Gud arbetar unikt och vid olika tillfällen med varje mänska. Det är spännande! Vissa perioder i livet har vi kanske för fullt upp så vi hinner inte umgås med Gud på djupet på samma sätt som andra mindre bråda tider av vårt liv. Det är cirka 35 år sedan jag gav mitt liv till Jesus och de första åren jobbade Gud hårt för att lösa upp knutar och ge mitt liv rätt riktning. Jag sprang och bad folk om förlåtelse och förlät många mänskor under den tiden. Men livet fortsätter ju att både glädja och skada en mänska. Därför behöver vi ett kontinuerligt alert förhållande till Jesus som kristna. Vi hinner inte alltid med djupdykningar, men vi kan röja undan en del redan här och nu i vardagens tumult: leva i försoning, leva i nåd, göra gott och tala gott. Det är en livslång övning. Men livet handlar ju i första hand om relationer.

Församlingen för den kristne är en utvidgad familj i bästa fall och det är vi mänskor som är församlingen. Mina gåvor och min tid ger jag Guds församling och det är där jag mognar som kristen. Jag växer i umgänget och konfronteras med mina svagheter, hittar mina styrkor.

Vi kan stanna i vår mognad. Vi kan vid något skede bli kvar i barnet vid en viss händelse och inte på den punkten komma loss och utvecklas. Härom veckan deltog jag i ett seminarium om inre helande och befrielse. Jag tog upp mitt problem med mina föräldrars skilsmässa som inträffade när jag var sex år och som jag har noll minne av. Men hela mitt liv har händelsen av någon anledning plågat mig, fastnat. Inget samtal har hjälpt och jag har aldrig förstått vad det hela handlar om. Vi kan behöva helande vid vissa knutpunkter i livet och vi kan välkomna Jesus till de här smärtsamma skedena. Jag förstår inte det här, men jag ser att Jesus kan och vill hela mig – absurt kanske – för en händelse för 54 år sedan som jag inte ens minns. Men det som gör situationen till ett problem är att den poppar upp i mitt liv och påverkar mig känslomässigt och har fått oanade följder och biverkningar. Jesus var där då fast jag inte kände honom och han är med nu. Jag tror att Jesus visar mig sin kärlek i helandeprocessen så att jag kan föra mänskor till samma källa.

Vi lever i en söndrig värld på många områden. Hets och stress driver mänskor till hat och illamående. Men ändå finns mycket gott och vi får söka det goda. Gud verkar i mänskoliv. Kanske har du just nu tid att öppna dej för Jesus och fråga vad han kan ta hand om i ditt liv? Han är här. Han är där med dig.

Jag vet inte varför det har blivit så här ensamt. Jag bodde med min familj, hade en bra barndom och härliga stöttande föräldrar. Hade tak över huvudet, mat på bordet och fick nya kläder då jag behövde. Skolan gick bra, lärandet flöt på men jag har alltid känt mig udda och annorlunda. Som om jag inte riktigt är av samma sort som alla andra.

Jag hade svårt att hitta vänner. Kände mig som om jag behövde ta på mig en roll hela tiden. Hemma var jag trött och utmattad redan i unga år. Inga hobbyn, satt mest för mig själv och tecknade. Vart jag än gick så kändes det som om alla andra stirrade på mig. Var det på mina kläder, min kroppsform eller kanske mitt hår?

Jag är som osten på frukostbordet, jag är med men är ensam och instängd. Det känns som om en stor kupol omringar mig. Ensam under lunchrasten, instängd i en bubbla som ingen kan komma in i. Och jag kan inte heller gå ut. Jag vet inte längre om det är jag som inte släpper in folk, eller om det är de andra som inte vill komma in. Jag är så ensam och ledsen, ingen att prata med, ingen att göra något med. Jag sitter i min lilla etta och mår skit.

”Får jag krama dig?”

När du frågade om du får krama mig så blev jag först rädd. Ingen har rört mig på över tio år. Jag tvekade, för jag trodde jag skulle gå sönder om du rör vid mig. Jag var rädd för att låta dig komma så nära, för kanske du kan känna min smärta då?

Tack för din kram, tack att du kom! För det kändes så varmt och skönt. Det kändes som om jag inte längre är lika ensam. Det kändes som att få komma hem.

Tack till min vän inom diakonin som hade modet att ta emot min kram, vågade öppna sig och är djärv nog att dela en bit av sig själv med oss.

Den som själv är van vid att dra sig undan på andliga retreater kan lätt att glömma att retreatens tystnad inte är bekant för alla. Ett av våra barn frågade en gång när jag skulle iväg på retreat: ”ska du vara nunna under veckoslutet igen?” Min pappa har för sin del undrat om jag är i så djup kris att jag måste åka bort på retreat. Tja, det är väl (bland annat) för att försöka undvika kriser som många deltar i retreater…

Men vad är då en retreat? På retreatgården Snoans webbsida hittar jag en sammanfattning som jag tycker ramar in det viktigaste: ”Själen och andligheten står i centrum och större delen av tiden är man i tystnad. Retreaten är ett tillfälle att hinna ifatt sig själv, få tid för reflektion över det som är viktigt i livet, för att lyssna till sina tankar och vara nära Gud.”

Retreatprogrammet under oftast 3-4 dagar består av andakter, stunder av stilla bön och måltider. Det planeras in gott om egen tid för vila och reflektion. Möjlighet erbjuds till enskilda samtal med präst eller retreatledare.

Det kan ibland kännas förvånansvärt svårt att släppa vardagskontrollen och behovet att vara duktig, effektiv och aktiv! Jag hör till dem som behöver öva sig på att faktiskt landa i den kravlösa oasen som ger plats för vila, fördjupning och Gudsmöte. Den här oasen är ibland som en efterlängtad och tröstande famn, andra gånger kan det bli skrämmande, utmanande, ödsligt och ensamt på ett negativt sätt när tankar och frågor ges mera plats än annars.

Men tänk, vad fint – på retreater är vi ensamma tillsammans! Då det är nattsvart och utmanande i retreattillvaron, när det inte hjälper med galet god mat, ombonad inomhusmiljö med brassprak, långa promenader i naturen eller tidebönens vaggande rytm, då kanske det ändå ger lite trygghet och ork att inte vara i det där nattsvarta helt ensam. Gemenskapen (också den tysta, kanske till och med speciellt just den tysta) kan bära mig lite vidare eller ge just den där ljusglimten jag behöver.

Det tog mig några gånger att vänja mig vid retreatens tystnad. Att vara tillsammans men ändå på egen hand. Det kändes så oartigt och kantigt att inte bekräfta de andra deltagarna med några ord här och en nick där, att inte hälsa eller säga något alls under måltiderna. Jag insåg också hur mycket energi det går åt till det sociala spelet som ständigt pågår i vår vardag.

Nu känns det som en stor gåva att efter inledningskvällens välkomstord och praktiska info tillsammans få sjunka ner i tystnaden. Vi är tillsammans med varandra, med Jesus och med Gud. Vi har sökt oss dit med olika bakgrund och sammanhang, vi möts med våra drömmar, behov, frågor och längtor. Retreattillvaron omfamnar oss, vi kan inte veta vad den här retreaten ger, vi kan bara försöka våga öppna oss för den helige Ande och försöka hänga med ditåt vinden för oss just den här gången.

***

Här om veckan skrev jag också ner tankar om andliga retreater för Andetag. Det blev så mycket oskrivet kvar på lager så jag körde ett varv till den här veckan, och det är fortfarande många aspekter, frågor eller tankar som pockar på uppmärksamhet. Det verkar alltså bli fortsättning minst en tredje gång på samma tema. Häng med på kanalen så får vi se!

"Bönen är som bäst

när man är stilla länge nog

för att lyssna."

Richard Daly

Oj, vad jag önskar att dikter fick högre status i Finland. Orhan Pamuk skriver i sin roman Snö om politiska motsättningar i en liten nordostlig by och huvudpersonen är poet. En diktare vinner respekt i det landet. Och Island hyllar sin poet Hallgrímur Péturson från 1600-talet så att landets största kyrka, Hallgrimskirkja, dedikeras till honom 1986. Under högmässan på Nordisk kyrkosångfestival i somras läste prästen dikter i sin predikan. Sovjettidens poeter förföljdes och blev dissidenter. Dagens frispråkiga poeter från Ryssland lever i exil. I Ryssland har dikter alltid varit farliga och de har oförskräckt citerats i kärleksrelationer. Också Latinamerika bjuder på brännbar politik och kärlek i sin diktning.

I Finland, varför gnäller jag? samlas en handfull, med god tur, för att lyssna på diktuppläsning – som att bjuda in på bönemöten. Inte många. Ändå tror jag att dikten är viktig och den är ett språkrör som kan uttrycka de djupaste känslorna, glädjeämnen, orättvisor, varna och fostra oss människor i vår vandring här på jorden – på ett helt annat sätt än vanlig skönlitteratur.

Psalmer är dikter i sång. Hur gärna sjunger vi inte Lina Sandells Tryggare kan eller Blott en dag och Bred dina vida vingar ? Hur ljuvligt är det inte att sjunga Bered en väg vid advent eller Härlig är jorden? Men försök läsa psalmerna som dikt. Vi tänker inte alltid på alla ord när vi sjunger, men orden talar till oss på ett annat sätt när vi läser dem rad för rad. Guds kärlek är – är en psalm om människans frihet att välja, om Guds nåd och om hav och stränder som rullas upp framför oss. Här är till och med mer än Ulf Lundells Öppna landskap...

De 150 psaltarpsalmerna i bibeln för oss genom alla sinnesstämningar och allt, hela vårt känsloliv, får vi bära fram inför Gud. De här psalmerna, bönerna, dikterna har lärt mig att vi får vara totalt frispråkiga inför Jesus. Och att det är hälsosamt att sluta med tacksägelse när vi avreagerat oss. Tack för att Gud tar emot. Tack för att Gud lyssnar. Tack för att Gud verkar i oss och i de situationer vi bär fram inför honom. Här lär vi oss tillit.

Mina tårar är min föda både dag och natt, ty ständigt säger man till mig: ’Var är nu din Gud?’ Men jag vill utgjuta min själ och ha i minne hur jag gick med hopen upp till Guds hus. (Ps 42:4)

Vem märker själv hur ofta han felar? Förlåt mig mina hemliga brister. Bevara också din tjänare från fräcka människor. Låt dem inte få makt med mig. (Ps 19:13-14)

Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta, och ge mig på nytt en frimodig ande. (Ps 51:12)

I dagens värld, när det klagas på att unga inte orkar läsa en hel bok mer, kanske dikten reser sig upp och tar sin förtjänta plats.