Nåd är ett av de vackraste orden som finns. Men man kan bli beskylld av andra kristna för att vara en dålig kristen om man pratar för mycket om nåd och Jesu kärlek, verkar det som. Det är ändå det centrala i den kristna tron och allt annat som debatteras och får vara skyltfönster utåt, handlar mest om olika åsikter i lärofrågor och politiska frågor. Viktigt det också, men problematiskt när det är det enda som får publicitet.

På sociala medier är det många som gömmer sig bakom anonyma användarnamn och verkar glömma hur människor ska bete sig, antingen är de troll eller beter sig som troll. Också helt vanliga människor verkar kasta respekten för sin medmänska genom fönstret. Många av oss som kallar sig kristna verkar ibland glömma det dubbla kärleksbudet i sin iver att försvara sin tolkning av Guds ord. I sommar har vi läst om hur folk ”försvarat den rätta tron” med kiss och kottar. Här spetsar jag till det skedda med en egen tolkning, jag vet ju inte hur de här människorna tänkte. För Gud behöver inte försvaras och absolut inte med psykiskt eller fysiskt våld. Att med intresserade diskutera sin tro, utöva apologetik är förstås en helt annan sak.

Det finns en hel del maktutövande i olika kristna församlingar. Kommer sådant beteende ursprungligen från en rädsla för att synda, att bli för ljum i sin tro? En del församlingar vill inte att deras medlemmar ska umgås med folk utifrån just för att undvika att medlemmarna ska bli påverkade av andra åsikter och trosläror. De vill lyda bibelordet om att hålla sig utanför världen. Men jag frågar mig om en växthus-tro som inte stöts och blöts mot andras åsikter kan vara en riktig, hållbar tro? I kampen mot synd verkar det kunna komma biprodukter av förakt och beteende som måste kallas för mobbning. Då är det viktigt i församlingarna att vara tydlig med att Gud älskar alla människor och inte vill att vi ska håna varandra. Allt annat är en villolära. Speciellt försiktiga och lyhörda behöver vi vara med barn och ungdomar i församlingarna. Att tänka själv måste alltid vara en bra sak.

Har vi kristna rätten att blanda oss i andras liv utan att blivit inbjudna att göra det? När jag var ung fanns det i vissa kretsar en tendens att tillrättavisa varandra ifall man var orolig för ens kompis leverne. Är det rädslan för att synd ska leda till fördärvet eller är det vår egna mänskliga önskan om att vara bättre än den andra? Mänsklig maktproblematik är jättesvår att skilja från önskan att rädda någon.

Rubriken syftar på Bibelns ord om hur de första kristna älskade varandra och tog hand om varandra. Vi kunde börja med lite respekt. På nätet och i vardagslivet.

Sensommarluften kommer med ny skärpa, himlen känns högre . Dahlior och stockrosor glöder ännu i trädgården medan den tidiga sommarens pioner och rosor har prunkat färdigt för i år. Hösten står bakom knuten, hurra! Jag hör till dem som gillar det.

Sådär som onsdagar ofta kallas för lilla lördagen tänker jag på de första dagarna i augusti som lilla nyårsafton. Mitt i en vag melankoli över sommarmånadernas stundande slut drabbas jag av nyfikenhet över vilka möjligheter hösten och vardagen kan tänkas bjuda på. Jag skriver listor med planer och drömmar, och fast jag inser att allt på listorna inte kommer att bli av puttrar jag av iver och inspiration.

Just vardagen är ju Livet. Inte bara de enskilda instagramvänliga kalasstunderna på sommarterassen då inga surande barn eller vuxna syns på fotot. Också om vardagen stundvis är just så grå och trist som den ibland beskrivs, kan det också där gnistra till av något stort i det lilla.

Vardag - ett ord som kan locka fram känslor av både trygghet och stress. Jag längtar till den kommande höstens vardag, hur är det med dig? Blir du smått desperat av att ekorrhjulet igen ska slå igång. Är du osäker och orolig inför hösten? Eller är du helt enkelt bara inte en höstmänniska och projicerar din höstmisstro på den egentligen helt oskyldiga vardagen?

Karin Boye skriver i dikten Idyll: "nu sluter sig vardagens rymd kring oss två". Kanske det där med vardagens rymd kan lätta upp läget för en med höstangst, göra att tillvaron känns luftigare och möjligare?

De avslutande raderna i samma dikt återkommer jag till när det behövs hopp och inspiration i vardagslunken:

”Var inte rädd, i vardagens innersta,

i allt livs hjärta,

brinner med stilla nynnande lågor en djup och innerlig hemlig helg.”

De återstående semesterdagarna börjar vara räknade och det är varje sensommar lika svårt att slita mig från havet: vakna invid det och somna intill.

Vi bor i en liten fiskestuga som farfar i tiderna köpte. Här bodde en fiskare och hans fru som var bibliotekarie i byn. De hade några får som betade på strandängen. De hade en stor trädgård på baksidan – som såldes för att min farmor inte tyckte om att odla och sköta en stor trädgård. Innan bron ut kom seglade farfar och pappa hit från Helsingfors. Pappa seglade ända tills han en höstkväll kom ut till ön och hittade sin segelbåt av trä i spillror. Han brukade fixa, polera och sköta båten som en skatt och var duktig på sjön. Sedan den kvällen seglade han inte. Jag fick aldrig se honom segla. Han lärde aldrig min syster och mig att segla. Det var först egentligen efter hans död som jag fick höra om det här. En version jag hört är att bojen inte hållit och segelbåten hade slitit loss och slagits sönder. En annan att segelbåten hade varit uppdragen på land men att vattnet stigit så mycket att den lösgjort sig och kastats av och an mot stenarna i den starka vinden. Minnena hos de kvarlevande rör på sig. Jag tror att det var bojen – för så har jag föreställt mig det.

Jag funderar ibland på den kvällen då pappa kom ut. Jag har förstått att han var ensam. Gick han längs med stranden och plockade träbitar som en gång varit hans älskade segelbåt Bambina? Vad tänkte han? Grät han? Varför berättade han aldrig det här? Gjorde det för ont?

Jag växte upp med en svartvit bild av segelbåten i mitt sommarsovrum. Genom väggar och fönsterrutor hördes vågorna.

Minnen som förändras, drömmar som går i kras, rum hos en mänska som ingen besökt. En del upprepar händelserna gång på gång, andra gömmer dem i sitt innersta, så djupt in så de nästan själva glömmer. Men de finns där inom oss, de tar sig olika uttryck i vårt beteende. Vi förstår inte alltid varför en mänska reagerar på vissa saker så starkt, varför någon bär agg, har fobier, känner ångest. Vi känner inte ens oss själva helt och fullt.

Men det finns en som känner, en som vet: Jesus. Ända sedan vi var embryon i livmodern har Guds ögon vilat på oss. Han förstår oss. Han är all trösts Gud. Han säger: Kom till mig. Kom till Fadersfamnen. Jesus har lovat gå med oss alla dagar till tidens slut, ända in i evigheten, om vi vill. I Bibeln står det om träd som ger läkedom, mänskor som får tröst. Alla helas inte på jorden och livet kan gå mycket hårt fram med en mänska. Men Gud har läkedom, en framtid och ett hopp. Redan idag får vi ta Guds hand.

Om somrarna blir det ofta besök i olika församlingar en söndags förmiddag eller kväll. Det är roligt att kliva in i andra mötesrum och traditioner. En kväll satt vi Svartbäck-Spjutsunds skärgårdskyrka och en annan sommarkväll besökte vi Pingstkyrkan i Nickby, Sibbo.

Ibland blir jag förvånad över att någon annan också hittat hit denna sommarkväll och gläds över att bänkarna fyllts i det lilla kapellet eller den stora kyrksalen. Prästen predikar om hur vi ser på andra och på oss själva: vilka vi utestänger ur gemenskapen för att hon eller han inte passar in – inklusive oss själva: vi tycker kanske att vi inte duger, inte kan, inte är någonting – och de andra kanske har fel klädsel, hudfärg eller lukt omkring sig. Det är viktigt att få höra hur Jesus mötte mänskor och hur han ser på var och en av oss.

Vi är alla lika värda. Vi är föremål för Guds längtande kärlek. Ingen mer eller mindre – det enda, tänker jag som är mer eller mindre – är vår egen respons på kärleken Gud visat oss och alltjämt visar.

Utanför fönstret här i skärgården har dimman lättat. Den har hjälpt mot hettan och jag har stått på verandatrappan och iakttagit hur doppingarna lekt. Ja, de sprang tafatt – såg det ut som. De virvlade omkring i vattnet. Först trodde jag att de skrämts av någonting, men nej, de lekte, dök, spurtade och jag log. För någon månad sedan hörde jag en sommarpratare som sa att vi skrattar mest i barndomen. Efter 30 års ålder skrattar mänskan mycket litet, enligt statistiken. Lekfullheten – vart försvinner den? Gapskrattet? Jo, förut ganska ofta med mina väninnor.

Det är så mycket vi på något sätt tappar bort på vägen: att känna sig älskad? Att leka? Att skratta? Förnöjsamheten? Glädjen över det lilla, iakttagelseförmågan? Myran traskar på, tänk så underbart med myror egentligen! Måsskriet över kobbarna, havet som ständigt rör sig, skiftar, speglar, skvalpar, stormar, knottrar till sig av regnet. Allt har Gud skapat. Allt är oss givet.

En man i Afrika, berättade en missionär för mig, slutade slå sin åsna efter att han läst skapelseberättelsen: Inte kan jag ju slå det som Gud har skapat, resonerade han. Guds kärlek når ut till allt skapat: mänskor, djur och natur. Vi är kallade att vårda, njuta av, dela allt detta. Vi är kallade till gemenskap. Vi är kallade vid namn. Vi får leva i det vi läser i Bibeln. Bli del av det.

För två år sedan dog min mamma, det var en tidig julimorgon med livligt fågelkvitter utanför den fladdrande gardinen. Jag har inte vant mig vid att tala om min mamma i preteritum, det känns fortfarande underligt att forma orden kring henne i förfluten tid. Kanske det är sådant man aldrig blir riktigt van vid.

Men vardagen rullar på också utan mamma. Barnen växer, amorteringar kruxas av, jobbprojekt avlöser varandra, vi renoverar garaget. Vattnet strömmar vidare kring mammas älskade skärgårdsudde, det ställe där både hon och jag har vuxit upp i sommarsol och vintersnö. Där är hon nu allra mest närvarande för pappa och mig. Mamma är med mig vid stenen där vi borstade tänderna när jag var liten medan jag trodde att trollen i skogsdungen bredvid tittade på mig. Hon går med mig på den barriga stigen till Utkiksberget. Min blick smeker samma rödfärgade tallstammar som hon älskade att vila ögonen på i kvällssolen. Jag hör hennes röst inom mig om jag slarvar med att lägga båtlinorna snyggt på bryggan. När jag somnar på stora verandans säng med kinden mot en prydnadskudde som min mormor har broderat flyter mitt liv ihop med mammas och mormors.

Hemma pratar vi om hur mamma älskade jordgubbar eller hur hon skulle ha slagit ihop händerna av stolthet över att vår äldsta fått körkort. Jag pratar om mamma sådan hon var innan minnessjukdomen sakta tog hennes ork, hennes livsglädje och personlighet, jag pratar om det så att barnen och vi vuxna inte ska komma ihåg bara hennes sista tio år då hon inte var sig själv. Ibland pratar jag mest för min egen skull. Jag har ju inte alls ännu kommit över att jag, liksom många andra, förlorade en kär människa långt innan hon dog. Ganska ofta är jag nästan mera upprörd över att mamma suddades ut av alzheimers än för att hon inte längre lever.

Idag på mammas himmelska födelsedag cyklade jag med ett knippe vinröda pioner till graven. Under de gamla trädens höga, gröna valv stod jag och kände mig fortfarande ovan vid situationen. Mina tankar fylldes av olika kyrkiska eller poetiska uttryck för att vi återförenas efter döden. Jag kan tycka att de är vackra så där på ett teoretiskt plan, men på något vis berör de mig inte.

Är jag för upptagen med att leva min tro i vardagen när jag inte så mycket har tänkt på döden och hur det är efter det? Eller har jag inte kunnat släppa mänsklig logik tillräckligt mycket för att i hjärtat förundras över något så förunderligt som att en dag återförenas med mamma? Jag får fortsätta umgås med de här frågorna, både på skärgårdsudden, vid graven och annars.