Wilma och Isabelle Lithén trivdes i församlingen när de var konfirmander och vill ge det vidare till andra.
Wilma och Isabelle Lithén trivdes i församlingen när de var konfirmander och vill ge det vidare till andra.

"Någon gång under leken får man alla att le"

korsholm.

Bästa stunden på ett läger är när alla vågar släppa fasaderna, tycker hjälpledarna Wilma och Isabelle Lithén. I församlingen har de fått hitta en ledarroll och lärt sig mer om vad som händer bakom kyrkans kulisser.

2.9.2020 kl. 09:40

Isabelle och Wilma Lithén är hjälpledare i Korsholms svenska församling. Båda är sjutton år. Wilma studerar till idrottsledare i Vörå och på fritiden spelar hon fotboll och jagar. Isabelle går andra året på gymnasiet och har dans som fritidsintresse.

De blev bekanta med församlingens ungdomsverksamhet när de själva var konfirmander.

– Jag har fått många nya kompisar, fått möjlighet att lära mig nya saker via hjälpledarutbildningen – och jag har fått en annan förståelse för församlingen, säger Isabelle.

Förutom nya vänkretsar tycker Wilma också att hon lärt känna sina vänner bättre.

– Jag har fått se kristendomen från en annan vinkel och lärt mig nya saker. Mycket som är ”behind the scenes”.

Varför ville ni bli hjälpledare?

– En av orsakerna var våra hjälpledare då jag själv var konfirmand. De var jättetrevliga och de uppmanade oss att bli hjälpledare, för att man får lära sig mycket och man får lite nya upplevelser som man inte får annars, säger Isabelle.

Gemenskapen på deras egna konfirmandläger gjorde att de ville ge andra en chans till liknande upplevelser.

– Jag älskade själv skriftskollägret, jag tyckte det var roligast med hela skriftskolan, säger Wilma.

Vilken är bästa stunden på ett läger?

– De bästa stunderna är när man börjat få en gemenskap och alla börjar våga vara sig själva utan att låtsas att de är något annat. Och då man leker lekar som egentligen kan anses som pinsamma, men då alla vågar vara med på det så blir det alltid jättekul, säger Isabelle.

Även Wilma tycker att lekarna är det bästa, för att ingen klarar av att hålla en sur min under hela lekpasset.

– Någon gång under leken får man alla att le.

Ibland är det utmanande att vara ledare.

– Vissa stunder är tyngre än andra. Det beror lite på konfirmandernas beteende, säger Isabelle och skrattar lite. Vissa är lite vildare än andra.

Oftast väger de upp varandra.

Wilma säger att hon som hjälpledare lärt sig mycket om hur barn och lite yngre ungdomar fungerar, hur hon som ledare kan bemöta dem och fånga deras uppmärksamhet.

– Vi ungdomar har fått säga ganska mycket om vad vi själva vill utveckla. Det är nästan som vi vill ha det nu. Vi har ett hus vid kyrkan som vi fått inreda själva, berättar Isabelle om ungdomsverksamheten i Korsholm.

Wilma skulle gärna hinna umgås mera.

– Det känns som att vi har ganska få kvällar då vi bara umgås allihopa, säger Wilma och konstaterar att många har mycket med skola eller idrott och det kan vara svårt att hitta tider när alla hinner samlas.

Vad får man absolut inte tappa bort i ungdomsverksamheten?

– Det viktigaste är ju nog respekten för varandra. Alla kan respektera alla, fast man inte är bästa kompisar, säger Isabelle.

Samarbetet och kommunikationen i grupperna behöver fungera.

– Om man inte kan prata öppet och diskutera med varandra så är det kanske någon som inte trivs och inte tycker att det är roligt och till slut faller bort från verksamheten. Det är jättetråkigt, säger Wilma.

Det gäller också kommunikationen med de vuxna ledarna.

– Att vi kan diskutera med vår ungdomsarbetsledare. Om det är något vi undrar över eller känner att vi behöver något så kan man alltid prata med Tommy, och det är viktigt, säger Isabelle.

De tycker inte man behöver ha allt med tro på klart för att vara med i ungdomsverksamheten.

– Jag själv är inte helt hundra procent säker på vad jag tror och inte tror ännu. Men jag tycker nog att man kan komma med oberoende, säger Isabelle.

– Om inte annat så är det ju en ögonöppnare, man får en inblick, säger Wilma.

Emelie Wikblad

Mikaela Björk är prästfru, trebarnsmamma, teolog och kock.

Kolumn. Förr eller senare kommer vi alla att avlövas, skriver Mikaela Björk. 15.10.2020 kl. 16:20
Sara Löfs-Snellman och Gerd Erickson tros med att jobba i team.

jakobstad. Sara Löfs-Snellman och Gerd Erickson är nya diakoner i Jakobstads svenska församling. De vill vandra en bit på vägen med dem som behöver stöd. 15.10.2020 kl. 16:13
Simon Lampenius tror på samarbete och uppmuntran, när det gäller att jobba för miljön.

Borgå. Samfälligheten i Borgå siktar på ett miljödiplom. Miljötänk är nåd och uppmuntran. 14.10.2020 kl. 00:00
Karl af Hällström är kaplan i Agricola svenska församling.

Kolumn. "Det är ett underbart tillstånd, men ibland leder det till skador …" 14.10.2020 kl. 00:00
Carola Rantti som är husmor på Nilsasgården tycker om att planera sitt jobb självständigt. Utsikten från kapellet över Storträsket hör till hennes favoriter.

sibbo. – Här springer älgarna, hjortarna och rävarna. Carola Rantti är husmor på Nilsasgården, församlingens mångsidiga lägergård. 14.10.2020 kl. 00:00
Titti Sundblom säger att hantverkande i första hand är en livsstil, inget man nödvändigtvis blir rik på.

mariehamn. Titti Sundblom jobbar med smycken, hon är nämligen guldsmed. Hon är troende sedan länge. – Men det gör ju inte att jag är någon bättre människa. Jag har till exempel ett fruktansvärt temperament. 14.10.2020 kl. 00:00
Tinca Björke är informatör i Mariehamns församling.

Lokalt. Hej då perfektionisten! säger Tinca Björke, informatör i Mariehamns församling. 14.10.2020 kl. 08:00

Väståboland. ”För tjock klang och för osmidig, färdig för museet”, experterna dömde ut orgeln i Korpo kyrka på 1970-talet. Men så blev det inte. Nu firar den 150 år! 14.10.2020 kl. 00:00
Hanna Hofmans superkraft skulle vara att se till att alla människor har tillräckligt med pengar på kontot.

korsnäs. Jobber tar inte slut när klockan slår fyra. Hon möter sina medmänniskor både som diakonen och som Hanna. 14.10.2020 kl. 16:50
Susanne Lindbäck är värd för stickcaféet som sammanstrålar i hennes butik. Att de kunde sticka tröstesjalar var Gunilla Teirs idé.

Kristinestad. Den som besöker en sörjande människa kan bära med sig något som värmer, det ser stickcaféet till. För dem är handarbetet och gemenskapen lika viktiga. 14.10.2020 kl. 16:45
Slutet nått