För dig utgiven, för dig utgjutet. Kristi kropp, Kristi blod. Kristus i mig. Jag i Kristus.

Henri J Nouwen skriver i sin bok om nattvarden att vi behöver stanna upp inför vad som egentligen sker när vi går till nattvard. Många gånger blir det en rutin vi kanske inte ens tänker på, vi bara går fram och tar emot och går tillbaka till bänken och fortsätter att tänka på lunchen vi ska tillreda, arbetsuppgiften som väntar. Men det ligger djup i den heliga måltiden. Ett mysterium att stanna upp inför.

En av mina favorituppgifter är att dela ut nattvard. Jag tackar alltid ja när någon frågar, om jag bara har möjlighet och nattvarden är en höjdpunkt för mig under kyrkobesöket. Ändå är mina tankar ofta på irrfärd när jag inväntar min tur knäböjande vid altaret. Ibland när jag ger mig frihet att tänka på vad jag är med om vid nattvardsbordet börjar jag gråta. Och så skäms jag och inbillar mig att nu tror den si och så ­- och därmed har jag gått miste om välsignelsen av att bara vara, öppna upp, ta emot det mysterium som den heliga måltiden de facto är. Jag tar emot Kristi kropp och blod. Jag blir en del av honom. Jag gör det som han sa att jag skulle göra tills han kommer tillbaka.

Den natten då herren Jesus blev förrådd tog han ett bröd, tackade Gud, bröt det och sade: ”Detta är min kropp som offras för er. Gör detta till minne av mig.” Likaså tog han bägaren efter måltiden och sade: ”Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod. Var gång ni dricker av den, gör det till minne av mig.” Var gång ni äter det brödet och dricker den bägaren förkunnar ni alltså Herrens död, till dess han kommer. (1Kor. 11:23-26)

Nouwen menar att vi ska ställa frågor om hur Gud vill möta oss just idag, vad vill han säga via sitt Ord, psalmer, sin heliga måltid – till mig personligen? Gud talar genom sitt ord och Gud är oss nära. Det är enkelt och det är svårt, tycker jag. För det finns så många röster och hjärtat bultar så oroligt ibland. Men det handlar kanske också om en vandring i en tillit som växer. Underbara påsk, kom!

Henri J Nouwen har skrivit en bok om nattvarden med utgångspunkt i Emmausvandrarna som besvikna är på väg bort från Jerusalem efter att Jesus dödats på korset. De får sällskap av Jesus utan att de känner igen honom. Hur ofta kan det inte ha hänt mig, undrar jag? De berättar om sina krossade drömmar, hur de trott och hoppats att Jesus skulle komma med befrielse för Jerusalem. Och så spikades han fast på korset. Jesus lyssnar medan han vandrar bredvid.

Sedan börjar Jesus förklara skrifterna ända från Mosebok till profeterna. Han öppnar vandrarnas ögon så att de kan se att det som skedde var en del av den gudomliga planen och han ger dem nytt hopp, en framtidstro och en djup förståelse av det stora historiska skeendet de i verkligheten fått ta del av. Mot kvällen stannar de och Jesus bjuds in för att äta. Medan han bryter brödet och delar ut känner männen igen honom och samtidigt försvinner han. De skyndar tillbaka till Jerusalem för att deras hjärtan berörts och de vill dela med sig av att de mött Jesus.

När man möter Jesus förändras man. Ett möte hjärta mot hjärta skapar, helar, upprättar. Det ger en vilja att dela med sig, ge vidare. Det ger en ny möjlighet.

För mig kom mötet då jag var i 25-års åldern och den Jesus som berörde mig då gör det ännu. Jag utmanades av min studiekamrat på Helsingfors universitet att läsa Nya testamentet. Jag bad att Gud skulle öppna upp texten för mig om han finns på riktigt. Och det måste han ju ha gjort – för på den vägen är jag ännu drygt 30 år senare. Han gjorde med mig som han gjort för Emmausvandrarna.

Jag längtar varje dag efter Jesus och jag längtar efter att se en brusten värld möta Hans försoning och upprättelse. Utan Jesus kan jag inte leva. Han är min grund, min mat, mitt jobb. Jesus är mina ögon, fötter och händer. Han är den jag talar med när jag diskar, promenerar, handarbetar eller stryker. Jag kan som kung David säga att han är på mina läppar när jag vaknar om natten och hans ord är mig nära.

Är min bekännelse generande? Kanske. Men jag kan inte låta bli.

Det är inte svårt att bli nedstämd när man lyssnar och ser på nyheterna. Jag vet inte hur människor orkar med detta, som inte har en tro på hoppets Gud? Hur orkar man streta fram genom livet och möta dessa tidningsrubriker, nedskärningar, sjukdomar, gängkriminalitet, mord, krig – utan att luta sig tillbaka i en kärleksfull Guds hand, vila där, andas in hans löften?

I Jobs bok finner vi många gånger ordet hopp, men det är psalmerna jag tyr mig till. I Ps. 9:19 står det att de förtrycktas hopp inte är borta för alltid. I Ps. 31:25 läser vi: Var starka, fatta mod, alla ni som hoppas på Herren! I Ps. 39:8: Herre, vad har jag då att hoppas på? Mitt hopp står till dig. I Matteus evangelium (12:20-21) citeras profeten Jesaja, om Jesus: Han skall inte bryta av det knäckta strået eller släcka den tynande lågan, utan han skall en dag föra rätten till seger. Och han namn skall ge folken hopp. Här har vi lite att inmundiga för att orka leva motströms med hoppets flagga i topp, och då den inte orkar sväva i topp, så trycker vi hoppet nära hjärtat, vet att det finns, vet att det segrar.

I Karmela Bélinkis bok ”Tikva- hopp” skriver hon om hoppets psykiater, Viktor Frankl, wiensk jude som överlevde Auschwitz och som utvecklat teorin om konsten att överleva – med bakgrund till Auschwitz: Om man inte hade hopp, motivation eller någon eller något att leva för, gick man under. Det hade ingenting att göra med fysisk bräcklighet. Det var oftast de fysiskt starka som gick under först. De som blev kvar var de som på ett konkret och fundamentalt sätt upplevde kvintessensen i judendomen, hoppet om en framtid, om en tid som är bättre än den man lever i nu utan att för den skull glömma bort att göra det bästa möjliga av vad man har.

Karmela skriver att utan hopp, visioner och en fast tro på att någon överlever alla pogromer, förskingring och umbäranden, skulle drömmen om ett återfött Israel aldrig ha blivit verklighet. Kampsången Hatikva- hoppet samlade sionisterna långt före staten blev till och är staten Israels nationalsång.

Vårt hopp finns i att Jesus kommer tillbaka med fötterna på Olivberget i Israel och tar tag i ondskan. Vårt hopp finns i att Jesus lovat oss en framtid med Gud genom sin försoning i Kristi verk på korset. Under fastetiden påminns vi om offret och hoppet och vet att det finns en framtid med tröst och glädje. Och medan vi väntar kan vi göra gott.

I min hemförsamlings facebook-flöde fick en mening mig här om dagen att stanna upp. Fast jag är inställd på fastetiden som en tid för stilla begrundan och kalibrering av prioriteringar blev jag överraskad över hur just den här frasen bet sig fast i mig.

”Att avstå kan vara en gåva.” Den enkla och samtidigt lite bakvända tanken har sysselsatt mina tankar på ett försiktigt uppfodrande sätt.

Dagens flöde av saker och materiella ting gör mig allt oftare trött och olycklig. Visst, det finns mycket jag vill ha, det finns mycket jag intalar mig att jag behöver och vissa saker jag på riktigt behöver. Men mitt i dagens segt invanda förväntningar om att bygga mening i livet med saker märker jag mer och mer att en annan stig kan leda till nya vyer.

Fastans fyrtio dagar är en möjlighet att lämna bort och skala av för hitta fokus. Fokus på vadå? Det är ju inte bara avståendet i sig som ger mig någonslags minimalist- eller måttlighetspoäng. Men om jag helt konkret har färre plagg i garderoben har jag mindre tvättjobb och det går enklare att välja kläder på morgonen etc. Om jag helt konkret har färre saker i hemmet har jag mindre sjå med att städa kring dem, hålla reda på dem och hålla dem i skick.

I stället för att göra avståendet till en tävling för sakens skull kan det ge mig en enklare vardag: axlarna är inte längre spända upp till öronen, andningen är djupare och lugnare, jag kan höja blicken också mot annat än att prestera, leverera och ständigt försöka kruxa av nästa punkt på to do-listan.

Det kan vara ett lyxproblem att så ivrigt fundera på vad jag kan avstå från. Det är lättare att tänka på att avstå materiella saker om man har det ganska bra på den fronten. Men jag tror att vi kan öva oss på avstående också på andra plan än det rent materiella. Jag kan behöva avstå från egna förväntningar, från andras förväntningar, kanske avstå från sociala sammanhang som är tyngande eller att från något i en översvämmande kalender.

Avståendet kan bli en gåva redan innan ett konkret avstående ens har ägt rum. När jag ser på min tillvaro och funderar på vad jag på något plan vill eller borde avstå från funderar jag samtidigt på vad som är viktigt i mitt liv. Vad jag vill skapa mera plats och tid för?

Genom att avstå från någonting kan jag få något annat i gåva. Ibland kanske något jag inte ännu visste att jag behöver.

Gallerie Gjutars i Vanda har en konstutställning på gång med över 60 utställda verk. Temat är fred, PAX (pågår till den 3.3). Två verk berörde mig alldeles särskilt. Det ena är en liten målning av Kalle Pitkänen föreställande jordklotet lutat mot en blåbärsbuske. Världen vilar alltså på en äkta blåbärsbuske som konstnären torkat och fäst på sin olja tempera-målning.

Ett annat verk är teckningen i vit pastellkrita på svart botten, ”Pacifica” av Karin Nordberg. Här ruvar en vit duva på ett ägg föreställande jordklotet. Jag ser en del kontinenter och resten förvinner under fågelns fjäderskrud, eller så kan man tolka att ägget är sönder, den skamfilade världen ligger i boet invid en vit fjäder. Fredsduvans blick är inte mild, utan på något sätt spänner den ögonen i tittaren. Vad gör ni med världen? Var är freden? Kan ni inte hålla sams?

Kom till besinning och omvändelse du människa! Vakna och se hur trasig jorden blivit och människorna däri. Nationerna krigar, men också på individnivå har vi svårt att tala respektfullt och bevara fred i våra relationer i hem, på jobbet, på sociala medier. Vi behöver försoning och nåd av den Ende som kan ge verklig shalom, som på hebreiska betyder både fred och frid. Att få och ge vidare, så långt det kommer an på mig.

Jesus säger i saligprisningarna: Saliga de som håller fred, de ska kallas Guds söner.

Ikväll pågår en demonstration av främst ryssar mot kriget i Ukraina utanför Rysslands ambassad i Helsingfors. Det är precis två år sedan anfallskriget inleddes. Ljus tänds för fred på Domkyrkans trappa.

På Gjutars galleri finns en skulptur av Outi Savolainen som hon gjorde till Finlands 100 års jubileum ”Rauhan maa”. I sin förklaring till verket säger hon att hon är tacksam som fått växa upp i fredstid. Verket innefattar en mångfald små vita tält gjorda i keramik som glaserats i lager och bildar en matt yta. Tälten står i räta, täta rader på något som påminner om en lepolasse-solstol i vitt. En iakttagare associerar fort till flyktingläger.

På vernissaget satt sig en berusad man på konstverket och krossade ett av tälten. (Ett av dem hade gått sönder i frakten vid ett tidigare skede.) De kraschade tälten talade sitt eget språk. Det tyckte också konstnären när man från galleriet ringde upp henne och berättade om missödet.

Vi behöver fredsduvor. Vi behöver människor med varma hjärtan. Vi behöver den sanna Fredsfursten. Kom snart tillbaka, Herre! Tillkomme Fridsriket.