Niklas Falk som kyrkoherden Stig och Maria Sid som barnmorskan Helena.

Maria Sid i jordisk uppföljare

film. Kyrkpressens recensent låter sig inte övertygas av uppföljaren till publiksuccén Så som i himmelen. 28.9.2015 kl. 16:38

RECENSION. Elva år efter Kay Pollaks publiksuccé Så som i himmelen har det blivit dags för den fristående uppföljaren Så ock på jorden. Där den förstnämnda filmen slutade med dirigenten Daniels nästan Kristusliknande död, plockar Pollak nu upp den kristna tematiken i form av Lena (Frida Hallgren) som en vindpinad vinternatt ska föda Daniels barn. Till sjukhuset finns det ingen möjlighet att åka i snöstormen, så hon får Marialikt åka hem till den gamla byskola som Daniel köpt. Barnmorskan (Maria Sid) stoppas av snömassorna, men till undsättning kommer kyrkoherden Stig som, trots en redig fylla, har sinnesnärvaro nog att förlösa barnet med de mest avancerade barnmorskekonster.

Kyrkoherden Stig, som vi i Så som i himmelen lärde känna som som en företrädare för hämmad hierarkisk religiositet, får en andra chans och tar den när han låter Lena ta ansvaret för musiken i kyrkan i ett försök att fylla de gapande tomma bänkraderna. Nu ska det sjungas Händels Halleluja, och den enda kvalifikationen för att vara med i kören är att man handlat mjölk på Ica.

Där Stig vacklande reser sig från sina rejäla problem är det nu i stället församlingsrådets ordförande och de andra prästerna i bygden som med sin maktfullkomlighet står för det inskränkta och människofientliga. Inte heller den ansträngda församlingssekreteraren Siv kan för sitt liv förstå varför man ska locka folk till kyrkan med dans och ballonger i ett försök att värva fler medlemmar till Hallelujaorkestern. I och för sig kämpar också Stig med just dansen, det står nämligen ingenstans i Bibeln att Jesus ordnar dans i synagogan.

– ”Nej, han kom aldrig på det”, är Lenas svar, varpå bänkarna plockas bort.

Vad är det då som skiljer den här filmen från dess föregångare? Inte tillräckligt. Kärlek, gemenskap, antijantelag och upprättelse är allmänmänskliga teman, men känslan av att Så ock på jorden är exakt samma film som Så som i himmelen (minus Michael Nyqvist) går inte ur. Pollak låter än en gång kyrkans män stå för det som är förstelnat, dött och kallt. Jag måste också kritisera honom för övertydligheten i känslospelet och för hans förenkling av bygemenskapens anatomi.

En dialog på några tiotal sekunder, räddar ändå den här filmen för mig. Det är när Lena först föreslår att bänkarna ska bort. ”Nej, det går inte”, svarar Stig, för ”det här är en kyrka och bänkarna har ALLTID funnits”, varpå Lena svarar: ”Folk har suttit tillräckligt länge, de har suttit klart.”

Även om jag själv gärna sitter i kyrkan (och dansar på helt andra ställen) har vi alla mentala bänkar vi behöver bända upp. Var och en på våra ställen.


Så ock på jorden
Regi: Kay Pollak
Skådespelare: Frida Hallgren, Jakob Oftebro, Niklas Falk, Lennart Jähkel, Maria Sid

Christa Mickelsson

lekholmen. – På Lekholmen är alla välkomna, precis sådana de är, utan att behöva bära någon sorts mask, säger Walter Wallén som är lägergårdschef på församlingarnas lägerö i sommar. 29.5.2024 kl. 20:19

Kolumn. Jag stiger ut genom den lilla dörröppningen på båten, sätter min fot på bryggan. Den gungar i de skvalpande vågorna, träet knarrar. Vidare, upp mot ön. Solen gassar, den säregna doften av träd blandat med grus möter mig. 29.5.2024 kl. 20:25

Kolumn. Jag erkänner. Ibland tar jag vissa saker för givet. För en tid sedan läste jag om människor som lever i svåra förhållanden och som blir förföljda på grund av sin tro. Nik Ripken berättar hur han reste i olika länder där de kristna möter svår förföljelse. 10.5.2024 kl. 20:19

HALLÅ DÄR. Han är en musicerande verksamhetsledare på Svartholmen i sommar. 10.5.2024 kl. 20:17

SJÄLAVÅRD. Anne Koivula drömmer om en församling som är själavårdande i sin karaktär. Hon hoppas att kyrkans olika gemenskaper skulle vara så vänliga och ärliga att att man vågar söka sig till dom också när det känns tungt i livet. 10.5.2024 kl. 20:15

Helsingfors. Nu döps fler barn i Helsingfors, liksom tonåringar som döps i samband med skriftskolan. 24.4.2024 kl. 17:16

Kolumn. I februari öppnades Johannes vardagsrum i Tomaskyrkan i Mejlans. En plats för vardagsgemenskap och samvaro. Ett utrymme för olika aktiviteter också över generationsgränserna 22.4.2024 kl. 17:08

HALLÅ DÄR. Som utbildad klass- och slöjdlärare samt grafisk designer vet Edit Koskinen hur svårt men viktigt det är att vara tydlig i sin kommunikation. Hon vikarierar som informatör i Petrus församling. 22.4.2024 kl. 17:04

Helsingfors. Beni Karjalainen vet hur det är att vara ensam, men också hur det går att komma ur ensamheten. Årets Gemensamt ansvar-kampanj samlar in pengar för att motarbeta ungas ensamhet. 12.4.2024 kl. 18:56

Kolumn. I en klassisk karikatyr återges en europé som passerar en grupp afrikaner och ömkar sig över de stackars fattiga människorna. Afrikanerna och sin sida tycker synd om europén som är ensam och inte har vänner. 12.4.2024 kl. 18:52

Helsingfors. Hon har skrivit musiken till verket Varde ljus! som framförs av Helsingfors svenska kyrkosångsförbunds körer söndagen den 21.4 kl. 18 i Matteuskyrkan. 12.4.2024 kl. 18:45

Helsingfors. Vad kan vi göra för att underlätta livet för våra församlingsbor – och hur kan vi göra det tillsammans? Här började samarbetet kring Matteus Afterwork. 28.3.2024 kl. 12:25

Kolumn. En gång om året brukar jag regrediera från ansvarsfull fader och förman till tonåring, eller kanske rättare sagt ung vuxen, och själv bli ung på nytt. Det handlar om den årliga skidresan som ordnas av den lokala församlingen, i vilken jag nuförtiden deltar tillsammans med mina barn. 28.3.2024 kl. 12:20

Johannes. Axel Sippel har själv varit aktiv i Johannes församling varje sommar sedan den egna skriftskolan. Han gör civiltjänst i Johannes församling. 28.3.2024 kl. 12:14

Kolumn. Med poddar följer också en frestelse att försöka maximera varje vaken stund med lärdom, att fylla varje ledig stund med jakten efter mera kunskap. 15.3.2024 kl. 14:02