Tänk Törnrosa. Tänk den onda fen som fick prinsessan att sova i hundra år. Tänk den tecknade Disneyversionen av sagan och föreställ er sedan att Disney gör om filmen i 3D, fen spelas av Angelina Jolie och att hon är en sviken kvinna som man kan ha viss förståelse för – då är ni filmen Maleficent på spåren.

Det här är en snygg saga, en verklig version av den tecknade. Som sådan är den inte särskilt intressant, men det som fungerar är berättelsen om den onda fen. Och då menar jag inte fens ondska eller bitterhet i sig, utan hennes motvilliga väg ut ur den.

Angelina Jolie är inte helt övertygande som lycklig, förälskad fe, däremot sitter hon som gjuten i rollen som bitter kvinna som förlorat sina vingar, förbannar älskarens dotter och inte tycker om barn. Ändå börjar hon motvilligt tycka om just barnet Aurora som vanvårdas av tre grälsjuka feer men trots det är strålande glad och kärleksfull.
Det här är en bra saga för att den handlar om två kvinnor som räddar varann (skit i prinsen). Den fungerar också för att den handlar om hur en kvinna motvilligt börjar älska ett barn. Liksom alla kvinnor som älskar barn är hon både ond och god.

Bara tack vare det temat kunde jag se den en gång till och dessutom rekommendera den för mammor.

Film: Maleficent
Regi: Robert Stromberg.
Manus: Linda Woolverton