– En majoritet av både medlemmar och anställda i den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland är kvinnor. Också sett till antalet präster kommer kvinnor inom några år att vara i klar majoritet inom kyrkan. Men både när det gäller kyrkoherdetjänster och i synnerhet bland biskoparna släpar vi tyvärr hopplöst efter i jämställdheten, säger Heli Inkinen.
Och hon konstaterar att det i synnerhet i biskopskollegiet skulle finnas rum för förbättring. Efter att Irja Askola gick i pension i november är samtliga tio stolar i biskopskollegiet besatta av män.
– Om man jämför med de andra nordiska länderna så är vi hopplöst på efterkälken. I Norge är hälften av biskoparna kvinnor för tillfället och i Sverige är ju Antje Jackelén ärkebiskop sedan 2014 så jag hoppas att vi skulle komma längre på det här området också i Finland.
Enligt Inkinen är jämställdheten på både kyrkoherde- och biskopsnivå viktigt, inte bara av statistiska orsaker eller för hur det ser ut utåt, utan rent konkret i beslutsfattandet och de frågor som lyfts upp på agendan i de beslutande organen.
– Det märks tydligt tycker jag. Män kunde också lyfta fram de här frågorna, men gör det ofta inte. För mig är det helt uppenbart att det spelar en viktig roll att det sitter också kvinnor i de rum där besluten fattas.
Våld på agendan
Som ett konkret exempel på en fråga som Heli Inkinen skulle vilja lyfta på kyrkans agenda nämner hon mäns våld mot kvinnor och familjevåld överlag.
– Det här är ett stort samhälleligt problem och vi vet att både många offer men också många förövare är medlemmar i kyrkan. Här tycker jag att det skulle finnas en god möjlighet för kyrkan att lyfta upp det här problemet, säger Inkinen.
Just mäns fysiska och psykiska trakasserier mot kvinnor lyftes ju på bred front upp i samband med metoo-vågen under hösten. Heli Inkinen var själv med och startade en Facebookgrupp där målsättningen var att lyfta fram trakasserier inom kyrkan. Inkinen själv har jobbat i den evangelisk-lutherska kyrkan i över 30 år.
Har du själv blivit utsatt för trakasserier inom kyrkan?
– Jag har klarat mig ganska bra och alla har sina egna sätt att handskas med det här. Jag har egentligen inte utsatts för verbala trakasserier utan det har mest handlat om män som någon gång blivit onödigt närgångna. För mig har det varit på den nivån att jag kunnat lägga det på ”humor-kontot”
de flesta gångerna.
Jobbat med ledarskapsfrågor
Heli Inkinen jobbade i över 20 år vid domkapitlet vid Åbo ärkestift med bland annat fostran, konfirmand- och ungdomsarbete men också mycket med arbetshandledning och ledarskap. Hon ser den typiskt maskulina ledarskapskultur som finns inom kyrkan som ett problem.
– Vi har en mycket hierarkisk och patriarkal ledarstruktur inom kyrkan som är väldigt typiskt maskulin. Det här får männen med sig redan från militärtiden för i armén är det här den beslutskultur som gäller och som också bör gälla. I militären behövs det hierarkiska ledarskapssystem för att det ska kunna fungera i krissituationer. Men inom kyrkan, och inom de flesta andra organisationer för den delen, befinner man sig normalt inte i krissituationer så i de lägena tycker jag att en sådan ledarstil fungerar dåligt.
Inkinen skulle hellre se att man i större utsträckning tillämpade det hon kallar betjänande ledarskap och deltagande ledarskap.
– Här handlar det mer om att man planerar och förverkligar gemensamt. Chefen har dock ansvar för att processen fungerar och att målen uppnås. Chefens uppgift är också att ta tillvara den kreativitet som finns inom en organisation. Och jag säger inte att det inte finns den här typen av ledarskap inom kyrkan i dag, men det kunde absolut finnas mer av det, säger hon.
– Framför allt borde vi komma bort från den straff- och utskällningskultur som traditionellt varit stark i finländskt ledarskap. Och bilden av chefen som en som ensam sitter på sitt rum och allsmäktigt tar alla beslut.
Skriftskolan inkörsport
Heli Inkinens väg in till kyrka och församlingsliv är på inget sätt unik. Konfirmandtiden kom att bli väldigt avgörande.
– Vi bodde i Sankt Karins men där hade man en sån princip att om det inte fanns plats i skriftskolan det år man fyllde femton så fick man vänta till följande år. Jag som var född sent på året hade varit tvungen att vänta, men då var det en kompis till mig som föreslog att vi skulle konfirmera oss i Nådendal i stället, berättar Heli Inkinen.
Jaakko Mäkelä hade tidigare varit missionär och jobbade som ungdomspräst i Nådendal. Han kom att spela en avgörande roll för Heli Inkinens trosutveckling.
– Det var under skriftskolan som jag kom till tro och insåg att det här med kristen tro handlar om att ha en personlig relation med Kristus.
Heli Inkinen kom inte från någon traditionellt ”kyrklig” familj, utan betecknar familjens förhållande till kyrkan under uppväxtåren som ”typiskt finländskt”.
– Mina morföräldrar bodde i Kymmenedalen och när vi var där på somrarna brukade jag nog gå i sommarsöndagsskola, berättar Inkinen.
Hennes pappa kom i sin tur från Karelen och Inkinen beskriver det som att hon har dels en karelsk och dels en åboländsk identitet.
– Pappas syskon bodde också i Åbo och vi umgicks mycket med dem så på det viset blev det karelska inflytandet ganska starkt.
Delade ut traktat
Efter konfirmandtiden engagerade Heli Inkinen sig i ungdomsarbetet i Sankt Karins församling. Hon var under ungdomstiden med på allt från skriftskolläger till att dela ut traktat på lördagskvällarna på Åbos gator. Det senare förekom när hon under en kort tid var aktiv inom Folkmissionen. Senare var hon också engagerad i Kansan Raamattuseura. Därifrån var steget inte långt till att börja studera teologi vid Åbo Akademi.
– Redan när jag började studera i slutet av 1970-talet behandlade kyrkomötet frågan om kvinnopräster och det sades att processen kommer att bli kort och att vi som började studera då kommer att kunna prästviga oss när vi är färdiga.
Så gick det ändå inte utan det kom att dröja ända till år 1988 innan de första kvinnliga prästerna vigdes till tjänst. Heli Inkinen prästvigdes året därefter.
I en intervju inför biskopsvalet år 2018 är det svårt att frångå frågan om huruvida kyrkan ska viga samkönade par eller inte. Heli Inkinens syn är klar.
– För det första tycker jag att det är olyckligt att vi kört fast i den här frågan. Vi borde komma vidare. Vi har så många andra saker vi borde ta tag i. Och för det andra tycker jag att vi borde kunna leva med två olika teologier och syner på det här inom kyrkan.
– Det här är också mer en samhällelig fråga, inte en frälsningsfråga, vilket Eila Helander också betonar i den utredning hon gjorde till biskopsmötet gällande vigselfrågan. För egen del tycker jag att man kan motivera den här frågan med Bibeln också för samkönade par. Varje människa är Guds avbild och om ett vuxet par som är konfirmerat vill gifta sig förstår jag inte varför man skulle neka dem den rätten, oberoende av vilket kön de är.
Ärkebiskopen en profetisk röst
På den punkten delar Inkinen i stor utsträckning nuvarande ärkebiskopen Kari Mäkinens syn. I övrigt gällande Kari Mäkinen tycker hon att han skött sig väl under sin tid som ärkebiskop.
– Jag uppskattar att han på många sätt varit som en profetisk röst i tiden likt profeterna i Gamla testamentet. I synnerhet i samhällsdebatten i diskussionerna om asylsökandes rättigheter har han varit en tydlig röst från kyrkan. Det uppskattar jag och det tycker jag är en viktig roll som ärkebiskopen har.
