I samtal med laestadianrörelsens arbetsgrupp har biskop Bo-Göran Åstrand och kyrkoherdarna i församlingar där rörelsen har de flest medlemmarna lyft upp möjligheten till nattvard i bönehusen.
– Även om den fanns där hade vi inte räknat med den möjligheten. Därför utvidgade vi vår utredning till att se närmare på vad det innebär. Vårt egentliga uppdrag var att utreda närmare egna föreningsbaserade församlingar, säger Sven Grankulla, arbetsgruppens ordförande.
Det finns ingen automatik i att fira nattvard i bönehusen. Det tillståndet ger församlingens kyrkoherde varje gång. Kyrkoherden har också rätt att tillåta en präst från en kyrka som hör till Lutherska Världsförbundet att leda nattvardsmässan. Sven Grankulla, som är präst i den ingermanländska kyrkan, kunde därför leda en mässa utan att församlingens präst är närvarande.
– Den här dimensionen förhandlade vi oss inte till. Den fanns där. Jag tror att den förändrat många medlemmars inställning till de framtida möjligheterna.
Nattvard har redan firats i bönehusen i Larsmo och Pedersöre ledda av präster i den finländska kyrkan. Det har också förrättats dop. Men i alla bönehus har nattvard inte firats.
– Det är inget måste att fira nattvard i bönehusen även om man väljer att stanna kvar i kyrkan.
Rapporten med de två alternativen har nu presenterats i de nio bönehusföreningarna, tre i Larsmo, två i Pedersöre och en i Jakobstad, Karleby, Vasa och Helsingfors, som nu ala ska välja väg. Samtliga föreningar, utom Vasa som är minst, har haft två representanter i arbetsgruppen. Vasa har deltagit genom att ge utlåtanden. Laestadianernas förbund LFF har som organisation inte deltagit i arbetet, bara koordinerat det.
Sven Grankulla understryker att arbetsgruppen inte har något förslag till hur bönehusen ska välja. Men det oaktat har det förekommit kritik under utredningens gång mot att arbetsgruppen vill styra väckelsen åt ett visst håll genom att lyfta fram kyrkans liberala linje.
– Vi har konsekvent fokuserat på att utreda alternativen utan styrning. Vi har inte ens frågat de sexton medlemmarna i arbetsgruppen vad de har för åsikt, säger Grankulla.
För rörelsen är det viktigt att bevara enheten. Personer som gett utlåtanden som kommit Kyrkpressen till del under arbetets gång vill nu inte offentligt kommentera slutrapporten.
– En stor del av kritiken har byggt på missförstånd, anser Grankulla.
Det förekommer också en oro för att rörelsen ska splittras mellan medlemmar som hör till kyrkan och sådana som inte gör det.
Någon större orsak till oro för splittring ser Grankulla inte.
– Vem som hör till kyrkan och inte gör det är en icke-fråga i bönehusen. Inte ens föreningens ledning vet det. Man vill inte att relationen inom förningen ska påverkas av vilka individuella val man gjort i sitt förhållande till kyrkan.
Han ser ändå en fördel i att bönehusen kan välja samma linje.
– Men det är absolut inget måste.
– Hur bönehusen än väljer kommer vi från LFF rf:s sida att göra allt vi kan för att alla bönehusföreningar ska vara välkomna i LFF. Jag ser det inte som något problem om de väljer olika alternativ, säger LFF:s ordförande Olav Vikström.
Så du tror inte heller att LFF ställning som förbund påverkas ?
– Funktionerna som bönehusen har gett oss att sköta är bland annat missionsarbetet, barnläger, familjearbete och hemlandsmission med radioutsändningar. Vissa funktioner kanske påverkas beroende på hur bönehusen väljer, men det finns inget som blir problem för verksamheten, säger Vikström.
Beslutet att lämna medlemskapet i kyrkan är individuellt. Det finns inga exakta uppgifter på hur många laestadianer som gjort det. Enligt kyrkans officiella statistik från åren 2021–23 har totalt 280 personer i Jakobstad, 244 i Pedersöre 244, 164 i Karleby 167 och 63 i Larsmo gått ut ur kyrkan. Då Kyrkpressen frågar kyrkoherdarna om en uppskattning hur många av dem som kan ha en koppling till laestadianrörelsen är det endast Per Stenberg i Karleby som uppger en fingertoppskänsla på ett tiotal.
Grankulla och Vikström uppskar antalet medlemmar som lämnat kyrkan i de bönehus där de är verksamma,Risöhäll och Bosund i Larsmo, till färre än tio per bönehus.
– Men det finns föreningar där de är betydligt flera, säger Grankulla.
När Torvald Hjulfors kommenterar rapporten understryker han att han gör det som privatperson utan någon formell ställning inom rörelsen.
Ser du nån risk att rörelsen delas?
– Jag hoppas att det inte går så. De som lämnat kyrkan har samma möjlighet som de som stannat att delta i gudstjänster där vi firar nattvard och förrättar dop. Ännu har vi inte haft nån välsignelseakt i bönehuset, men det är möjligt efter en borgerlig vigsel. Så som rapporten skissar upp det ser jag väldigt positivt på det här. Vi vet ju inte vad framtiden för med sig, situationen kan ju ändra, säger Hjulfors.
I Flynängens bönehus i Kållby, Pedersöre, där Hjulfors är aktiv, ordnas nu i regel nattvard fyra gånger per år.
Vilket av de här två alternativen tror du bönehusföreningarna väljer?
– Alternativ ett är inte riktigt status quo. Möjligheten till egen nattvard ger ökade möjligheter. Det är underförstått att det kommer att fortgå med kyrkoherdarnas godkännande.
Finns det en konsensus bland bönehusföreningarna?
– Nej, men jag tror att de flesta är nöjda med att alternativet att få fira nattvard i bönehusen.
Nu har rapporten presenterats i bönehusföreningarna, som nu får smälta den.
– Antagligen tas den upp i egen takt på olika sätt i olika föreningar: vid diskussionskvällar eller årsmöten. Tar man beslut om alternativ ett fortsätter man som förr, plus att det finns möjlighet att fira nattvard i bönehuset, säger Grankulla.
I bönehusen har styrelsen det juridiska ansvaret.
– Strukturerna i föreningarna ser olika ut beroende på storlek och verksamhet. I en del föreningar har man ett äldstemöte eller församlingsråd.
Han understyrker att ingen ska kunna tvinga en förening att göra samma beslut som en annan.
– Jag tror att beslutet att börja fira nattvard kommer att föregås av en diskussion på ett föreningsmöte, säger Vikström.
Konsekvenserna för bönehus som väljer att bilda en föreningsbaserad församling blir flera. Där ska man bland annat ta ställning till om man ska anställa en pastor eller inte. De ekonomiska konsekvenserna har arbetsgruppen inte tagit ställning till.
– I rapporten sägs att det måste göras en noggrann analys av hur man ska finansiera en föreningsbaserad församling om man på allvar går in för det alternativet. Mer än så nämns de ekonomiska konsekvenserna inte. De kunde ha varit med, men de finns inte där, säger Grankulla.
Ska de dra upp teologiska riktlinjer också?
– De finns i grunden i Bibeln och de i lutherska bekännelseskrifterna. Vi ser inte någon anledning att avvika från bekännelseskrifterna, säger Grankulla.
– Arbetsgruppen har sagt det bra i rapporten: att det inte finns någon uttalad önskan inom LFF att ändra på läran. Vi ser att problemet är att kyrkan har ändrat på den, säger Vikström.
