Estrid Hjorth skulle ha velat krama om alla människor som samlades i kyrkan.
Estrid Hjorth skulle ha velat krama om alla människor som samlades i kyrkan.

Roligt att se alla ansikten i kyrkan igen

kvevlax.

– När jag gick uppför kyrkgången tänkte jag: tack gode Gud för att det åter får öppnas kyrkdörrar och folk får samlas.

17.6.2020 kl. 08:33

Estrid Hjorth var en av dem som satt i bänkraderna när Kvevlax kyrka öppnades för gudstjänst igen.

– Det var så roligt! Som kyrkoherden sa: inte betyder det ju att kyrkan på något sätt varit overksam under den här tiden – men nog var det roligt att se ansikten i kyrkan!

Känslan tror hon delades av alla närvarande vid kvällsmässan den första söndagen i juni.

– Man skulle ha velat krama om alla människor. Att folk kommer till Herrens hus, att folk samlas – det är ju det som är församlingen.

Församlingen har varit en viktig del av Estrid Hjorths liv sedan hon var barn.

– Från det att jag var liten flicka och följde med mina storasyskon till söndagsskolan, säger hon.

Hon växte upp i Petsmo, i en stor familj med nio barn, och med en mamma som satt i rullstol.

– De andra minns mamma som frisk också, men inte jag och min lillebror.

Estrid Hjorth utbildade sig till sjuksköterska och upprätthöll kontakten till församlingen också under studietiden.

– Som ung var jag juniorledare och många år hade jag söndagsskola.

Sången har också alltid haft en viktig roll i hennes liv. Hon sjunger i pensionärskören, kyrkokören, och är ibland solosångare i gudstjänsten.

– Nu sedan jag blev vuxen har det varit kyrkokören som legat riktigt nära hjärtat.

I många år har Estrid Hjorth även haft förtroendeuppdraget att sköta om kyrkotextilierna, till exempel dukarna på altaret. När någon oförsiktigt blåst ut stearinljusen eller vissnade blomblad färgat av sig vet hon vad som behövs för att få det snyggt och rent igen.

– Jag brukar få sätta i ganska mycket tvättmedel och ibland riktigt koka dem för att få bort fläckarna, i synnerhet om det varit liljor.

När hon besöker en annan kyrka brukar blicken dras till altardukarna.

– Ibland konstaterar jag: de här har inte blivit tvättade på ett par år.


Tomt utan kören och barnbarnen

Under våren har Estrid Hjorth tittat på gudstjänsterna och andakterna som sänts. Hon förstår att det inte känts lika meningsfullt för präst och kantor att hålla gudstjänst utan några ansikten framför sig i bänkarna – samtidigt som de strömmade gudstjänsternas popularitet varit uppmuntrande.

– Men inte är det samma sak som att sitta i kyrkan och vara med. På påsken tände jag ljus och sjöng med i påskpsalmerna för att få påskstämning. Men på påskmorgonen saknade jag vår vackra altartavla som föreställer uppståndelsen otroligt mycket.

Lite fler människor än en vanlig söndag uppfattade hon att den första öppna gudstjänsten samlade. Förutom oron för viruset tror hon att det stormiga vädret kan ha fått en del att stanna hemma.

– Som en sa: Jag tycker att kan man gå till affären och handla, så kan man nog gå till kyrkan också.

Körsången håller ännu paus, enligt rekommendationerna. Kyrkokören planerar kunna öva igen i augusti, för att sjunga på konfirmationen.

– Kyrkokören är nog något jag har saknat väldigt mycket.

Det har också känts tomt utan det regelbundna umgänget med barn, barnbarn och barnbarnsbarn.

– De har varit så ivriga och ringt: Fammo kan vi ha plättkalas nu?

Hon tänker också på dem som är ensamma, som kanske inte har barn och barnbarn att ringa till. Hon tror att vanan att komma ihåg varandra och hålla kontakten på distans är något att ta med sig i fortsättningen också.

– Det är viktigt att församlingen och vi vanliga församlingsmedlemmar kommer ihåg dem som inte orkar, dem som inte kan komma.

Sysslolös har Estrid Hjorth inte varit under den här våren. Hon har trivts med att kunna ägna mycket tid åt handarbete.

– Jag stickar mycket sockor för kalla fötter, till en ny vinter. Det är många som vill ha och behöver dem.

Emelie Wikblad

Dofterna gör att vi inte bara minns, vi återupplever, skriver Johanna Boholm-Saarinen.

Kolumn. Johanna Boholm-Saarinen är tacksam för att det alltid, oberoende av vad som händer i livet, finns hundlokor och häggar, sandvägar och skogsdungar. 18.6.2020 kl. 13:42
Magnus Sundman vid hemkyrkan i Pargas. På kyrkogården kan man bekanta sig med många bekanta namn. Finlands första ärkebiskop, Jacob Tengström, har ett gravkapell,

Väståboland. Vi har inte så många borgar och slott i Finland – men kyrkor har vi. Guiden Magnus Sundman ser Finlands historia passera i skärgårdens kyrkor. 18.6.2020 kl. 13:36
Jarmo Juntumaa har finska som modersmål, men pratar svenska efter att ha jobbat tjugo år i finska församlingen i Stockholm.

vanda. Församlingen har kontaktat personer över 70 år för att kolla om de behöver hjälp i coronatider. – De flesta har tackat, en del har blivit verkligt arga. 17.6.2020 kl. 15:05
Jona Granlund jobbar som ungdomsarbetsledare i Vanda svenska församling.

Kolumn. "Livet är bäverfärgat teddytyg med neongröna spikes" 17.6.2020 kl. 14:57
Elefteria Apostolidou vill att ungdomarna ska få både gemenskap och upplevelser under undervisningsveckan.

Borgå. Inte ens coronaviruset kan hindra ungdomar från att bli konfirmander. I Borgå kombinerar man en undervisningsvecka med kortare läger. 17.6.2020 kl. 14:47
Munsala kyrka är Ulf Sundsténs hemmaplan. Här började han tjäna kyrkan som treåring. Här går han också i pension.

Pensionär. Han är fjärde generationens församlingstjänare i Munsala. Nu går Ulf Sundstén i pension från jobbet som kaplan i kapellförsamlingen. 17.6.2020 kl. 01:00
Altartavlorna tas ur sina ramar för att rengöras och restaureras.

Kristinestad. Ett tiotal arbetare krävdes för den första och kanske största utmaningen i konserveringsprocessen: att få ner altartavlorna från väggen i Kristinestads kyrka. 17.6.2020 kl. 09:19
Sommarstugan i Molpe kallar Ebba Carling Oasen, ett namn som säger vad den här platsen betyder för henne.

livsberättelse. Hon började sitt arbetsliv som missionär, fortsatte som rektor för medborgarinstitutet, och slöt cirkeln som diakon. Åren i Kongo och broderns sjukdom är två saker Ebba Carling kan se präglat hennes liv. 17.6.2020 kl. 09:04
Frank Isaksson är församlingsarbetare i Petalax och Bergö församlingar.

Kolumn. "Det var fantastiskt tyckte jag, att det som hade varit obrukbart och dött hade kunnat förvandlas till ett så fint ställe." 17.6.2020 kl. 09:04
Från mars till maj. Det började med en telefon på ett stativ och slutade med en hel station med teknisk utrustning.

kvevlax. De fick upptäcka vad en låg tröskel kan göra. I Kvevlax församling är planen att fortsätta strömma gudstjänster också när kyrkan öppnat för gudstjänstbesökare. 17.6.2020 kl. 08:31
Slutet nått