– Varför känner vi människor alltid att något fattas? Varför vill vi alltid ha något mer? Det var ur mänsklighetens eviga sökande tillbaka till paradiset som titeln till pjäsen föddes, säger Fabian Silén.
Han har skrivit pjäsen Paradisdoktrinen, som har premiär nu på lördag. Det är den fria teatergruppen Teater Mestola som sätter upp pjäsen som gästspel på Viirus i Helsingfors.
– Idén var ursprungligen att göra en parodi på det som gjorde att Gud frös ut Adam och Eva ur paradiset. Pjäsen skulle utspela sig i Edens lustgård. Även om idén utvecklades fanns tanken om paradiset kvar.
Han upplever själv att han längtar tillbaka till barndomen, tonåren och det paradisliknande tillstånd när inga avgörande val för hans egen del ännu var gjorda.
– Vi är besatta av att hitta det tillståndet. Men det är flyktigt, det kan vara en stund men sedan vill vi ha mer.
Det vi blir galna av att tänka på
Pjäsen börjar med att Adam och Eva, de två sista levande cyborgerna (hälften människa, hälften robot), år 2117 står och väntar på jordens undergång.
Berättelsen börjar i ett parallellt universum men kommer sakta men säkert in på köksrealism och den vanliga människans mikronivå.
– Det finns så många mysterier, så mycket oförklarligt i våra dagliga liv. Men vi glömmer bort dem, för vi blir galna om vi går och tänker på dem. Vad är universum, hur ser det ut där ute, vad händer när vi dör?
Han har alltid fascinerats av universum.
– Jag upplever att jag har ena ögat mot stjärnorna och andra mot fötterna. Det finns två delar i mig, en med storhetsvansinne och en med självkritik och mycket jantelag.
De stora existentiella frågorna, som den om döden, påverkar oss dagligen, menar Silén.
– Jag har själv en dödsskräck som jag upplever att jag lider av dagligen. En av mina största farhågor är att dö ensam. Jag tror att alla människor vill bygga något slags bro till evigheten, genom det vi gör, de avtryck vi lämnar efter oss, det vi tror på eller genom våra relationer.
Läs hela intervjun i Kyrkpressen 17/2017.
