Även i anrika Vadstena finns det skandinaviska villaområden. Stadsplanerade och utströdda på gamla åkrar bor folk längs gårdsgatubågar med aroniahäck mot grannarna.
Emma Audas och Patrik Hagman bor i ett sådant. Deras hus är modernt och har ett stort vardagsrum med högt till tak och glasfasad, nästan som ett ambitiöst kapell i modern kyrkoarkitektur.
– Här ska man kunna ha fest! säger Emma och Patrik. – Vi pratar mycket om fest. Vi behöver lite mer kaos i våra kristna sammanhang. Färre kafferep, mer fest!
Emma Audas och Patrik Hagman bor i Sverige sedan år 2021. Emma hade blivit uppmuntrad att komma över för att jobba som pilgrimspräst, och vips hade Linköpings stift inom Svenska kyrkan ordnat ett jobb också åt hennes man Patrik. Så han lämnade jobbet som universitetslärare vid Åbo Akademi, och kyrkomötet när hans mandatperiod var slut.
I vardagen tycker de att det offentliga Sverige fungerar knökigt och oöverskådligt; Finland känns ofta som 30 år modernare.
Men det vi skulle tala om var Svenska kyrkan.
Svenska kyrkan – bort från det ängsliga
Patrik: Kyrkan fungerar väldigt väl. Där tycker jag inte att systemen trasslar. Det finns en rörlighet i hur man tänker kring vad man arbetar med. Kyrka är ju i jättehög grad rutin, men man är väldigt inriktad här på att förändra saker och möta trender. Det är på allvar, på ett helt annat sätt än jag uppfattar att det är i Finland.
Emma: Ändå finns här ett ganska starkt mainstreamideal som jag inte känner igen från Finland. Jag föreläste för ett gäng kyrkvärdar om gudstjänsten och då sade prästen som hade bjudit in mig att hon till en början hade varit lite nervös, för att hon tyckte jag var så spetsig eller bara så tydlig. Där är jag så glad över vår (finlandssvenska) accent, för det gör att vi hela tiden utstrålar genom vårt tal att vi liksom inte hör till gruppen fullt ut.
"Rörelsen är inte längre mot den ängsliga, försiktiga kyrkan. Vi ser Svenska kyrkan expandera, nå ut och locka människor."
Patrik: Men ändå är rörelsen inte längre mot den ängsliga, försiktiga kyrkan. Tvärtom ser vi Svenska kyrkan expandera, nå ut och locka människor. Och skillnaden mellan vanliga församlingar är ändå mycket större här, i liturgiska uttryck och framtoning. Besöker du Sankta Clara, Sankta Katarina och Sankt Matteus i Stockholm så skulle många tro att de är från tre olika kyrkosamfund.
– Svenska kyrkan har ju sedan 60-talet, men tydligt på 90-talet med ärkebiskop KG Hammar, aktivt gjort upp med den gamla bilden av kyrkan som sträng och auktoritär och en kyrka som har svar på alla frågor. Och det här har sipprat ner till varenda kyrkvärd hela vägen från biskoparna. Och det har fungerat. Med undantag av väldigt speciella miljöer hittar du inte någon under 70 i Sverige som har en bild av Svenska kyrkan som sträng, auktoritär och gammalmodig. Den bilden är faktiskt borta.
– Vi har en förändring i samhället i Sverige där politikerna plötsligt tävlar om vem som kan vara hårdare och striktare. Då ser människorna att Svenska kyrkan står för allt det som vi alla stod för innan. Att kyrkan har en tradition som är djup och rik, som gör att den har någonting att säga. Och alla dessa vackra kyrkor med all den här vackra musiken. Folk gör inte kopplingen att kyrkan är de stränga som bara hatar homosexuella.
"Kanske var det helt avgörande för kyrkans överlevnad och förtroende."
Emma: Jag minns ju hur man i Finland har talat om Svenska kyrkans förfall; att den är politiserad och bara pratar om klimatkrisen, feminism och andra samhällsfrågor. Jag tänker att det har varit nödvändigt för kyrkan här att visa att man finns i samma verklighet som människorna. Om man vågar tro på Andens ledning så kan man se att det kanske var helt avgörande för kyrkans överlevnad och förtroende. Och nu ska vi arbeta på att visa på den verklighet som är större än vi kan ana.
– Under en tid fanns Jesus mest med som en etisk förebild och kanske som en profet. Men andligheten har verkligen gjort en comeback. inte minst genom människor från andra kulturer och annan religiös bakgrund. ”Gud” räcker inte längre till för att ta fasta på vad vi som kyrka gör och tror. Det finns ingen efterfrågan mera på, vad ska man säga …?
Patrik: ... det utslätade, kanske? Jag har ju precis kommit med en bok om Jesus. När jag är ute och pratar om den med folk så märker jag hur bilden av Jesus har förblivit statisk, framför allt i människors egen personliga utveckling. Den Jesus man fick i söndagsskolan, barnkören eller under studietiden.
Sluta hoppa förbi bibeltexten
Patrik: Också präster som inte har läst eller forskat i exegetik som huvudämne har tagit till sig att Bibeln är svår och problematisk. Och det har funnits en kultur att i predikan hoppa från bibeltexten direkt till någonting som känns tryggt och bekant. Men nu finns det en stor efterfrågan bland kyrkans anställda: Hur använder och tolkar kyrkan Bibeln? Hur kan vi använda det vetenskapliga? Det är en jättespännande omställning på gång.
– Här i Sverige bedömer folk kyrkan och den kristna tron utgående från vad de ser. Att den tar hand om de äldre; deras far- och morföräldrar. Att den har fina begravningar, snygga vigslar, bra dop. Att den ordnar konserter. What’s not to like? Men så finns det också otroligt mycket mer pengar i Svenska kyrkan än hos kyrkan i Finland. Det kan man inte sticka under stol med.
Kanske vägen till det vackra
Emma: Det som kanske såg ut som ett förfall i Svenska kyrkan – att inte våga vara tydlig eller stå upp för klassisk kristen tro – var kanske verkligen vägen till det vackra vi ser hända idag. Och sånt kan man aldrig imitera. Man kan liksom bara berätta det baklänges. Så det är väldigt svårt att säga hur vägen framåt på motsvarande sätt ska se ut för kyrkan i Finland.
Patrik: Vi ser växande antal konfirmander och ett större förtroende för Svenska kyrkan. Det kan vara bara pandemin och Ukrainakrisen, och sedan går det över. Men jag tycker ändå man kan bygga ett case för att det är någonting mer genomgripande. Vilken formel har Svenska kyrkan snubblat över? Det här sker ju inte i något annat västland.
– För mig är det ganska tydligt att det handlar om en kombination av hur man firar gudstjänst, hur man ser ut, hur kyrkorummet ser ut, hurdan musik man använder. Där är man oerhört traditionell. Det kombinerar man med en i moralfrågor progressiv, liberal linje. Det kombinationen verkar bara funka. Och det är faktiskt en ganska ovanlig kombination om man ser internationellt.
Inga fiender i sina egna led
Patrik: En skillnad mellan Finland och Sverige är att man i Svenska kyrkan allt mindre tänker att man har en fiende inom kyrkan som man ska motarbeta. Det finns absolut gamla indelningar, högt och lågt, konservativt och liberalt, men de har inte alls den betydelse de har i Finland. Något stift kan likna Finland, som typ Göteborgs stift. Men det är både otroligt skönt och befriande att det blir så mycket mera fokus på viktiga saker.
Emma: I mitt jobb med blivande präster, ser jag att det finns ganska lite sådana kamper som blivande präster skulle behöva stå i. Man jobbar inte i kyrkan för att man ska ”rädda” den. Det gör också att det blir ett befriat teologiskt samtal.
– Det handlar förstås också om storlek; att Borgå stift är mycket mindre än Svenska kyrkan här. Men här får det teologiska samtalet en sådan rymd och får handla om så många olika saker. Det är fint.
"I Finland vill man ogärna göra de kopplingarna för då hamnar man lätt i strid."
Patrik: Min känsla är att Borgå stift, eller den finländska kyrkan i stort, har så mycket kontroverser som tar så mycket luft att de flesta som jobbar i kyrkan kopplar loss från teologiska frågor i vardagen och fokuserar på människorna de möter, det konkreta arbetet. Det är en fullständigt begriplig överlevnadsstrategi. Man kan inte göra varje dopsamtal till en kamp om kyrkans framtid. Men då försvinner också kreativiteten, dynamiken och djupet. Det är ju ur det vi ska få näring.
– Jag pratade nyligen om min bok i Växjö stift. Det var fint att se hur lyssnarna gjorde kopplingen mellan hur Jesus diskuterar med fariséerna och ungdomsarbetet, gudstjänsterna, diakonin. Hur ska vi ha det? Hur ska vi tänka? Det är en skillnad i samtalet efter ett föredrag i Borgå stift och här. I Finland vill man ogärna göra de kopplingarna för då hamnar man lätt i strid.
Emma: Det säger också någonting om hälsan i kyrkan här att en mängd unga, smarta människor som kunde göra en massa olika saker i livet väljer att bli präster.
– Fortfarande finns det många 50-plussare som vill byta riktning i livet och läsa teologi för att de vill det där att ”jobba med människor”. Men de unga säger att de vill vara kyrka. De vill fira gudstjänst på stort allvar och med stor glädje. De vill berätta om Jesus. De vill hjälpa människor att se den större världen. De vill fira!
Hjälper präster in i yrket
Emma Audas har efter den första tiden som pilgrimspräst i Vadstena bytt jobb för att vara stiftsadjunkt och handledare för blivande präster i Linköpings stift.
– I Sverige har man ett ganska mångårigt system för vägen till att bli präst. Man blir antagen som prästkandidat av ett stift genom en ganska omfattande process med intervjuer, praktikperioder, psykologtester och allt möjligt. Det är en helt annan apparat att bli präst än i Finland.
Tröskeln till prästämbetet är också hög. Får man ett nej till att bli prästvigd dröjer det fem år innan man söka på nytt – i samtliga stift i landet.
Hur mycket handlar kyrkans uppsving i Sverige om den nykonservativa trenden att man vill markera mot till exempel islam?
Patrik: Det är inget vi ser i Svenska kyrkan. Men bakom uppgången i konfirmandarbetet finns att unga har suttit i skolklassen med två (ortodoxa) syrianer och fyra muslimer som har en jättetydlig religiös profil och vet precis varför de är vad de är. Undersökningar visar att de som går i konfirmation här vill ha mera information om Gud, Jesus och kyrka. Man har insett att man själv hör till Svenska kyrkan utan att själv veta vad det betyder.
Emma Audas
– 37 år.
– har rötter i Vasa och Pedersöre.
– Hon prästvigdes 2013 och blev doktor i teologi vid Åbo Akademi 2020.
– I Sverige arbetade hon först som pilgrimspräst i Vadstena, men jobbar i dag med prästrekrytering i Linköpings stift.
Patrik Hagman
– 48 år.
– har rötter i Korsholm och inom baptismen.
– Blev doktor i teologi 2008 och arbetade som universitetslärare vid Åbo Akademi.
– Arbetar som teologiskt sakkunnig vid Linköpings stift och leder Svenska kyrkans skribentskola.
