Jag hade i själva verket gått omkring och känt mig ganska självbelåten. Jag menar: jag är en person som ler vänligt mot tiggare på gatan och ger dem pengar när jag har kontanter, jag är den som är extra noggrann med att hälsa invandrarchauffören godmorgon, och när en liten Brun Flicka en gång inte hade pengar till sin bussbiljett steg jag upp och betalade den. Jag känner Bruna Flickor. Grattis jag, liksom.
Men de som Koko Hubara i första hand riktar sin essäbok till (”känsloessäer” lyder underrubriken) är inte de där typerna som skriver rasistiska texter på nätet eller ropar n-ordet efter folk. Det vill säga de öppet rasistiska personer som medelklassjournalister som jag gärna ser att är problemet.
Nej, Hubara skriver till oss, till mig. Hon skriver, tänker jag, om avståndet. Det är det främlingskap jag instinktivt projicerar på rasifierade personer jag inte känner. Jag har aldrig reagerat på att personer som inte är vita främst syns i reklamkampanjer för yrkesskolor. Jag har aldrig tänkt på att damtidningarna inte innehåller några make-up-tips för personer med mörkare hudfärg än den traditionellt finländska.
Som finlandssvensk är det otroligt nyttigt att läsa Hubara också för att vi delar en minoritetsupplevelse, men den är så totalt annorlunda. När jag går med mitt barn till läkaren blir hen förvånad över att barnet behöver tolk (och tolken är jag som lyckligtvis är tvåspråkig). Medan en Brun Flicka som går till läkaren genast får frågan ”ska vi ordna med tolk?” även om hon är född och uppvuxen i Finland.
Jag har aldrig tänkt på exotiseringen, på hypersexualiseringen, på förväntningen att en Brun Flicka ska vara vild, undergiven och rapp i käften, allt på samma gång. Att hon lever med att början på varje relation aldrig är att den andra inte vet något om henne och därför är öppen för att hon kan vara en massa olika saker.
Vad Koko Hubara gör är helt enkelt att skriva om sina erfarenheter. Jag tror allt mer på att det är det enda sättet att skriva om någonting. Just den här berättelsen om att vara människa är en berättelse om att vara Brun Flicka i ett väldigt vitt Finland, men den är också en berättelse om att vara jude med rötter i Yemen, om att vara en mamma som inte ser ut som sin mamma och inte som sin dotter heller (alltid ha födelseattesten med), om att känna sig hemma i Paris, om att höra hemma i Israel men ändå inte alls.
Jag tänker också att jag egentligen inte tidigare läst en medelklassberättelse om att vara så utsatt för sexuellt våld.
Vad jag hoppas: att jag och sedan du härefter ska se världen med andra ögon och att det ska bestå.
Bruna Flickor
Författare: Koko Hubara
Förlag: Förlaget 2018
