Jag får svepa in mig i nådens stilla uppmuntran på min väg mot djupare andetag

Anna Edgren 11.05.2023

Alldeles nyss var det februari med runebergstårtor och snö och mörker. Sen blinkade jag en gång, nu står plötsligt skolavslutningar bakom knuten medan körsbärsträden blommar så mycket de bara orkar. Jag minns mest ett antal spysjukor som slog ut både stora och små i familjen i allt för många varv, men vart tog månaderna och livet vägen så där annars?!

Varför känns det som att jag har levat liksom på ytan den hela här våren? Istället för djupa andetag som smakar av livets alla kryddor är det som om jag skulle ha hyperventilerat i förvåning över hur allt på något sätt forsar på medan jag bara försöker hänga med.

Jag gillar inte det här. Jag vill inte slarva bort min tid, slarva bort en hel vår. Jag menar inte att jag borde vara effektiv och i farten hela tiden på jobbet eller hemma. Jag tänker mera på att jag vill vara närvarande i mitt liv i stället för att se det susa förbi.

Men det går ju inte att bli mera närvarande eller avslappnad genom att vara störd på sig själv. Bättre att vara snäll med sig själv. Jag får försöka ta nya tag imorgon. Jag får försöka landa i livet med fötterna på marken utan hastig andning och hastande från en sak till en annan. Jag får påminna mig själv om att varje dag är en gåva. Jag får svepa in mig i nådens stilla uppmuntran på min väg mot djupare andetag.

Ny dag, ny nåd. Skulle jag ha en tatuering skulle det kunna vara just de orden.

Litar kyrkan verkligen på ungdomarna?

Insändare. Att kyrkan oroas av att så många unga fullvuxna träder ut ur kyrkan är inte överraskande. Med tanke på att allting tyder på att trenden inte bara kommer att fortsätta, utan att den till och med kan förstärkas, förstår man att paniken är nära. Kyrkan bligar skrämt västerut och kan knappast se någon orsak att anta, att inte samma fenomen, d.v.s. att medlemstappet överskrider 1% gränsen, också kan ske här. Kritiken mot att kyrkostyrelsen nu tagit steget att föreslå att rösträttsåldern i församlingsvalen sänks från 18 till 16 år, är inte en kritik mot att någonting "häftigt" görs, utan en kritik mot den del av beslutet som kan klassificeras som publikfrieri. Kyrkan vill alltså nu aktivera ungdomarna, binda dem vid kyrkans verksamhet och få dem att känna att kyrkan verkligen är intresserad av deras insats, att kyrkan litar på dem. Att de inte bara är kommande skattebetalare! Men någonting skorrar verkligen illa! Om man verkligen litar på ungdomarnas omdömesförmåga, så borde väl kyrkan låta dem själv avgöra om de överhuvudtaget vill vara medlemmar!!! Nu anser kyrkostyrelsen att ungdomarna är tillräckligt mogna att rösta, men inte tillräckligt mogna att bestämma om sitt medlemskap... Enligt nuvarande stipulationer, kan den unge medlemmen inte skriva ut sig ur kyrkan, förrän hon/han fyllt 18 år, om inte föräldrarna ger sitt skriftliga medgivande och medlemmen fyllt 15 år. Vore det inte redan på tiden att revidera denna åldersgräns så, att medlemmen redan vid fyllda 15 år själv kunde bestämma om sin kyrkotillhörighet? Nu anses medlemmen vara tillräckligt mogen att själv bestämma om sin konfirmering, men… Vid fyllda 15 år är man redan juridiskt ansvarig för sina gärningar, men… Nästa steg är självfallet att överväga, om det överhuvud är förenligt med de grundläggande mänskliga rättigheterna, att tvångsansluta barn till kyrkan. Att det är en urgammal sed, kan knappast anses som ett tungt argument. Titt och tätt hör man förundrade kommentarer typ – ja men är det inte fantastiskt att över 82% är kyrkans medlemmar – utan att man ids/vill/vågar/… beakta att ca 97% av kyrkans medlemmar är tvångsanslutna. Vad annat kan ligga bakom denna urbota kutym, än ren och skär organisatorisk intressebevakning? Borde inte kyrkan vara en gemenskap bestående av troende? Att påstå att den nyfödde, som vid några veckors ålder ansluts till kyrkans medlemskap, på något sätt är troende, kräver nog mera tro än vetande. Frågan är alltså: När kommer kyrkan att ge individen rätt att själv fritt bestämma om sin kyrkotillhörighet? Först när mänskan har full rätt att själv bestämma över sitt medlemskap, finns det orsak att tro att kyrkan litar på mänskan. 26.9.2007 kl. 12:10

Kring nattvardsbordet

Insändare. Chefredaktör Stig Kankkonen gav sig i kast med en svår teologisk fråga i senaste nummer av KP. Man kan se olika på frågan om vad som är prästernas skyldigheter å ena sidan och rättigheter å andra sidan. Jag skulle ha ändrat på orden i huvudfrågan och istället frågat: Har prästen rätt att ge den åt alla, eller är han skyldig att med hänvisning till personens liv och leverne och det som det säger om den personens religiösa övertygelse vägra att göra det? För det är nog säkert en glädje att som tjänare få räcka sakramenten. Däremot kan jag tänka mig att det är med en tyngd på skuldrorna som man tvingas behöva säga nej. Som Ordets tjänare har man fått i uppdrag av att förmedla det Ord människorna behöver höra enligt Gud, dvs både lag och evangelium. När det gäller sakramentsförvaltningen så skall det skötas enligt Bibelns föreskrifter. SK skrev: "Prästens roll är att kalla alla till nattvardsbordet..." En sådan tankegång leder lätt till att nattvardsfirandet får en ny karaktär. Jag har förstått att nattvarden är de troendes måltid. Detta kan illustreras med två exempel: En ytterlighet är en ”modern” gatumission där alla som går förbi inbjuds till nattvard. Den andra ”ytterligheten” är biblisk praxis som utövades i urkyrkan där alla odöpta, katekumener och personer som var underlagt kyrkotukt sändes ut innan nattvard firades. Vidare skrev SK: "Det är den enskilda nattvardsgästen själv som avgör om nattvarden blir till välsignelse eller om den blir en dom." Månne inte ett sådant synsätt leder till onödiga samvetskval för den kämpande kristne medan den självsäkre världsmedborgaren går frimodigt fram. Det är prästens skyldighet att predika synd för synd. Och även binda obotfärdiga i sin synd. Däremot är det hans rättighet (också en skyldighet) att för alla ångerfulla syndare predika nåd och förlåtelse och inbjuda dem till förlåtelsens måltid. De två sista styckena i artikeln är ganska långsökta slutsatser till de texter som SK hänvisar till. Att jämföra förhöret i gammal kyrklig anda med den allmänna syndabekännelse och avlösning är att ta ansvaret av nycklaämbetets bärare. Visst har nycklamakten missbrukats och förhören blivit till maktmedel men ändå säger apologin (art XI) bl.a.: "Uteslutning från sakramentsgemenskapen proklameras hos oss för de uppenbart lastbara och för dem som förakta sakramenten. Detta göra vi i enlighet med både evangelium och gamla kyrkliga stadganden." "Goda församlingsherdar veta väl, huru viktigt det är att förhöra de oerfarna, men fördenskull vilja vi icke uppmuntra den tortyr, som bikthandböckernas författare tillreda..." Förhöret hör till god kyrklig tradition eftersom det allvarliga bibelordet kvarstår: "Ty den som äter och dricker utan att urskilja Herrens kropp, han äter och dricker en dom över sig." (1 Kor 11:29) Roger Pettersson 24.9.2007 kl. 23:49

Norska kyrkan håller fast vid äktenskapsbegreppet

Världen. – Vi håller fast vid att äktenskapsbegreppet fortsättningsvis skall förbehållas det officiellt ingångna förpliktande samlivet mellan man och kvinna, står det i norska kyrkorådets uttalande som svar på regeringens förslag om ett liknande äktenskapsbegrepp för samkönade par. 24.9.2007 kl. 00:00

När fem växande systras kyskhet ska bevaras

Skottland. FILM. Först låses ytterdörren till det stora trähuset på den turkiska landsbygden. Telefoner och datorer plockas bort. Så småningom portförses trapphuset. Till sist svetsas galler för fönstren. Orsaken? Fem växande systrars kyskhet ska bevaras – till varje pris. 1.4.2016 kl. 15:32

Ropa till Gud – men agera för sexualbrottsoffren

Vad kommer efter folkkyrkan?

Selma Lagerlöf hjälpte mig att förstå och göra upp med min väckelsekristna bakgrund

Jag får svepa in mig i nådens stilla uppmuntran på min väg mot djupare andetag

Litar kyrkan verkligen på ungdomarna?

Rätt tänkt av kyrkan

Skyfall i torkans Västafrika

Bloggarna med i litteraturdebatten

För många traditioner har brutits sönder

Ärkebiskop Paarma fick högt ryskt kyrkligt förtjänsttecken

Kring nattvardsbordet

Avund

Drogade i dödens väntrum

Finland högt upp i skilsmässostatistiken

Norska kyrkan håller fast vid äktenskapsbegreppet

Familjens behov styr församlingarnas familjearbete

Koranläsning på svensk riksdagsöppning

"Målet är att minska fattigdomen"

Borgåportarna breddas

Mest läst

Ropa till Gud – men agera för sexualbrottsoffren

Vad kommer efter folkkyrkan?

Selma Lagerlöf hjälpte mig att förstå och göra upp med min väckelsekristna bakgrund

När fem växande systras kyskhet ska bevaras

Kyrkoherden i Ylivieska skjuter upp sin pensionering

"Vill uppmuntra andra att också hjälpa"

Som när Skalle-Per dog

Träkyrka i Norra Österbotten brann

Något bortom bergen

Kontinentalplattorna glider isär