Väntar, väntar, väntar att Bertrand ska komma hem från Mbour där han arbetat i dag. Eller egentligen, om jag ska vara riktigt ärlig, väntar jag mer på matkassarna han ska komma hem med.

Vi bor alltså i Fatick. Det är svårt att beskriva denna stad. Jag har ingen aning om hur stor staden är och hur många invånarna är. ”Centrum” kan man väl i alla fall säga att är torget. Det är ett stort område med många små stånd tätt intill varandra där man kan hitta allt mellan himmel och jord, mest sånt som man inte behöver. Största delen av torget är under nåtslags tak, men många säljer också sina varor under bar himmel längs med gatorna runtomkring det takbelagda området. Här i ”centrum” är det ett härligt kaos av människor, inte så mycket bilar, men massvis med mopeder samt hästar och åsnor som drar kärror fullastade med antingen varor eller människor, eller både och.

Första gången jag var nere till Faticks centrum frågade jag Bertrand var alla butiker är, sånadär supermarkets där man kan köpa allt viktigt som exempelvis kex, choklad, wc-papper, deodorant och goda juicer. Min man gapskrattade. Sådana finns inte här! Jag trodde inte det var sant. En enda lite supermarket måste väl finnas ändå? Men nej, inte. Det gäller alltså att våga sig in bland alla torgförsäljarna på jakt efter det man behöver. Det finns kanske. Om man söker riktigt noga. Eller så får man bara vänta tills nästa gång man åker in till Mbour. För där finns en butik. En riktig. Med kärror och många hyllor som man själv kan plocka ifrån. Alltså med andra ord ett himmelrike.

Bertrand lovade att ta en sväng via himmelriket innan han kommer hem från jobbet i dag. Inköpslistan var lång. Mest väntar jag på vattenmelonerna!