30. Huset

Huset jag bor i har stått här sen 1946. Paret Bengtström som byggde huset hade också två växthus där de odlade blommor. Folk i byn kom och köpte blommor av dem och de sålde också till återförsäljare. De fick också en son, men hans hälsa vacklade och han gick bort i unga år. Paret Bengtström hörde till församlingen. På den tiden hölls husmöten, det som idag kallas cellgrupper. Den gamla gästboken vittnar om många och välbesökta husmöten då man läste Bibeln, sjöng andliga sånger och bad tillsammans.  

Redan på 1960-talet inleddes planerna på en ringväg som skulle utplåna huset och växthusen. Farbror Bengtström lär ha tagit nyheten hårt och kunde bli deprimerad av tanken på att kanske tvingas överge hus och hem på grund av den så kallade utvecklingen. Efter att han dött bodde hustrun kvar fram 1980-talet då hon gick bort. En ung man, tog hand om det praktiska och skötte om att fru Bengtström skulle ha allt hon behövde. Samma unga man, idag både farfar och morfar, men lika ung till sinnes som då, gjorde nyligen små renoveringar på huset.

Huset har förbättrats då och då. Nya fönster, plåttak istället för det tunga tegeltaket, sågspånsisoleringen har ställvis ersatts av modernare material, köket har renoverats, nya elledningar satts in, kallvinden har fått två rum, golven befriats från korkplattor och träet slipats fram, nya tapeter, köket förstorats när ett skåp avlägsnades, södra fasaden brädslagits när rappningen fallit bort.

Vi har ”bott in oss i huset” som min bror skulle säga. Den som bor i ett gammalt hus får vänja sig vid huset. Enkelt har det inte varit, men kanske lärorikt. Inget grovkök, klädvårdsrum, förvaringsrum, hobbykällare, garage eller andra praktiska utrymmen. Däremot ett  par väl tilltagna rum och högt i tag nere och tre sovrum uppe. Inga grannar som störs av jazztrumpeter och rockgitarrer. Några gamla äppelträd pryder gården där vi sett harar, ekorrar, rävar, rådjur, vitsvanshjortar, grävlingar, mårdhundar, älgar och möss.

Idag ligger huset kvar, invid en ljudvall som skiljer det från trafikleden Ring II, och en cykelväg går alldeles invid husknuten. Det som tidigare var byn har splittrats upp av vägar och den närbelägna skolan är kanske det enda som fortfarande ger en viss sammanhållning åt människorna som bor här.

En ny trafikled är ett långt sorgearbete för dem som drabbas. Skog skövlas, hus rivs, familjer tvingas flytta bort, maskiner jobbar dygnet runt, berg sprängs, jord flyttas, ett nytt landskap uppstår. När aktiviteten var som värst vädjade skoldirektionen, där jag var ordförande, till entreprenören att hålla upp med vissa arbeten som äventyrade skolbarnens säkerhet tills skolterminen var slut. Då blev det lugnare.

Redan från början var det klart att staden kan lösa in huset och området omkring. Det har känts osäkert. Fortfarande vet jag inte hur länge vi får bo kvar, men man vänjer sig. Osäkerheten kan så  småningom ersättas av tacksamhet över ett hem. Ett hus som sett familjeliv i olika former, människor åldras och gå bort, barn växa upp, gäster komma och gå.

Huset har inhyst osäkerhet, ångest, sorg och förtvivlan, men också hopp och förväntan, glädje och framtidstro. Här har firats födelsedagar med mexikansk meny. Här har bakats star wars-inspirerade pepparkakshus. Här har stålmän och spindelmän samsats med bätmän och robinar. Här har profetikoner och simpsons bidragit till insikter om andlighet och livet. Här har ljudet av cellospel, gitarrplink, tvättmaskiner och barnröster skapat en livets symfoni som fortfarande sitter i väggarna. Det är och har varit ett välsignat hus, ett tryggt hem, Villa Björkdal.