Det sista mötet? Om att vara diakon nära livets gräns

Lena Blomstedt 19.09.2025

Att vara diakon i en församling och jobba mycket bland äldre är en rikedom, men det innebär också att ständigt röra sig nära livets sköra gränser. I själavården bland äldre märks det särskilt tydligt. Många av dem jag möter har redan levt ett långt liv och för flera är kroppen och orken på väg att ta slut. Ibland också livslusten. Ofta finns där erfarenheter och berättelser som den äldre behöver få dela. Många glädjeämnen, men även svåra upplevelser som satt djupa spår och som mer och mer upptar den äldres tankar och som behöver uttalas.

Att stiga in i deras liv, via hembesök eller på ett vårdhem, är alltid ett privilegium - men också en påminnelse om att mötet kan vara det sista. Man vet aldrig riktigt vad som väntar bakom dörren. Det kan vara en varm famn av igenkännande och glädje - "så roligt att du kom, jag har väntat så på dig" eller ett tungt rum fyllt av sorg, oro eller ensamhet där jag möts av en blick som säger "hjälp mig, jag känner mig rädd"

Samtalet kan handla om små vardagliga ting, om barn och barnbarn, om sjukdomar eller om en rädsla inför döden. Ofta är det just blandningen av det lilla och det stora som gör själavården så mänsklig och äkta. Men oavsett ämne känns det alltid viktigt att vara helt närvarande och lyssna på riktigt.

Ibland är det svårt att gå. Att hantera dessa situationer kräver ett inre förhållningssätt. Ett enkelt "Gud välsigne dig" eller "jag skall komma ihåg dig i bön" innan jag säger hej då. Ofta ber vi den bekanta "Herrens välsignelse" innan jag går. En hand på axeln eller en varm kram, som kan bli det sista avtrycket i en människas liv. Att inte spara på värmen och omsorgen.

Ibland kommer tanken - var detta vårt sista samtal? Var det här den sista gången vi bad tillsammans? Ibland kan jag bära med mig en känsla av otillräcklighet - borde jag ha sagt mer, stannat längre, formulerat bönen på något annat sätt?

När beskedet sedan kommer - kanske genom ett telefonsamtal, via en församlingsbo eller ibland först då jag läser dödsannonsen i tidningen - känns det ibland som en liten stöt i hjärtat. "Var det verkligen sista gången jag såg henne eller honom? Jag trodde vi skulle ses igen." Det blir en påminnelse om livets oförutsägbarhet och om hur bräcklig vår tillvaro är. Samtidigt känner jag tacksamhet över att ha fått dela något viktigt med just den personen.

Det här människonära arbetet innebär också att jag som diakon behöver vårda mig själv. När människor jag följer nära i vardagen dör, kan sorgen också sätta sig i min egen kropp. Därför är det viktigt att ha kolleger att dela erfarenheter med, att själv få ta emot själavård eller arbetshandledning. Vi diakoner kan behöva hjälp med att inte fastna i skuldkänslor eller i den tunga sidan av arbetet, utan istället se det fina och rentav heliga i att ha fått vara en del av någons sista tid.

Själavård och hembesök bland äldre lär mig ständigt något nytt om livet. Det lär mig att ta vara på ögonblicket, att inte skjuta upp det viktiga, att våga tala om döden men också om hoppet. Framför allt påminns jag om att varje möte har ett värde i sig - oavsett om det blir det sista eller bara ett steg på vägen. Jag får vara närvarande i stunden, möta männsikan där och då, med respekt, kärlek och ett lyssnande hjärta. Det är ofta nog.

Kanske är det just i detta spänningsfält, mellan slutskede och evigheten, som själavården blir allra mest meningsfull.

Lena Blomstedt är diakon i Sibbo svenska församling

Människa. I tiderna fick Dan Krogars inte någonting ut av sitt skribaläger, men i dag jobbar han med att hjälpa ungdomar hitta en tro och ett meningsfullt liv. 27.9.2007 kl. 00:00

Världen. Kristna ledare i USA har bett Kyrkornas Världsråd skicka sitt fredsteam på besök till USA för att hjälpa amerikanerna att få bukt med de stora vapenvåldsproblemen i landet. 26.9.2007 kl. 00:00

Kultur. Den tecknade tv-serien om USA-familjen Simpson är högkultur, på samma sätt som de bästa barnböckerna. Samtidigt ger den uttryck för tuff kritik mot amerikanskt samhälls- och kyrkoliv. 26.9.2007 kl. 00:00

Insändare. Att kyrkan oroas av att så många unga fullvuxna träder ut ur kyrkan är inte överraskande. Med tanke på att allting tyder på att trenden inte bara kommer att fortsätta, utan att den till och med kan förstärkas, förstår man att paniken är nära. Kyrkan bligar skrämt västerut och kan knappast se någon orsak att anta, att inte samma fenomen, d.v.s. att medlemstappet överskrider 1% gränsen, också kan ske här.   Kritiken mot att kyrkostyrelsen nu tagit steget att föreslå att rösträttsåldern i församlingsvalen sänks från 18 till 16 år, är inte en kritik mot att någonting "häftigt" görs, utan en kritik mot den del av beslutet som kan klassificeras som publikfrieri.   Kyrkan vill alltså nu aktivera ungdomarna, binda dem vid kyrkans verksamhet och få dem att känna att kyrkan verkligen är intresserad av deras insats, att kyrkan litar på dem.  Att de inte bara är kommande skattebetalare!   Men någonting skorrar verkligen illa! Om man verkligen litar på ungdomarnas omdömesförmåga, så borde väl kyrkan låta dem själv avgöra om de överhuvudtaget vill vara medlemmar!!! Nu anser kyrkostyrelsen att ungdomarna är tillräckligt mogna att rösta, men inte tillräckligt mogna att bestämma om sitt medlemskap...   Enligt nuvarande stipulationer, kan den unge medlemmen inte skriva ut sig ur kyrkan, förrän hon/han fyllt 18 år, om inte föräldrarna ger sitt skriftliga medgivande och medlemmen fyllt 15 år. Vore det inte redan på tiden att revidera denna åldersgräns så, att medlemmen redan vid fyllda 15 år själv kunde bestämma om sin kyrkotillhörighet? Nu anses medlemmen vara tillräckligt mogen att själv bestämma om sin konfirmering, men… Vid fyllda 15 år är man redan juridiskt ansvarig för sina gärningar, men…   Nästa steg är självfallet att överväga, om det överhuvud är förenligt med de grundläggande mänskliga rättigheterna, att tvångsansluta barn till kyrkan. Att det är en urgammal sed, kan knappast anses som ett tungt argument. Titt och tätt hör man förundrade kommentarer typ – ja men är det inte fantastiskt att över 82% är kyrkans medlemmar – utan att man ids/vill/vågar/… beakta att ca 97% av kyrkans medlemmar är tvångsanslutna. Vad annat kan ligga bakom denna urbota kutym, än ren och skär organisatorisk intressebevakning?   Borde inte kyrkan vara en gemenskap bestående av troende? Att påstå att den nyfödde, som vid några veckors ålder ansluts till kyrkans medlemskap, på något sätt är troende, kräver nog mera tro än vetande.   Frågan är alltså: När kommer kyrkan att ge individen rätt att själv fritt bestämma om sin kyrkotillhörighet? Först när mänskan har full rätt att själv bestämma över sitt medlemskap, finns det orsak att tro att kyrkan litar på mänskan. 26.9.2007 kl. 12:10

Kyrka. Kyrkostyrelsens planer på att rösträttsåldern i församlingsval sänks till sexton år från nuvarande aderton år applåderas av professor Göran Djupsund. Även om han sätter frågetecken i marginalen. 26.9.2007 kl. 00:00

Världen. Översvämningar har i höst drabbat sjutton afrikanska länder. – Nog har vi också i Mali haft översvämningar, men inte lika farligt som på andra håll, säger Arla Ljungqvist, missionär för Finska Missionssällskapet i Mali. 26.9.2007 kl. 00:00

Kultur. Svenskfinland är tragiskt efter utvecklingen vad gäller synen på bloggen som medborgarjournalistik, säger Mathias Rosenlund, mannen bakom Konsonantmylla.com. 25.9.2007 kl. 00:00

Kyrka. Olga Schevchuk koordinerar till vardags ryska ortodoxa kyrkans diakoniprojekt i den Karelska republiken. Verksamheten initierades på 90-talet av Kyrkans utlandshjälp som firade sina 60 år i söndags. 25.9.2007 kl. 00:00

Kyrka. Moskvas och hela Rysslands patriark Alexej II har beviljat ärkebiskop Jukka Paarma den ett förtjänsttecken av den apostoliske storfursten Vladimirs riddarorden för hans insats i att bygga gemenskap mellan kyrkorna. 25.9.2007 kl. 00:00

Insändare. Chefredaktör Stig Kankkonen gav sig i kast med en svår teologisk fråga i senaste nummer av KP. Man kan se olika på frågan om vad som är prästernas skyldigheter å ena sidan och rättigheter å andra sidan. Jag skulle ha ändrat på orden i huvudfrågan och istället frågat: Har prästen rätt att ge den åt alla, eller är han skyldig att med hänvisning till personens liv och leverne och det som det säger om den personens religiösa övertygelse vägra att göra det? För det är nog säkert en glädje att som tjänare få räcka sakramenten. Däremot kan jag tänka mig att det är med en tyngd på skuldrorna som man tvingas behöva säga nej. Som Ordets tjänare har man fått i uppdrag av att förmedla det Ord människorna behöver höra enligt Gud, dvs både lag och evangelium. När det gäller sakramentsförvaltningen så skall det skötas enligt Bibelns föreskrifter. SK skrev: "Prästens roll är att kalla alla till nattvardsbordet..." En sådan tankegång leder lätt till att nattvardsfirandet får en ny karaktär. Jag har förstått att nattvarden är de troendes måltid. Detta kan illustreras med två exempel: En ytterlighet är en ”modern” gatumission där alla som går förbi inbjuds till nattvard. Den andra ”ytterligheten” är biblisk praxis som utövades i urkyrkan där alla odöpta, katekumener och personer som var underlagt kyrkotukt sändes ut innan nattvard firades. Vidare skrev SK: "Det är den enskilda nattvardsgästen själv som avgör om nattvarden blir till välsignelse eller om den blir en dom." Månne inte ett sådant synsätt leder till onödiga samvetskval för den kämpande kristne medan den självsäkre världsmedborgaren går frimodigt fram. Det är prästens skyldighet att predika synd för synd. Och även binda obotfärdiga i sin synd. Däremot är det hans rättighet (också en skyldighet) att för alla ångerfulla syndare predika nåd och förlåtelse och inbjuda dem till förlåtelsens måltid. De två sista styckena i artikeln är ganska långsökta slutsatser till de texter som SK hänvisar till. Att jämföra förhöret i gammal kyrklig anda med den allmänna syndabekännelse och avlösning är att ta ansvaret av nycklaämbetets bärare. Visst har nycklamakten missbrukats och förhören blivit till maktmedel men ändå säger apologin (art XI) bl.a.: "Uteslutning från sakramentsgemenskapen proklameras hos oss för de uppenbart lastbara och för dem som förakta sakramenten. Detta göra vi i enlighet med både evangelium och gamla kyrkliga stadganden." "Goda församlingsherdar veta väl, huru viktigt det är att förhöra de oerfarna, men fördenskull vilja vi icke uppmuntra den tortyr, som bikthandböckernas författare tillreda..." Förhöret hör till god kyrklig tradition eftersom det allvarliga bibelordet kvarstår: "Ty den som äter och dricker utan att urskilja Herrens kropp, han äter och dricker en dom över sig." (1 Kor 11:29) Roger Pettersson 24.9.2007 kl. 23:49

Sofia Torvalds. Avund, ack du mörkgröna monster! Jag var så nöjd med mitt. Jag satt och surfade på datorn, förstrött letande efter uppgifter om en viss stiftelse som jag fått ett tips om. 24.9.2007 kl. 00:00

Ledare. Ledare 29/2007 Rubriken syftar på den situation många av våra finländska åldringar lever i. 24.9.2007 kl. 00:00

Samhälle. 30 000 barn drabbas årligen av spruckna förhållanden. 24.9.2007 kl. 00:00

Världen. – Vi håller fast vid att äktenskapsbegreppet fortsättningsvis skall förbehållas det officiellt ingångna förpliktande samlivet mellan man och kvinna, står det i norska kyrkorådets uttalande som svar på regeringens förslag om ett liknande äktenskapsbegrepp för samkönade par. 24.9.2007 kl. 00:00

Kyrka. Över en miljon barn och vuxna deltog i församlingarnas familjearbete i fjol. 24.9.2007 kl. 00:00

Byggnadsvård. Stan Saanila debuterar som manusskribent med en religiöst betonad skräckpjäs. Under hela föreställningen är publikens ögon förbundna. 7.4.2016 kl. 00:00

Livet på landet. Borgå stifts församlingar har hand om ett trettiotal gamla träkyrkor, och det är inte alla som har nya sprinklersystem. 4.4.2016 kl. 10:59

bibeln. Tack vare ett brandsäkert kassaskåp klarade sig en del av nattvardskärlen branden i Ylivieska kyrka oförstörda. 4.4.2016 kl. 10:51

Skottland. FILM. Först låses ytterdörren till det stora trähuset på den turkiska landsbygden. Telefoner och datorer plockas bort. Så småningom portförses trapphuset. Till sist svetsas galler för fönstren. Orsaken? Fem växande systrars kyskhet ska bevaras – till varje pris. 1.4.2016 kl. 15:32

notis. Kyrkan i Ylivieska ska byggas upp på nytt, har fullmäktige i Ylivieska församling enhälligt beslutat. 1.4.2016 kl. 15:26