Rymdspektaklet är en av de grabbigare berättartraditionerna, sprängfylld av kallhamrad ingenjörskonst, grunkor och mackapärer samt nördiga upptåg. Men när mexikanen Alfonso Cuarón, mannen bakom fullblodsdystopin Children Of Men, tar sig an det stora okända är resultatet ett smärre underverk.

Inte bara är Gravity något av en lovsång till Moder Jord - oändligt vacker sedd på sisådär 6000 kilometers avstånd. Det är också en film om det som inom ramen för den amerikanska kanonen brukar kallas för ”the human spirit”. På svenska: det gäller att aldrig ge upp, det finns alltid nåt att leva för.

Men även om filmen idémässigt är i tyngre laget är de yttre ramarna (sett till genrens konventioner) föredömligt anspråkslösa. De facto talar vi om två astronauter, veteranen George Clooney och nykomlingen Sandra Bullock, som i samband med ett rutinuppdrag – man försöker reparera en kvaddad kommunikationssatellit – överraskas av rymdskrot.

Som en följd av detta slängs Matt Kowalsky (Clooney) och hans kollega ut i tomma intet, med fallande syrenivåer som enda farkost. Hoppet står till en obemannad rysk rymdstation men katastroferna tenderar att följa på varandra.

Här kunde man förstås skriva sida upp och sida ner om det närmast gastkramande filmhantverket, om audiovisuella landvinningar av det slag man inte tidigare beskådat. Men det som gör att Cuaróns film lyfter också känslomässigt är det mänskliga (läs: existentiella) dramat i dess centrum.

Stämningen här växlar mellan djupaste desperation och hoppfullhet, mellan dödsångest och svart humor. Det enda som saknas är stråkarna. Se här en film som i inget skede förlorar tron på sig själv.

FILM Gravity
Regi: Alfonso Cuarón