När Petra Gripenberg var fjorton år bestämde hon sig: nu skulle hon inte grubbla över saken längre. När hon var stor skulle hon jobba med Gud. Drygt tio år senare är hon anställd av SLEF (Svenska lutherska evangeliföreningen) för att arbeta med flyktingar på ön Lesvos i Grekland.
Varför vill du jobba med det?
– Jag upplever att Gud lagt på mitt hjärta att gå dit där människor har det jobbigt. Och det är det förstås lite överallt, men jag tror att Gud också hjälper och leder mig fram mer specifikt.
– Under mitt praktikår träffade jag folk som kände folk som höll på med trauma-arbete bland flyktingar. Det är jag väldigt intresserad av.
Vad går ditt jobb ut på i praktiken?
– Jag ska jobba på ett kristet center som funnits på ön i ungefär sex år. Det ligger intill flyktinglägret och vi ordnar olika sorters program varje kväll. Det handlar om att knyta kontakter, bygga relationer och bjuda in till gemenskap. Vi är tydliga med att vi är kristna, ifall någon vill diskutera tro. Min huvudsakliga uppgift är själavårdande arbete. Flyktingarna på Lesvos bor ju inte på lägret en lång tid, men vi ska försöka få dem att känna hopp. Det är många som mår dåligt, som varit med om jobbiga saker i hemlandet och under flykten, och som känner stor oro inför framtiden.
Vad händer med flyktingarna efter att de lämnar lägret?
– De flesta kommer till Europa. Vi får se hur det blir när många länder skärper sin flyktingpolitik och inte tar emot lika många flyktingar som förr. Jag tror att många uppskattar att någon genuint vill höra deras livshistoria utan att analysera om den är tillräckligt dramatisk och trasig för att berättiga till asyl.
Varför är du intresserad av trauma-arbete?
– Jag har svårt att tänka mig något mer värdefullt än att få erbjuda en annan människa en plats där hon får lämna över det tunga hon varit med om. Vi är inte psykologer och ger inga diagnoser, men jag ska vara en medmänniska och en medvandrare. Jag vet av egen erfarenhet att det som hjälper när du har det svårt är att få berätta, och att någon annan lyssnar. Det finns ett ljus. Framtiden kan bli bra. Jag tycker att det här bibelstället är så fint: ”Genom Jesu sår är vi helade.” Jesus kan hjälpa mig i mitt mörker och den vägen kan jag hjälpa andra.
Hur tror du att den här erfarenheten kommer att förvandla dig?
– Jag hoppas att jag kommer att lära känna Gud på ett nytt, kanske djupare, sätt. Det är ju där Gud är, där det är mörkast och svårast. Jag tror att jag kommer att se en annan sida av Gud. Jag är också övertygad om att Gud är där och utför sitt arbete och att jag bara får komma dit och vara ett verktyg. Jag tror att vi förändras av vårt möte med andra människor, särskilt om vi är redo att låta våra hjärtan formas så att vi blir mer kärleksfulla. Jag tror det är en tvåfilig väg: jag får vara med och se vad Gud gör, men Gud gör också något med mig.
Du ska jobba främst med flyktingar från Afghanistan och Iran. Talar du farsi?
– Jag håller på och studerar. Det är svårt! Men eftersom jag lärt mig finska känns det inte omöjligt. Grammatiken verkar tydlig, och det följer ett mönster.
Vad har du i resväskan?
– Jag är känd för att vara en dålig packare. Ännu tio minuter innan jag ska åka iväg tar jag ut grejer och lägger in nya – det är under all kritik! Men eftersom jag vet att ön har dåligt utbud på tuggummi är det något jag packar med mig. Jag har lagat posters som jag ska hänga upp på väggen i lägenheten där jag ska bo, så att det ska kännas mer som ett hem. En ljusslinga har jag också packat ner.
