Storm om tro i Svenska kyrkan

Katalysatorn var inte någon enskild bland kandidaterna, ingen påkostad mediekampanj – utan en pensionerad präst och dubbeldoktor som tappade tron på sin gemenskap. Professor em. Eva Hambergs samvete höll inte längre för uppdraget som ledamot i Svenska kyrkans läronämnd, där hon suttit med i flera år under ärkebiskop Wejryds ledning. Efter att ha hört en valutfrågning av ärkebiskopskandidaterna, hoppade hon av i besvikelse över svaren. Dessutom lämnar hon prästämbetet och den kyrka hon tjänat i flera decennier. Hamberg har forskat i sekulariseringsprocesser, och anser att hon inte längre vill medverka till den sekularisering hon ser inom Svenska kyrkan. Det är hårda ord mot det egna samfundet. Samtidigt är det också ett kirurgiskt snitt i en enskild människas liv som är långt ifrån smärtfritt. ”Jag har länge funderat under stor vånda om det är rätt att vara kvar”, kommenterar hon.

Reaktionen på denna relativt okända emeritusprofessors avhopp blev oväntat stor i grannlandet. Naturligtvis lyftes den fram på kyrkligt håll. Tidningen Dagen, med koppling till pingströrelsen,  lät Eva Hamberg föra fram sin kritik över att biskopskandidaterna svävat på målet både när det gäller trosbekännelsen och frågan om hurvida Jesus ger en sannare bild av Gud än Mohammed.

Hon är också grundligt besviken på att Svenska kyrkan, som till skillnad från hos oss skildes från staten först år 2000, inte har avpolitiserats efter separationen. Tvärtom anser Hamberg att det kyrkoval som förrättades i höst var mer politiskt än någonsin på bekostnad av lära och tro.

Bland dem som är kvar i Svenska kyrkans fålla är reaktionerna blandade. En del vänder sig mot förenklingar och ”trospoliser”, och talar om tvånget att svara med nyanser på ja-nej-frågor som borde få mer djup än så. Andra, och ganska många om man skummar igenom kommentarsfälten i olika medier, håller med Eva Hamberg när hon säger att kyrkan verkar skämmas för sin tro och har glömt att centrum för den handlar om Jesus.

Möjligen är den debatt som kom igång viktigare än själva valet och utgången av det –något som klarnar den tisdag när KP går i tryck.

Det ger Svenska kyrkan, och varför inte andra samfund, en orsak att se över sin identitet och förankring. Vad är det skäl att inte ge avkall på? För det är inte så att omvärlden kräver att kyrkan ska vara fluffig och fadd i allt. Nej, under debatten dyker även Svenska Dagbladet in och undrar om inte kyrkan tror på sin egen storhet, Jesus Kristus. ”Ett trossamfund som vänder trossatserna ryggen tappar snart sig själv”, skriver alltså den svenska tidningsdraken uppfordrande på ledarplats. Det om något är i sin tur ett bevis på att kristendomen fortfarande pulserar i det svenska samhället.