. Många vill dra sitt strå till stacken och ställer upp för sina grannar. 22.4.2020 kl. 15:29

Kolumn. Kyrkoherde Berndt Berg tackar för din tid i Korsholms svenska församling. I den här kolumnen minns han några viktiga ögonblick i sitt liv. 22.4.2020 kl. 15:21

Närpes. Barnledarna saknade sina dagklubbsbarn, så tillsammans med prästen Olle kläckte de idén om en dagklubb i videoform. 22.4.2020 kl. 15:15

Kolumn. Kristina Örn skriver om gåvor vi kan ge och gåvor vi får ta emot. 22.4.2020 kl. 15:12