Robert Lemberg jobbar i Agricola svenska församling.

Jag har börjat längta

Växelverkan.

"Men nu är ju kyrkan inte bara en programproducent. Församlingen församlas."

19.5.2020 kl. 10:06

Jag börjar längta efter min församling. Nu vet jag ju att församlingsmedlemmarna egentligen inte har försvunnit någonstans. De finns kvar i sina hus och stugor. De fortsätter att betala kyrkoskatt och många av dem följer gudstjänster och andakter på nätet. Men jag saknar de riktiga mötena med människor.

Under mina år som präst i östra Nyland har jag lärt känna många människor. Vi har hunnit bygga relationer tillsammans. Jag har döpt, vigt och jordfäst. I vissa sammanhang har jag kallats ”familjepräst”, och det värmer hjärtat. Under det senaste dryga året har cirklarna vidgats, i och med att Agricola församlingarna skapats. Jag har lärt känna församlingsmedlemmar i Lappträsk, Strömfors, Liljendal och Lovisa. Det har känts bra och nätverket har vuxit.

I och med coronapandemin blev det ett abrupt slut på gudstjänsterna i vanlig mening. Vi stod väl alla ganska vilsna i det läget. Vad gör man i en organisation där en viktig funktion är att samlas? Och så kan man inte samlas. Jag är imponerad av hur snabbt församlingarna omorganiserade sin verksamhet efter den nya situationen. Kyrkan blev digital på nolltid. Det fanns både församlingsmedlemmar och anställda som kunde ta lyra. På några dagar flyttade församlingens gudstjänster, andakter, musikverksamhet, bibelstudier, barn- och ungdomsverksamhet ut på nätet.

Om man får tro uppgifterna om besökssiffror på nätet, har församlingen nu långt flera besökare på gudstjänster och program än tidigare. Det är bra, och det ligger en framtid i att strömma församlingsverksamhet. Men nu är ju kyrkan inte bara en programproducent. Församlingen församlas. Församlingen skapar möten, samtal och växelverkan. Och jag saknar församlingen.


Robert Lemberg är kaplan i Agricola svenska församling.

Robert Lemberg

Kolumn. I tider av karantän, social distansering, permitteringar, världsoro och stora förändringar söker vi oss gärna ut i naturen, i Guds skapelse. Vandringslederna används flitigt och solnedgångarna har tiotals åskådare. Familjerna söker sig till sina fritidsbostäder. 4.5.2020 kl. 16:17

Larsmo. Erik Blomqvist hann vara kyrkvaktmästare i Larsmo i 34 år innan han gick i pension 2001. 5.5.2020 kl. 01:00

Larsmo. Det är tragiskt att se det tomma utrymmet, säger Britt-Mari Gripenberg där hon står i den tomma Furugården i Larsmo. 4.5.2020 kl. 15:53

Lokalt. Hon var tio år och vandrade skrattande hem från skolan tillsammans med två andra flickor när de mötte hälsosystern på cykel. 4.5.2020 kl. 14:53

pargas. För Martina Nikander har jobbet som diakonissa känts precis rätt. – För mig är en vanlig arbetsdag full av höjdpunkter. 23.4.2020 kl. 14:16

jomala. I stället för att resa bort kan man resa inåt, säger Carina Aaltonen. Hon hoppas att coronakrisen får oss alla att lära oss något nytt. 23.4.2020 kl. 12:51

korsholm. Att vara präst är både ett arbete och en identitet. – Det blir en utmaning att ställa om, konstaterar Berndt Berg. Det känns konstigt att ta avsked i en tid när han inte får träffa församlingsborna. 22.4.2020 kl. 15:35

korsholm. Diakoniarbetarnas telefoner är i flitig användning. Nya behov uppstår, samtidigt som viruset begränsar de vanliga arbetsformerna. Många vill dra sitt strå till stacken och ställer upp för sina grannar. 22.4.2020 kl. 15:29

Kolumn. Kyrkoherde Berndt Berg tackar för din tid i Korsholms svenska församling. I den här kolumnen minns han några viktiga ögonblick i sitt liv. 22.4.2020 kl. 15:21

Närpes. Barnledarna saknade sina dagklubbsbarn, så tillsammans med prästen Olle kläckte de idén om en dagklubb i videoform. 22.4.2020 kl. 15:15

Kolumn. Kristina Örn skriver om gåvor vi kan ge och gåvor vi får ta emot. 22.4.2020 kl. 15:12

Kristinestad. Praktisk handräckning eller ett lyssnande öra – diakonin har omsorg om människor på olika sätt. När framtiden är osäker tar man en dag i taget och ser var behoven är störst just nu. 22.4.2020 kl. 15:05

Borgå. Många föräldrar sliter just nu med distansjobb och barnen hemma. – Visst har man dåligt samvete, men i mycket försöker jag just nu gå där ribban är lägst, säger Saara Henkola. 22.4.2020 kl. 12:30

hopp. "Våren 2020 har sett mer annorlunda ut än vad vi någonsin kunde föreställa oss." 22.4.2020 kl. 12:23

sibbo. Ungdomsteamet pratar och skojar vanligtvis med sina ungdomar ansikte mot ansikte, men nu är det virtuella träffar som gäller. 22.4.2020 kl. 12:14