– I terapin fick jag syn på allt det som är sårigt och smutsigt, säger Robert Hedengren.

”När har jag gjort tillräckligt? Vad krävs för att Gud ska vara nöjd med mig?”

Personligt.

– Jag har en sida som litar starkt på Gud – och en som lätt faller i tvivel, säger konstnären Robert Hedengren.

17.4.2025 kl. 13:59

När Robert Hedengren var två till tre år gammal separerade hans föräldrar.

– Jag kommer inte ihåg något från den tiden, men det är något som har påverkat mig. Jag bär med mig en slags osäkerhet och otrygghet från barndomen, säger han.

När hans mamma träffade en svensk kristen man förändrades något.

”Jag har ofta beskrivit det som att det kom ett ljus in i mitt liv och i vår familj.”

Familjen flyttade till Sverige, men återvände till Helsingfors när Robert och hans tvillingbror började i tredje klass. Då började de söka sig till kyrkan och församlingen.

– Det fanns något vi uppskattade där. Jag tror det var dels för att det var välkomnande och för att det kändes ärligt och genuint. För min del vet jag att det också var ett sökande efter en trygg plats och trygghet.




– Jag kände en frånvaro och en brustenhet som liten, säger Robert Hedengren.




Redan som liten bar Robert på en känsla av att något var fel. Den känslan följde honom långt upp i vuxenlivet, trots en trygg tillvaro med mamma och styvpappa.

– Jag kände en frånvaro och en brustenhet. Det var inget dramatiskt. Min pappa och jag bodde helt enkelt på olika orter. Vi hade och har en bra relation. Men händelserna i min barndom har påverkat min gudsrelation. Det kan man ju inte sätta fingret på när man är så liten, utan man får vänta i 20 eller 30 år innan man kan börja förstå vad det handlar om.

Det kan man ju inte sätta fingret på när man är så liten, utan man får vänta i 20 eller 30 år innan man kan börja förstå vad det handlar om.

Han beskriver det som ett dubbelt förhållande till tron.

– Jag har svårt att slappna av, både i mig själv och i relationen till Gud. Jag frågar mig ofta: när har jag gjort tillräckligt? Vad krävs för att Gud ska vara nöjd med mig?


Sex och ett halvt år i terapi

En vändpunkt kom när Robert inledde en lång terapi. Terapin skulle pågå i sex och ett halvt år.

– Det var livgivande: att någon riktar sin uppmärksamhet mot en, två gånger i veckan i 45 minuter. Det hjälpte mig att reda ut en snårig inre situation.

– Är helandet något som kommer genom terapi? Eller kommer det genom relationen till Gud, frågar Robert sig själv.

”För mig hjälpte terapin att reda upp saker så att jag fick syn på allt det som är sårigt och smutsigt.”

– För mig hjälpte terapin att reda upp saker så att jag fick syn på allt det som är sårigt och smutsigt. Guds ljus har fått skina rent konkret, upplever jag. Jag har en sida av mig som litar väldigt starkt på Gud, och en sida som har väldigt lätt att falla in i tvivel.

Tvivlet handlar inte om Guds existens.

– Men jag kan tvivla på att han tar hand om just mig. Jag tror att han hjälper andra. Och det är faktiskt en tröst – det gör att jag också har lättare att vilja gott för andra.




– Jag kände mig emotionellt uttorkad. Jag insåg att jag behöver vara kreativ varje dag för att må bra.


Skapandet som livsluft

Skapandet har alltid varit en viktig del av Roberts liv. Redan som barn drogs han till tredimensionell form och skapande. I familjen, med två skådespelande föräldrar, omgavs han av scenkonst. När han som vuxen började studera design föll det sig naturligt att jobba med skulptur.

– Jag tycker om att arbeta konkret, med material som keramik, glas, trä och metall.

I sitt examensarbete undersökte han hur användbarhet och konst kan mötas i bruksföremål. Han beskriver utbildningen som en plats där samtidskonst och design flätas samman med samtida frågor om miljö och samhälle.

Vägen dit gick via en utbildning i manus och regi på Arcada, och arbete inom TV.

– Efter ett tag fanns det inte så mycket jobb, och jag kände mig emotionellt uttorkad. Jag insåg att jag behöver vara kreativ varje dag för att må bra. Jag hade länge romantiserat universitetsstudier, och det har faktiskt varit precis så romantiskt som jag föreställt mig.

Jag hade länge romantiserat universitetsstudier, och det har faktiskt varit precis så romantiskt som jag föreställt mig.

Påsken är vila och väntan

När det kommer till påsken har Robert en kluven relation.

– Påsken är ett drama. För att fira den måste man nästan genomleva det varje år: Jesu lidande, hans död och hans uppståndelse. Och för mig är det svårt att göra det med samma intensitet varje gång.

Samtidigt ser han ett mönster.

– I Gamla testamentet säger Gud till Israel att fira högtider varje år, för att minnas. Det finns något viktigt i att upprepa berättelsen, också om jag ännu inte riktigt vet hur jag själv ska göra det.

En sak är han säker på: han älskar påskens natur.

– Det är något halvfärdigt med våren, något som ännu inte är fullbordat. Det finns en vila i det. Naturen kräver inget av en.

”Det är något halvfärdigt med våren, något som ännu inte är fullbordat. Det finns en vila i det. Naturen kräver inget av en.”

Och så är det pashan. En tradition som håller ihop generationer.

– Min pappa lagar pasha enligt ett gammalt recept, med handmalen mandel. Det ger mig en förankring bakåt, till tidigare generationer.


Robert Hedengren

– 41 år.

– Konstnär och designer, snart klar med magistersprogrammet i Contemporary Design vid Aalto-universitetet.

– Bor i Helsingfors, uppväxt både i Finland och Sverige.

– Har en examen från yrkeshögskolan Arcada, inriktning på manus, regi och TV.

– Gör inhopp på nyhetsredaktionen på Yle.

Christa Mickelsson


Människa. "Jag vill vara tillgänglig för församlingarna i stiftet och hoppas att tröskeln att ta kontakt med mig i frågor som berör arbetshälsa ska vara låg" 16.1.2009 kl. 00:00

Människa. Dagens skörtar beskylls för att ha utvecklat en tradition som ger dem rätt att släppa på tyglarna och ta sig friheter som man inte godkänner inom andra traditioner. 15.1.2009 kl. 00:00

Kyrka. I mitten av mars inleds kandidatnomineringen i biskopsvalet. Kyrkpressens läsare tycker till om kandidater. 15.1.2009 kl. 00:00

Kyrka. ”För oss samman” är temat för den ekumeniska böneveckan 18–25 januari. 15.1.2009 kl. 00:00

Kyrka. I dag inleds Finlands största resemässa i Helsingfors. Också kyrkan är med och präst finns på plats under hela mässan. 15.1.2009 kl. 00:00

Människa. Gustav Björkstrand besöker Rom och Vatikanen under den ekumeniska böneveckan. 14.1.2009 kl. 00:00

Samhälle. Ett par tusen demonstranter slöt upp i Helsingfors centrum i går kväll för att uttrycka sitt stöd för Israel. 14.1.2009 kl. 00:00

Insändare.   "Kärleksbevis till att fylla ett hjärta till bredden... är orsak nog, att dö för denna sång!" brukade texten lyda i en av de lovsånger vi sjöng på ungdomssamlingarna. För mig förblir kärlek ett diffust tema. Otaliga gånger talas om kärlek i Bibeln, men hur ska denna kärlek komma till sin rätt i vardagen? Vad innebär kärlek? Är det att överse med någons felsteg? Att avstå från att klämma åt någon som man, mänskligt sett, skulle ha all rätt att klämma åt? Kärlek är, enligt mig, i första hand att ha en "kaveris" attityd En kaveri är ju i regel beredd att överse med, eller i varje fall förstå, ens brister och felsteg - om det är en bra kaveri, vill säga. För numera väcker, av någon anledning, ordet "kärleksbevis" en motvilja i mig. Kärleken ska väl vara tydlig och läkande nog i sitt uttryck såsom den är?  Inte ska den väl behöva "bevisas?" Men som så många andra lovsånger, är sången jag ovan reciterar överdriven och dramatisk. Att "dö för denna sång" har säkert varit avsett att låta som någonting underbart. Men jag kan inte annat än uppfatta det som ett krav. Någonting motbjudande. Vad som för mig är orsak att dö för någonting överhuvudtaget, önskar jag själv få definiera - om det nu går så långt att det valet blir aktuellt. Lovsångerna kan nämligen inte infånga mitt hjärtas hemliga längtan. För till vad nyttar ett "kärleksbevis", om så uttryckt i en sång, som man måste vara beredd att, symboliskt eller verkligt, "dö", för? Jag önskar möta en Gud som vill vara mig nära här i livet. Inte enbart i dödens sken, eller i vanmaktens. En Gud som inte avkräver mig lojalitetsbevis i någon form, utan som räknar med mig för att Han i så fall känner mig. 14.1.2009 kl. 00:00

Insändare.  "Kärleksbevis till att fylla ett hjärta till bredden... är orsak nog, att dö för denna sång!" brukade texten lyda i en av de lovsånger vi sjöng på ungdomssamlingarna. För mig förblir kärlek ett diffust tema. Otaliga gånger talas om kärlek i Bibeln, men hur ska denna kärlek komma till sin rätt i vardagen? Vad innebär kärlek? Är det att överse med någons felsteg? Att avstå från att klämma åt någon som man, mänskligt sett, skulle ha all rätt att klämma åt? Kärlek är, enligt mig, i första hand att ha en "kaveris" attityd En kaveri är ju i regel beredd att överse med, eller i varje fall förstå, ens brister och felsteg - om det är en bra kaveri, vill säga.För numera väcker, av någon anledning, ordet "kärleksbevis" en motvilja i mig. Kärleken ska väl vara tydlig och läkande nog i sitt uttryck såsom den är?  Inte ska den väl behöva "bevisas?" Men som så många andra lovsånger, är sången jag ovan reciterar överdriven och dramatisk. Att "dö för denna sång" har säkert varit avsett att låta som någonting underbart. Men jag kan inte annat än uppfatta det som ett krav. Någonting motbjudande. Vad som för mig är orsak att dö för någonting överhuvudtaget, önskar jag själv få definiera - om det nu går så långt att det valet blir aktuellt. Lovsångerna kan nämligen inte infånga mitt hjärtas hemliga längtan. För till vad nyttar ett "kärleksbevis", om så uttryckt i en sång, som man måste vara beredd att, symboliskt eller verkligt, "dö", för? Jag önskar möta en Gud som vill vara mig nära här i livet. Inte enbart i dödens sken, eller i vanmaktens. En Gud som inte avkräver mig lojalitetsbevis i någon form, utan som räknar med mig för att Han i så fall känner mig. 14.1.2009 kl. 00:00

Kyrka. Lastenkirkko.fi vänder sig till barn i förskole- och lågstadieålder. 13.1.2009 kl. 00:00

Kyrka. Kyrkpressens webbesökare har fått svara på frågan om de brukar bikta sig. 13.1.2009 kl. 00:00

Ledare. Från första dagen har staten Israels existens varit hotad. 15.1.2009 kl. 00:00

Kerstin Haldin-Rönn. Jag skalar potatis som får ångkoka medan jag steker upptinade gäddfiléer. 15.1.2009 kl. 00:00

Kyrka. Varför saknar förtroendeorganen i Väståbolands församling representation från skärgårdsförsamlingarna? 13.1.2009 kl. 00:00

Kyrka. – I det stora hela mår kyrkomusiken och musikerna bra, säger stiftsekreterare Jan Hellberg som ledde kyrkomusikdagarna. 12.1.2009 kl. 00:00

Livshållning. "Under den senaste veckan har jag ändå ställt mig frågan om jag ibland ger för stort rum åt ett negativt tänkande." 26.4.2018 kl. 00:00

Välbesökt. God mat, ett femtiotal deltagare, och en intressant livshistoria. Så kan en kvinnobrunch se ut. 26.4.2018 kl. 00:00

musik. Niels Burgmann är nyanställd i Matteus församling. 26.4.2018 kl. 00:00

Jäkt. Morgonandakter och middagsböner – hinner man med sådant mitt i vardagen? Och gör det någon skillnad? 26.4.2018 kl. 00:00

Strukturer. Det behövs administrativa förändringar för att klara ekonomin och rekryteringen av arbetskraft. 23.4.2018 kl. 11:02