– Vad jag säger hjälper inte. Det som är viktigt är att jag är där, säger Benjamin Häggblom.

Bakom varje sjukdom finns en människa – men hur ge själavård åt någon som inte minns?

SJUKHUSPRÄST.

Döden. Det är vad Benjamin Häggblom upplever som den allra svåraste delen av sitt jobb som sjukhuspräst. Han står själv svarslös inför den. Men oberoende av om han kommer i kontakt med minnessjukdom, psykos eller cancer så är hans främsta verktyg det samma: närvaro.

2.9.2025 kl. 19:00

Det känns väldigt meningsfullt även om jag inte alltid känner att jag har så mycket att tillföra.

Så säger sjukhusprästen Benjamin Häggblom, 28 år, om sin arbetsbild.

I snart ett år har han tjänat i de sjukas och anhörigas församling vid Vasa centralsjukhus och vid rättspsykiatriska sjukhuset i gamla Vasa.

Då han inledde sin bana som präst var han yngst bland kollegorna i Borgå stift. Sedan dess har han fått några år på nacken, men decennier av erfarenhet är inte en förutsättning för att vara bra på att lyssna.

– En viktig insikt är att det egentligen inte finns jättemycket jag kan göra i de här situationerna. Vad jag säger hjälper inte. Det som är viktigt är att jag är där, säger Benjamin Häggblom.

Vad jag säger hjälper inte. Det som är viktigt är att jag är där.


Vill hellre lyssna än predika

För några år sedan dog en nära vän till Benjamin i en hjärntumör. Det är hans hittills största sorg. Sjukdomsförloppet var kort och sista gången som vännerna sågs var på sjukhuset. Den gången gav Benjamin sin vän nattvard.

– Kanske var det också där, då jag besökte honom, som mina första tankar om att jobba på sjukhus väcktes.

Han har alltid haft en starkare dragning mot att samtala än mot att undervisa. Då det dök upp jobb inom sjukhussjälavården i Vasa såg han sin chans till att göra mer av det han gör helst, och jobbet på sjukhuset skiljer sig markant från att arbeta i en församling. I en församling måste man alltid jobba med framförhållning.

– Här är det mer att man bara finns till och gör sin grej. Jag har inte jättemycket planerat framåt, för jag vet inte vad som händer. Kalendern fylls bakåt.


Benjamin Häggblom rör sig vant mellan avdelningarna i sjukhusets tunnlar.



Från liv och död till väder och vind

En dag i veckan jobbar Benjamin vid Gamla Vasa rättspsykiatriska sjukhus. Där är dagarna betydligt mer förutsägbara och samtalen bokas in på förhand.

– I genomsitt vårdas patienterna där i åtta år, så det är sällan så akuta grejer. Det mesta kan vänta till onsdagen då jag är där.

I Finland finns två rättspsykiatriska sjukhus.Vid dem vårdas människor som begått brott som relateras till psykisk sjukdom och som därför inte dömts till brottspåföljd, men också människor som genomgår sinnesundersökning eller som av olika anledningar inte kan vårdas vid någon annan psykiatrisk avdelning.


Människor som hamnar vid Vasa Centralsjukhus och vid Gamla Vasa sjukhus har kanske rätt olika livsöden. Märks det också i vad man vill avhandla med prästen?

– Absolut. De grejer jag har att göra med här på sjukhuset handlar ofta om liv och död. En överväldigande majoritet av de patienter jag träffar har livshotande sjukdomar, och i en stor del av fallen finns det inte längre något man kan göra. De vet att de inte har lång tid kvar.

– I Gamla Vasa är det inte alltid lika dramatiska saker, utan mer vardagliga grejer, som väder och vind. De kanske berättar om sina familjerelationer och vill prata med någon utanför vårdkedjan.

– Där kan patienterna också vara inne i till exempel en psykos, och då kommer det lite vad som helst.


Hur själavårdar man någon som är inne i en psykos?

– Det är svårt. Det är ju deras verklighet.

– Om man på något vis får fatt i något som man kan börja nysta i, och vända det till hopp …Men jag brukar inte försöka korrigera dem då de pratar om helvetet och djävulen och sådana grejer. Jag försöker snarare lyfta upp att Gud är god och gå den vägen.

Det är förvånansvärt vanligt att den här typen av ämnen, som djävulen, helvetet och kampen mellan det onda och det goda, kommer på tal.

– Jag antar att det är något i psykoserna som gör att man kan bli överdrivet andlig och fastna i de här grejerna. Det skulle vara jätteintressant att veta varför.

I nästa andetag betonar han att han som präst inte är en del av vårdkedjan. Han för inte journalanteckningar, han har inget att göra med medicinering och vård.

– Jag är ett samtalsstöd. Jag försöker möta människan bakom och inte bry mig så mycket om vilken diagnos någon har eller vilket brott de begått. Det spelar egentligen ingen roll.


Fraserna som inte funkar

Benjamin Häggblom beskriver sin egen tro som bekymmerslös. Han är på inget sätt blind inför kristendomens dilemman och människors lidanden.

– Men i något skede tänker jag att man tröttnar på att grubbla, och då är det ganska skönt att bara luta sig mot att jag inte kan förstå de här sakerna, men jag väljer Gud.

För honom blir livets villkor ännu svårare att förstå om man tar bort Gud ur ekvationen. Logiken bakom ett universum utan en skaparkraft ter sig än grumligare än den bakom en allsmäktig Gud.

Samtidigt säger han sig ha blivit lite mer cynisk. I den ständiga kontakten med död och sorg har det blivit så tydligt att slentrianmässiga fraser om att ”vi ses i himlen” eller att de döda ”har det bra där de är nu” inte riktigt funkar.

I den ständiga kontakten med död och sorg har det blivit så tydligt att slentrianmässiga fraser om att ”vi ses i himlen” eller att de döda ”har det bra där de är nu” inte riktigt funkar.

– Eller jo, det kan finnas något i jargongen och fraserna som håller, men samtidigt håller det inte alls.


”Kanske kommer de ändå ihåg känslan”

Då Benjamin Häggblom räknar upp utmaningarna med sitt jobb kommer döden på första plats. Den är vardagens absolut största utmaning. Han står svarslös inför den.

– Vi har ett hopp om att vi en gång ska få ses igen, men det hoppet håller inte alltid. Fallen där man ser att den här personen verkligen skulle behöva vara vid liv ännu, de är tuffa.

Den andra utmaningen han nämner är av mer praktisk karaktär.

– Jag tycker det är ganska svårt att prata med minnessjuka. Då samtalet går i cirklar och jag vet att patienten inte kommer att komma ihåg att vi träffats då jag går därifrån, då är det lite svårt att veta vilken min roll är och hur jag ska bemöta människan.

Han har stött och blött det här dilemmat med sina kollegor. Deras slutsats har blivit att närvaron i sig spelar en roll.

– Kanske kommer de ändå ihåg känslan, att det kändes bra att få prata med någon.

Till de belönande stunderna i sjukhusprästen Benjamin Häggbloms arbetsliv hör de gånger då han får bekräftelse på att närvaron gör skillnad. Någon kanske säger ”det här var den bästa stunden på den här dagen”. Någon annan kanske lyser upp lite då prästen frågar om de ska ta ett snack.

För även om miraklen ofta lyser med sin frånvaro i sjukhusmiljön så finns det, åtminstone ibland, en liten lindring i en annan människas odelade närvaro. Och det är anledningen till att sjukhusprästernas kalendrar nästan alltid är tomma. Då det inte finns några garantier för fler dagar måste ”nu” ha högsta prioritet.

Rebecca Pettersson


ansvar. Sarah Tiainen är ny koordinator för Ansvarsveckan. – Jag har en liten personlig dröm om att göra Ansvarsveckan och Ekumeniska Rådet lite mer kända på finlandssvenskt håll. 28.9.2021 kl. 18:48

Åbo svenska teater. Markus Riuttu spelar Vanja i pjäsen Morbror Vanja av Anton Tjechov på Åbo Svenska Teater i höst. – Vanja bär på en stor, stor känsla av meningslöshet. 28.9.2021 kl. 18:33

skrivande. "Är detta ordbruk i själva verket bara ett sätt att försöka fånga det ofattbara?" 29.9.2021 kl. 06:00

domkapitlet. – Att kämpa mot en från början missanpassad kyrklig utredning tog mycket arbetstid och energi av alla domkapitel, säger Lars-Eric Henricson. 27.9.2021 kl. 09:38

pris. Seta rf har gett enheten för Kyrkans fostran och familjeärenden sitt pris för saklig information. 24.9.2021 kl. 16:41

HOUTSKÄR. Den ledigförklarade kaplanstjänsten i Houtskärs kapellförsamling i Väståbolands svenska församling har inom utsatt tid sökts av pastor Peter Blumenthal, tf. kaplan i Houtskärs kapellförsamling och av pastor Janette Lagerroos, redaktör vid Kyrkans central för det svenska arbetet. 24.9.2021 kl. 15:58

ÖVERKONSUMTION. Vårt beroende av konsumtion och fossila bränslen kan liknas vid alkoholism, skriver ekoteologen Harry Månsus i sin senaste bok. 17.9.2021 kl. 18:39

VÄNDPUNKT. Lasse Wendelin har alltid varit en presterare med en överfull kalender. Efter en hjärtinfarkt är hans hjärta så dåligt att han inte kan jobba heltid. – Först nu, när min kalender är tom, börjar jag inse hur mycket jag gjort för att få bekräftelse på att jag duger. 16.9.2021 kl. 14:31

KÄMPAGLÖD. Anders Tanne Björkman har genomlevt fler motgångar än de flesta behöver erfara. Han har varit på absoluta botten, tappat hoppet, tron och humorn, men långsamt tagit sig upp till ytan igen. 16.9.2021 kl. 10:00

NYTT LIV. Ända sedan Mikaela Ahola var barn har hon fått höra att hon behöver ett nytt hjärta. Hennes hjärta var var missbildat, ett så kallat enkammarhjärta. 15.9.2021 kl. 17:41

MARTYRKYRKANS VÄNNER. Martyrkyrkans vänner har återupptagit sin verksamhet efter att myndigheterna återbördat pengarna som varit i kvarstad till föreningens konto. Föreningen har redan sänt ut pengar till projekt man understött tidigare. 14.9.2021 kl. 19:20

CREDU. Hon vill att hela personalen ska arbeta tillsammans med att sikta mot stjärnorna för att de ska landa i trätopparna. Kerstin Storvall är rektor för Kredu och Step-utbildningen i Nykarleby. 14.9.2021 kl. 18:53

JOHANNES FÖRSAMLING. – Nu sitter skägget löst! säger Johan Westerlund, Helsingforskyrkoherden som odlade ett coronaskägg för att han ändå bara satt hemma. I oktober bjuder han in till Mikaelidagsfest i Johanneskyrkan och hoppas att kyrkan blir så full som restriktionerna tillåter. 14.9.2021 kl. 18:38

kyrkoherdeval. Biskop Bo-Göran Åstrand, vad gjorde att du bedömde att du behövde ställa in ditt program och åka till Pedersöre? 10.9.2021 kl. 14:28

FÖRSÄLJNING. Lägerholmen Mataskär i Esbo, med alla sina byggnader, har sålts till en privatperson för ett sjusiffrigt belopp. 8.9.2021 kl. 10:15

sorg. De har bearbetat varsin sorg. Monica Björkell har sörjt sitt drömbarn, Susann Stenberg mamman som valde att lämna sitt liv och sina barn. – Om vi inte jobbar med vår sorg ligger den därunder och äter upp våra batterier. 1.4.2024 kl. 19:30

PÅSKDAGEN. Påsksöndagens glädje kör förbi långfredagens sorg för pingstvännen Johan Byggningsbacka. – Glädjen har tagit över. 31.3.2024 kl. 08:00

BISKOPENS PÅSKHÄLSNING. På Långfredagen får Guds närvaro i lidandet ett ansikte. Jesus Kristus är med oss då vi har det svårt. Inför hans barmhärtiga blick får vi klaga, sörja och ifrågasätta Gud. Vi behöver inte förneka en endaste av våra smärtsamma erfarenheter. 29.3.2024 kl. 08:00

PÅSK. När Jaana Kettunen var barn var påsken den tråkigaste högtiden, idag är den bottenlöst sorglig och underbart glad. 28.3.2024 kl. 08:00

FÖRLÅTELSE. På påsken brukar frälsningssoldaten Annika Kuivalainen tänka på att hon fått mycket förlåtet och därför kan förlåta andra. 27.3.2024 kl. 08:00