De frivilliga är ovärderliga i församlingarna, vid sidan om den anställda personalen.
De frivilliga är ovärderliga i församlingarna, vid sidan om den anställda personalen.

”En omsorgstagande församling är framtiden”

Helsingfors.

Diakoniarbetarna i Helsingfors berättar om den nöd de ser i samhället. Varje dag fattar de tuffa beslut om vilka som ska få hjälp och hur. Men hur länge orkar de?

11.9.2024 kl. 13:59

Överallt i stiftet ser diakoniarbetarna en förändring nu: Klientantalet ökar, både bland yngre och äldre. Det berättar Cecilia Forsén, stiftssekreterare för diakoni i Borgå stift.

– Ökningen började redan vid coronan, men med den regering vi har nu eskalerar den.

En konkret hjälpform diakonin använder sig av är att dela ut mat. Frikyrkan Andreaskyrkan på Högbergsgatan i Helsingfors delar varje torsdag ut allt fler matkassar till hjälpbehövande.

– Före coronan hade vi ca 200 kunder, nu är vi uppe i över 500 i veckan, berättar Markus Österlund, pastor och församlingsledare i Andreaskyrkan. De hjälpsökande är en brokig skara av äldre, studerande, arbetslösa och barnfamiljer.


Bland annat för att uppmärksamma diakonins situation ordnade diakoniarbetarna i Helsingfors prosteri i samband med Diakonidagen en paneldiskussion i Johannes vardagsrum. Susanna Landor, Tua Sandell, Cecilia Forsén och Markus Österlund satt med i panelen, som modererades av Christina Elving-Andersén. FOTO: ULRIKA LINDBLAD



De fattiga tappar modet

Finlands regering får inga höga poäng av diakonipanelen.

– De som var fattiga sedan tidigare tappar modet nu, säger Tua Sandell, diakonissa i Petrus församling.

Susanna Landor, chefredaktör på Åbo underrättelser och tidigare diakoniarbetare, menar att vi i Finland är uppvuxna med tanken att samhället ska vara rättvist. Vi har en moralisk skyldighet att ta hand om alla.

– Nu ser vi det motsatta i regeringens politik, som skär mest av dem som har minst, och det känns väldigt illa.


Hur orkar diakoniarbetarna? Och är de rustade att möta utmaningarna?

– Mera praktiskt arbete och insyn i samarbeten redan i utbildningen skulle vara bra, säger Cecilia Forsén. Men som kyrka har vi också i uppgift att utbilda.

– Diakonin är den vackraste arbetsgemenskap jag fått ingå i. Man stöttar varann i alla lägen, berättar Susanna Landor. Diakoniarbetare är verkligen inga väna kaffedrickande varelser, de fattar tuffa beslut alla dagar.

– Många diakoniarbetare jobbar hårt och är trötta. Jag är orolig över hur länge vi kommer att kunna hjälpa, säger Cecilia Forsén.

– Att dra gränser är svårt, men man måste, för behoven är så enorma, säger Markus Österlund. Försöker man göra allt går man själv under och då hjälper man ingen.


Frivillighet är kyrkans väg framåt

– Jag tror att en omsorgstagande, diakonal församling är framtiden för kyrkan, säger Cecilia Forsén. Alla församlingsengagerade har en uppgift i att se och hjälpa varandra. Vi slits för mycket isär i våra kyrkor, när vi borde ta hand om varandra för att orka.

Vi är alla sårbara och utsatta i något skede av vårt liv, menar hon.

– Andreaskyrkan är ett fint exempel på en omsorgstagande församling. Också vi behöver ett system där alla hjälps åt och får en uppgift, oberoende i vilken ställning man är.

Diakonipanelen är överens om att frivilliga är ovärderliga i verksamheten, men hur lätta de är att få med råder det en viss oro kring. I nuläget är det mest nypensionerade som ställer upp. Kan de unga engageras i högre grad?

Mari Johnson i publiken, projektkooridinator i Vanda svenska församling, kommenterar frivilligarbetarna:

– Vi behöver skapa utrymme och gemenskap för de frivilliga och signalera att vi gör det här tillsammans. Vi måste våga visa att vi litar på de unga, ge dem en roll. Samtidigt behöver vi vara med och stöda dem. De unga söker en andlighet de inte hittar annanstans i samhället, och det ska vi ta vara på.

Text: Ulrika Lindblad