Frågan ställs av en finskspråkig journalistkollega som undrar hur den nya biskopen i Borgå stift är jämfört med föregångaren Björn Vikström. Men frågan hade med all sannolikhet aldrig ställts om journalisten läst den avskedsintervju Österbottens Tidning publicerade i samband med att Åstrand lämnade kyrkoherdeuppdraget i Jakobstads svenska församling. I en passage återger Åstrand en episod från ett konfirmandläger: ”Jag minns en gång när vi med ledarna kom på att vi skulle lussa för konfirmanderna. Vi klädde oss i vitt och mitt i sommarnatten tog vi oss in i rummen genom fönstren och sjöng luciasången. Det skapade en ganska surrealistisk stämning.”
Det är ändå inte bara Åstrands humor som gör att lokaltidningen i samma avskedsintervju redan i rubriken definierar honom som”omtyckt”. Trots att administration och byråkrati kräver mycket av en kyrkoherde har Åstrand valt att fortsätta hålla ett stort antal förrättningar. Anledningen har varit att förrättningarna gett människomöten som i sin tur gett Åstrand ”energi och mening”. ”Förrättningsivern” har också varit uppskattad bland församlingsmedlemmarna, som person är han lätt att närma sig. Han ses som varm och prestigelös.
»Åstrand ses som varm och prestigelös.«
Som konstaterats, och som också noteras här i artikeln invid, så är förväntningarna att Bo-Göran Åstrand både i teologi och framtoning kommer att föra Björn Vikströms arv vidare. Men ska man söka nyansskillnader skulle det inte vara förvånande om Åstrand väljer att lägga mer tid på människomöten och att röra sig ute på fältet än föregångaren gjort, i den mån det är möjligt. I gengäld lär Åstrand knappast ha som ambition att likt Björn Vikström ge ut tre böcker under sin biskopstid.
Det här knyter på sätt och vis an till en beställning som en annan föregångare levererar i artikeln bredvid, då Erik Vikström konstaterar att det kanske snarare är en herde än en ledare stiftet behöver just nu. Vilket är en utmaning i sig – att vara en herde för en skock som drar åt så många olika håll.
Gällande splittringen i stiftet har det konstaterats, också av Björn Vikström, att Åstrand har en fördel i att han själv har en bakgrund i väckelserörelserna. Och spannet mellan konservativt och liberalt har varit vardag i den församling där han verkat i nästan 30 år. Men det oaktat kommer den här frågan säkert att vara en av de större utmaningarna också för Bo-Göran Åstrand under hans biskopstid.
Nicklas Storbjörk är redaktör på Kyrkpressen.
