Koko Hubara växte upp i Vanda, i samma hus som sina morföräldrar, föräldrar och systrar. Det var ett hus med grönsaksland och bärbuskar och hundar och katter, och det kallades ”kibbutzen”.
Där fick alla rum. Papperslösa flyktingar gömdes där, och där ordnades en verkstad där man sydde kläder åt gatubarnen i S:t Petersburg.
– Både hemma hos oss och hos min pappas släkt i Israel var familjen ett brett begrepp. Man behövde inte vara biologisk släkting för att räknas.
Hon växte upp i ett arbetarklasshem där två religioner, kristendomen och judendomen, levde sida vid sida.
– Det jag lärde mig hemma är att man hjälper sina närmaste och att alla bokstavligen har samma värde. Vad än någon behövde var min mormor där blixtsnabbt och fixade.
Dagen började med läsning av Helsingin Sanomat, dagens ord och bön. När hon gick hem till kompisar förvånades hon över att de inte läste bordsbön före maten. Men familjen firade också judiska högtider och försökte äta kosher.
Ingen grälade någonsin om religion. Och från första början var det klart att barnen själva får välja vad de tror på.
Koko Hubara är både kristen och jude.
– Men i befolkningsregistret kan man kryssa i bara en ruta.
Hon blev döpt i den lutherska kyrkan. I skolåldern skrevs hon in i den judiska församlingen för att kunna börja i judiska skolan. Men hon trivdes inte, utan ville tillbaka till sin gamla skola i Vanda. Hon blev lutheran igen och gick skriftskolan. Efter skriftskolan lämnade hon kyrkan. För fyra år sedan blev hon medlem igen.
– En människas liv passar inte alltid in i de lådor som man ska kryssa i. Vårt liv och vår identitet förändras. Som tonåring lämnade jag kyrkan för att jag inte stod ut med diskussionen om sexuella minoriteter. Nu vill jag vara medlem och påverka från insidan, rösta på någon som tycker som jag.
Samtidigt har hon i många år tänkt på att konvertera till judendomen.
– Det vill jag inte göra förrän jag hunnit fördjupa mig i den judiska tron. Det är en andlig resa, inte ett ställningstagande. Men jag har alltid studsat mellan de här två religionerna. Jag har inget behov av att bli buddhist. När Jehovas vittnen knackar på min dörr säger jag: Tack så mycket men jag har redan tillräckligt många religioner i mitt liv.
Hon har inte upplevt sin judiska identitet som svår, helt enkelt för att folk inte ser henne som jude.
– Människor ser judarna som vita. Om man antar något om mig tror man att jag är muslim, eller är av indisk härkomst. Efter att jag offentligt började tala om de här sakerna har jag upplevt en viss antisemitism. Jag har fått hemska meddelanden. Men de har alltid kommit från ytterhögern, aldrig till exempel från muslimer.
Hennes pappas familjs rötter finns i Jemen. När hon diskuterar religion med andra araber har de kommit överens om att vara solidariska med varandra.
– Det har varit en helande diskussion för mig. Arab är vanligen synonymt för muslim, och man glömmer att det också finns kristna och judiska araber. Vi grälar inte, vi funderar hellre på vad vi kan göra tillsammans. Min egen arabiska tradition är ju bortspolad, så det har varit tröstande att hitta egna bland andra religioner.
När hon var ung och blev politiskt aktiv förvånades hon över den religionsfientlighet som kunde dyka upp hos vänstern.
– Varför gör ni det så svårt? tänkte jag. Vi har ju de här värderingarna tillsammans, och det är samma värderingar jag fått av mina kristna morföräldrar. Varför ska Gud ha med det här att göra?
I sin bok Bruna Flickor ville hon skriva om att hennes identitet alltid varit tydlig och oproblematisk för henne själv. Det är då hon lämnat hemmets trygga väggar som andra försökt få henne att vingla och snubbla.
– Först när jag konfronterades med andras blick kom den här insikten att man är på något visst sätt när man är kristen eller finländare eller utländsk. Och jag fyller inte rätt kriterier. Inget barn borde råka ut för det. Barn ska vara fria att drömma och förverkliga sina drömmar. Om man tidigt blir låst i en roll kan det vara svårt att tänka ”jag kan bli vad som helst”. Särskilt om man inte ser sig själv i tidningar eller i den offentliga debatten, eller enbart i negativa sammanhang.
Den trånga bilden har också en koppling till hennes arbetarklassbakgrund.
– Det finns en fördom om att människor som inte har utbildning inte kan någonting om någonting, att deras åsikter inte har någon betydelse. Mina föräldrar har nio år grundskola bakom sig. Och ändå var det de som förde mig till konstmuseer och köpte böcker och lärde mig två språk och en massa böner. Den här klassaspekten är jätteviktig för mig. Hur talar vi om människor som tillhör arbetarklassen? ”De är sådana idioter att de röstar på Sannfinländarna.” Så svartvitt är det inte.
När hon växte upp brukade hon gå till Fazers kafé men sin mamma. Där drack de kaffe och åt banana split och trivdes.
– Först när jag var äldre fattade jag att det var ett ställe för finare folk, inte för sådana som vi som kom från en Vandaförort med buss. Mina föräldrar tog oss till årets naturfotogala, de reste med oss. De lärde oss att gallerierna och museerna och biblioteken och kyrkorna tillhör alla – också oss.
