Här suddas gränser mellan titlar och andliga uttryck ut – runt kaffebordet ryms alla

kyrkkaffe.

Stämningen på kyrkkaffet är inte alltid hundra procent avslappnad – men det gör ingenting. Vid kaffebordet lär vi oss också att möta människor som inte är som vi eller tycker som vi, skriver Edit Koskinen.

28.8.2024 kl. 16:43

Ett tydligt minne från gudstjänsterna i bönehuset där jag växte upp, är stunden efter att sista psalmen tonat ut, mötesledaren avslutat med en bön och doften av kaffe börjat sprida sig mellan bänkraderna. ”Nu är alla välkomna på servering”, annonserades, medan den tunga skjutväggen till församlingssalen drogs åt sidan. I det ögonblicket kikade jag, mina syskon och kusiner på varandra med ett flin medan vi satte oss på bänkkanten, redo att se vem av oss som skulle vara den första att hoppa upp och kila till kaffebordet. I någon mån händer detta fortfarande när vi ses på gudstjänst tillsammans. Eftersmaken av predikan byts relativt snabbt ut mot en iver över att se vilken typ av bulle det bjuds på idag.

Kyrkkaffe – ett koncept som praktiseras mer eller mindre konsekvent i de flesta församlingar, har ingen sakramental status, men ska trots det inte förringas. Att mötas kring något så avväpnande som en kopp kaffe eller ett kex ger utrymme för att lära känna varandra, inte sällan dessutom över generations-, ursprungs- eller socioekonomiska gränser. Det finns egentligen inte någon annan plats som liknar kyrkkaffebordet, inte ens i församlingen. Här suddas gränser mellan titlar och andliga uttryck ut. Runt kaffebordet ryms alla.

Det finns egentligen inte någon annan plats som liknar kyrkkaffebordet, inte ens i församlingen.

Jag kommer att tänka på en man jag blev bekant med i den församling jag var med i för några år sedan. På grund av utmaningar med det egna måendet klarade han sällan av att delta i den formella delen av gudstjänsten, men han var gärna med och serverade kaffe efteråt. Flera gånger hände det även att han bakat något som han bjöd på. ”Jag kan inte predika”, sa han till mig en gång, ”men jag kan baka.” Detta var hans gudstjänst.

Ingrid Riska jobbar som värdinna i Petrus församling och till hennes arbetsuppgift hör ofta att förbereda kyrkkaffet. När jag frågar henne vilken betydelse hon tror att den platsen har i gudstjänsten svarar hon: ”Jag tror att det betyder en hel del – gudstjänstbesökare vill inte bara se varandras ryggar i kyrksalen. Vi är skapade till gemenskap.”

Eftersom jag nu framställer kyrkkaffet som någon slags ”quick fix”/ snabblösning för värdefull gemenskap, bör det uppenbara kanske tilläggas: människomöten är inte per automatik smärtfria eller ens särskilt avslappnade. I församlingen finns människor med tankar och värderingar långt i linje med mina egna, men det är också här jag mött personligheter som provocerat mig som allra mest. Däremot tror jag att sociala färdigheter, karaktär och resiliens för livet utvecklas just när vi utsätts för denna typ av utmanande situationer. Förhoppningsvis lär vi oss även med tid och erfarenhet att navigera tryggt igenom dem.

Mycket i vår tidsålder går att digitalisera och effektivisera, men inte det mellanmänskliga. Det finns inga genvägar för det som enligt Jesus verkade vara församlingens viktigaste uppdrag – att älska varandra. Den egna kapaciteten räcker inte till detta, men i mänsklighetens sprickor kan Guds nåd verka. Där kan ett hej i förbifarten, någon som ser en i ögonen, ett halvkul skämt, en bön eller ett delat förtroende ha större betydelse än vi anar. Mellan allt detta finns livet i Guds församling, och ofta finns där även kaffe.

Text: Edit Koskinen