Yttre och inre väntan

Jag minns när läraren under en religionstimme någon gång kring första advent frågade vad ordet advent innebär för oss kristna. Det kom spridda svar, någorlunda åt rätt håll, om jag minns rätt. Läraren sammanfattade sedan allas ord helt kort, och avslutade med att ”det är ju ganska lätt att komma ihåg det här eller hur, möblera om lite i ordet och ni får vent-ad och det är ju vad det handlar om”.

Väntad, ja. Vi väntar på julen, julklappar, julledighet. Vi väntar också på ett nyfött barn som kommer med en förvandlande kärlek till hela världen. Advent är inte bara att lägga sig till ro och hoppas på att ankomsten märks, advent bjuder in till en aktiv väntan.

En ankomst innebär ju inte bara att någon ska komma, det krävs också något av den som väntar. En dörr som öppnas. En ledig plats. En mottaglighet. Att någon ska komma är bara den en del av en ankomst. Den andra är att någon tar emot.

Advent påminner mig alltså inte bara om vem som kommer, utan också om vem jag behöver vara för att kunna ta emot. Jag kanske har en aning om vad jag längtar efter och väntar på, men har jag handen redo på dörrhandtaget? Har jag utrymme i mitt liv och i mitt inre?

Medan jag julförbereder i vardagen med glögg och inköpslistor i högsta hugg kan jag ge plats också för inre förberedelser. I en hektisk värld behöver jag dessutom tider som hjälper mig att andas. Advent är en sådan tid. Advent är inte de stora känslornas tid. Det är en mild tid, en lågmäld tid. Advent armbågar sig inte fram, den tassar varsamt intill dig och stiger in – om den får rum.