Det sista mötet? Om att vara diakon nära livets gräns
Att vara diakon i en församling och jobba mycket bland äldre är en rikedom, men det innebär också att ständigt röra sig nära livets sköra gränser. I själavården bland äldre märks det särskilt tydligt. Många av dem jag möter har redan levt ett långt liv och för flera är kroppen och orken på väg att ta slut. Ibland också livslusten. Ofta finns där erfarenheter och berättelser som den äldre behöver få dela. Många glädjeämnen, men även svåra upplevelser som satt djupa spår och som mer och mer upptar den äldres tankar och som behöver uttalas.
Att stiga in i deras liv, via hembesök eller på ett vårdhem, är alltid ett privilegium - men också en påminnelse om att mötet kan vara det sista. Man vet aldrig riktigt vad som väntar bakom dörren. Det kan vara en varm famn av igenkännande och glädje - "så roligt att du kom, jag har väntat så på dig" eller ett tungt rum fyllt av sorg, oro eller ensamhet där jag möts av en blick som säger "hjälp mig, jag känner mig rädd"
Samtalet kan handla om små vardagliga ting, om barn och barnbarn, om sjukdomar eller om en rädsla inför döden. Ofta är det just blandningen av det lilla och det stora som gör själavården så mänsklig och äkta. Men oavsett ämne känns det alltid viktigt att vara helt närvarande och lyssna på riktigt.
Ibland är det svårt att gå. Att hantera dessa situationer kräver ett inre förhållningssätt. Ett enkelt "Gud välsigne dig" eller "jag skall komma ihåg dig i bön" innan jag säger hej då. Ofta ber vi den bekanta "Herrens välsignelse" innan jag går. En hand på axeln eller en varm kram, som kan bli det sista avtrycket i en människas liv. Att inte spara på värmen och omsorgen.
Ibland kommer tanken - var detta vårt sista samtal? Var det här den sista gången vi bad tillsammans? Ibland kan jag bära med mig en känsla av otillräcklighet - borde jag ha sagt mer, stannat längre, formulerat bönen på något annat sätt?
När beskedet sedan kommer - kanske genom ett telefonsamtal, via en församlingsbo eller ibland först då jag läser dödsannonsen i tidningen - känns det ibland som en liten stöt i hjärtat. "Var det verkligen sista gången jag såg henne eller honom? Jag trodde vi skulle ses igen." Det blir en påminnelse om livets oförutsägbarhet och om hur bräcklig vår tillvaro är. Samtidigt känner jag tacksamhet över att ha fått dela något viktigt med just den personen.
Det här människonära arbetet innebär också att jag som diakon behöver vårda mig själv. När människor jag följer nära i vardagen dör, kan sorgen också sätta sig i min egen kropp. Därför är det viktigt att ha kolleger att dela erfarenheter med, att själv få ta emot själavård eller arbetshandledning. Vi diakoner kan behöva hjälp med att inte fastna i skuldkänslor eller i den tunga sidan av arbetet, utan istället se det fina och rentav heliga i att ha fått vara en del av någons sista tid.
Själavård och hembesök bland äldre lär mig ständigt något nytt om livet. Det lär mig att ta vara på ögonblicket, att inte skjuta upp det viktiga, att våga tala om döden men också om hoppet. Framför allt påminns jag om att varje möte har ett värde i sig - oavsett om det blir det sista eller bara ett steg på vägen. Jag får vara närvarande i stunden, möta männsikan där och då, med respekt, kärlek och ett lyssnande hjärta. Det är ofta nog.
Kanske är det just i detta spänningsfält, mellan slutskede och evigheten, som själavården blir allra mest meningsfull.
