Bloggarkiv

Helena Salenius
Helena Salenius är lärare i religion och psykologi, medlem i Matteus församling och nyinvald i stiftsfullmäktige i Borgå stift. Hon är också stolt men stundvis utmattad mamma till tre tonåringar.

Vaddå gemensam tid?

05.03.2012 00:00

När det gäller tonårsproblematik har mannen och jag kommit relativt lätt undan. Vi är stolta och glada över våra ungdomar och för det mesta fungerar kommunikationen. Fast. Vi har ju lärt oss att inte vänta oss så mycket. En morgon kom dottern hem från övernattning med kompisar. Jag frågade om mannen fått veta något om hur hon haft det. Jodå, han frågat om det varit kiva och dottern hade svarat "jo". Min spontana reaktion var "Det var ju massor!" Vi föll in i ett hysteriskt gapskratt. Till saken hör att det handlar om samma dotter vars ordflöde i barndomen var gränslöst.


En annan sak som man blir så illa tvungen att vänja sig vid är att "gemensam tid med barnen" får lite annan innebörd då barnen blir tonåringar. Ett veckoslut väckte jag sonen då farmor skulle komma på eftermiddagskaffe. Till saken hör att det handlar om samma son som endast undantagsvis sov till sju på morgnarna då han var barn.


Under veckosluten har vi alltså ungefär hälften mindre gemensam vaken tid nu än när barnen var små. Till saken hör nämligen också att jag själv börjat vakna tidigt. Oftast är morgonnattens timmar tysta och sköna tankestunder då jag hinner fundera över var jag är och vart jag är på väg. Problemet är bara det att när jag sedan efter tians nyheter inte mera är så kommunikativ kommer ungdomarna, både vakna och villiga att berätta och diskutera.


Det verkar alltså finnas ett omvänt samband både i barndomen och ungdomen: då barnet är piggt är mamman trött. Och tvärtom.

Läpäll

03.03.2012 00:00
På en kurs för föräldrar träffade jag för några veckor sedan en mamma till en 13- årig flicka som omhändertagits av myndigheterna på föräldrarnas begäran. De hade tappat greppet om flickan som tillbringade nätterna på järnvägsstationen med varierande mängder främmande ämnen i kroppen.
Mammans bräcklighet och bottenlösa hjälplöshet berörde mig djupt. Jag kommer aldrig att glömma hennes berättelser. Det mesta kunde jag inte alls relatera till fast jag jobbat med ungdomar i tjugo år och har tre tonåringar här hemma. Men en trend hade vi båda märkt. Hon berättade om hur flickan fått en ordentlig örfil av sin bästa kompis, men att det var "läpäll" (typ: på skoj). Så det var liksom ingenting att bry sig om.
Både i skolan och hemma har jag märkt liknande i mildare version. Man kan säga nästan vad som helst och sedan med ett "läpäll" indikera att det var ett skämt och därför inte behöver tas på allvar. Så det har liksom egentligen inte sagts. Typ: "Du är fet - läpäll". Det skall liksom inte beröra en, man skall liksom glömma det.
Nu undrar jag om det inte är lite samma sak i vuxenvärlden. Är det inte egentligen samma sak när man ena dagen sårar en annan och nästa dag med ett leende försöker plåstra om såret. Som om såret och ärret skulle försvinna bara för att man täcker över det och tiger.
Hur skulle det vara med ett "förlåt" eller "ledsen att det blev som det blev"?

Förlåtelse, trots allt!

03.03.2012 00:00

Det finns många orsaker till att undvika konfrontation och i stället dra sig undan konflikter och begrava sårade känslor. Tack vare Matteus församlings "Kvinnor mitt i livet" och vår gäst Heidi Salonen senaste måndag insåg jag hur mångfassetterad och arbetsdryg förlåtelseprocessen är. Och nödvändig. För ens eget välbefinnande och för sann gemenskap.


Det är ju förstås lättare att stålsätta sig än att visa sig och vara sårbar. Det är lättare att sopa allt under mattan än att reda upp eländet. Man liksom kör en massa jord över anstjälpningsplatsen och planterar träd som man hoppas skall växa sig så vackra att ingen skall tänka på vad som finns dolt under dem.


Själv är jag, som så många av oss, expert på den här typens problemlösning. Men, nu måste det bli en ändring på det. För undanstoppade högar under mattan snubblar man förr eller senare på och träd som suger åt sig förgiftat vatten vissnar förr eller senare.


Obearbetat elände sätter sig alltid någonstans; i kroppen, i själen eller i ens relationer. Trött och motsträvig försöker jag därför ändå välja förlåtelsens krävande väg, trots allt! Gode Gud, ge mig styrka!

Fortfarande Alice

02.03.2012 10:56

Berörd och beklämd av artikeln i HBL om kvinnan som blev hemskickad från sjukhus trots Alzheimer vill jag dela en läsupplevelse med er.


"Fortfarande Alice" är en kusligt bra bok om en professor i psykologi vid Harvard som får diagnosen tidig Alzheimer. Det tragiska sjukdomsförloppet beskrivs så väl att man kan identifiera sig både med Alice själv och framför allt med hennes anhöriga. Det sägs ju att Alzheimer är de anhörigas sjukdom då de som drabbas så småningom mister sjukdomsinsikten.


Mina tankar går till alla som lever med anhöriga med demenssjukdomar! Vilka vardagshjältar ni är! Jag kan föreställa mig känslor av hjälplöshet och hopplöshet. Och jag kan förstå ilska och bitterhet. Jag önskar er kraft att tid för er själva ibland, mod att be om hjälp och allt gott!


När jag sjäv var sjuk senaste år fick jag den här bönen som gav mig stor tröst:


Jag tackar dig, Herre för att jag alltid lever i din blick.


Om än ingen ser mig, är jag sedd av dig.


Lär mig vila i dig.


Ge mig tankens vila, i visshet om att det är du som styr allt.


Ge mig hjärtats vila, i visshet om att ingenting kan skilja mig från din kärlek. Amen.


 


PS. Boken heter "Fortfarande Alice", är skriven av Lisa Genova och utgiven av Bonnier Pocket år 2011.


      Bönens upphovsman är okänd, trots försök att hitta honom/ henne. DS.

Vardagsälskande nybörjarbloggare

01.03.2012 00:00
Med tanke på att jag knappt öppnat en blogg och skrivit ytterst få offentliga rader i mitt liv är det med viss förvåning jag hittar mig själv som KP:s månadsbloggare. Men, jag är glad över utmaningen och hoppas på många meningsfulla diskussioner!
Presentationsrutan ovan säger bara en del om mig. Bakom rollerna som lärare och mamma finns en människa som tänker och känner och just nu utvärderar sitt liv. Vem är jag och vart är jag på väg?
För två år sen minns jag att jag tänkte att jag har det så bra att det är svårt att tro att det är sant. För ett och ett halvt år sen fick jag bröstcancerdiagnos. Därefter har livet överrumplat mig flera gånger med sånt jag tänkt att kanske händer andra, men inte mig och min familj. Så nu tänker jag inte längre att "vardag" är motsats till "fest". "Vardag" är motsats till "kris". En vardag utan sjukdom, oro och hjälplöshet är guld värd! Låt oss njuta då det går!

Delaktig

01.03.2012 00:00

Efter kvällsmässan i Matteus senaste söndag låg jag länge i min säng och njöt av att må bra. Mättad. Förnöjd. Tacksam.


Delaktighet i en helhet gör gott. Det är befriande att veta jag är välkommen både då jag är stark och då jag är svag. Jag får lyckas och jag får misslyckas. Jag behöver varken förminska eller förstora mig själv.


Delaktighet i en helhet där olikhet ses som en resurs gör gott. Vi är en kropp med många lemmar, en enhet där styrkan ligger i att varje del fyller sin egen plats på sitt eget sätt.


Vi är en helig gemenskap av förlåtna syndare, vi är olika men på väg åt samma håll.