"Bara tanken att vi får ha honom hela livet – det är fantastiskt"

barn.

Ron, tre månader, har smilgropar och världens gladaste leende.

Hans föräldrar Anette och Samuel Sundelin har väntat på honom i sjutton år. – Det skulle har varit lättare att vänta om vi hade vetat vad Gud har för plan.

3.3.2021 kl. 10:11

För drygt 18 år sedan, i december, gifte sig Anette och Samuel Sundelin. Och så räknade de med att få barn.

– Vi tog det för givet. Man gifter sig, och så får man barn. Man får familj, och så blir man likadan som alla andra.

Båda är uppvuxna inom den laestadianska väckelsen och stora familjer är vardag för dem. I Anettes barndomsfamilj var de femton barn. Samuel har fyra syskon.

Några år gick. Och de började undra: var dröjer de där barnen riktigt?

– Jag gick och kollade upp mig, men allt var okej, det fanns ingen orsak till att vi inte fick barn. Men vi gick aldrig på stora utredningar eller behandlingar. Jag hade aldrig riktigt kraft att ta tag i det ordentligt. Det kändes svårt. Jag orkade inte, säger hon.

De hade en del vänner och bekanta som var i samma situation.

– Men förr eller senare fick de alla barn: via adoption eller på något annat sätt.

Anette har hela vägen varit öppen med att hon och hennes man är ofrivilligt barnlösa.

– Jag har pratat mycket om det, särskilt med mina syskon. Jag tycker att det varit viktigt att inte stänga in det.

Sorgen över barnlösheten gått i perioder.

– Men på något sätt har den ändå genomsyrat hela livet.

När åren gick och syskonen fick fler och fler barn började de dra sig för att berätta babynyheterna för Anette och hennes man.

– Också syskonen kände ju att något av det där barnen som de fick hade kunnat födas åt oss. Men man vill inte ha en sådan medömkan!

För Samuel kändes det inte lika tungt.

– Jag har inte haft lika svårt med barnlösheten som Anette. Frågan har sällan kommit upp när jag har suttit och pratat med vänner och bekanta, karlar emellan. Själv har jag inte känt att jag måste bli pappa för att vara lycklig.


De byggde sitt drömhus

Med åren gav de upp hoppet om att få barn.

– Men det gick inte på en gång. Hoppet dalade liksom långsamt, säger Anette och visar en sluttande linje med armen.

– Vi var tjugofem när vi gifte oss. Så nog tänkte vi ju att om det inte skett något när vi hunnit bli lite på trettio, så kanske det inte sker, säger Samuel.

De gick kurser och har varit stödfamilj för ett barn. De har också haft ett fosterbarn.

– På det sättet har vi försökt fylla det tomma utrymmet.

Syskonbarnen – särskilt fadderbarnen – har varit viktiga för dem.

– Vilket rikt liv vi ändå haft som fått ha dem! Fadderbarnen har stått oss extra nära för att vi inte haft egna barn, säger hon.

Anette började med åren fylla sitt liv också med annat som hon njöt av. Hon började sjunga i kör. Hon började spela volleyboll.

– Jag har gjort sådant som jag tycker om. Det är viktigt att inte bara ge upp.

Drömhemmet vid havet i Öja byggde de för åtta år sedan – för två vuxna.

– Det är inte speciellt barnanpassat, konstaterar de. Det är ett ställe man flyttar till när man är två.





Det största som hänt

För ett år sedan uteblev Anettes mens. Hon tänkte att hon kanske kommit in i menopausen. En gång mådde hon illa och kräktes. Hon och hennes syster skojade om det: kanske hon var gravid?

– Det var först i vecka åtta–nio jag började kolla upp det, och då hade jag andra symtom.

Men när det visade sig att hon var faktiskt väntade barn var det en så stor nyhet att de knappt kunde tro att det var sant.

– Det är det största som hänt i vårt äktenskap.

– Det var vid påsk jag gjorde graviditetstestet. Jag var nog riktigt i oskick innan jag fick komma på ultraljud och se att det verkligen var sant att jag var gravid, säger hon.

Läget kändes perfekt. Hon hade jobbat länge på dagis och precis tänkt att till hösten ska hon testa på något annat. Omställningen var stor.

– Man blir ju bekväm. När jag sett hur syskonen jobbat har det egna livets känts skönt.

Samuel instämmer.

– När vi besökt släkt och vänner och sett hur det är när man har många barn och mycket ljud – nog har det varit skönt att komma hem och veta att där är det alldeles tyst.

De poängterar båda att man kan ha ett rikt liv utan barn, och att de haft ett rikt liv. Men ändå har framför allt Anette levt med en sorg.

– Jag har ofta tänkt att jag kan anpassa mig, hur det än går. Bara jag skulle veta vad Gud har för plan!






Det sena bönesvaret

Nu sitter de med tre månader gamla lilla Ron i famnen, och det känns overkligt.

– Bara tanken att vi får ha honom hela livet. Han är vårt barn. Det är fantastiskt.

Att kalla honom ”ett bönesvar” känns ändå inte helt lätt. Det var ju inte så det kändes när han kom.

– Jag hade gett upp, säger hon.

– Det hade jag också, instämmer han.

Först efteråt har de fått höra hur många som bett för att de ska få barn. Att hennes systrar fortsatte be – i smyg – när hon själv hade gett upp hoppet.

– Nog tänker jag ändå att man kan se Ron som ett bönesvar, även om det tog sjutton år.

Hon tror ju att Gud har en plan för deras liv, och att Ron ingår i den planen.

– Jag tänker att vi kan leva i visshet om att Gud älskar oss och vet vad som är bäst för oss. Och att Ron föddes är bäst för oss nu. Det tror jag. Men det hade varit skönt att veta att det skulle gå så här. Jag skulle ha kunnat leva i lugn och ro, och inte vara så ledsen.

– Eller så, säger Samuel, hade man försökt pressa in ännu mer i livet, för att hinna med det innan man fick barn.


Alla var så glada

Under graviditeten stornjöt Anette av att magen växte.

– Det var härligt att vara gravid. Jag tänkte: nu är det min tur att ha en babymage! Det var också härligt att se att nästan alla vi träffade var så otroligt glada för mig och för oss.

– Det är klart att alla barn är lika önskade, men det känns att just det här barnet gett så mycket glädje redan. Det är nästan svårt att förstå att han är frisk. Att allt gick bra.

Klockan 19.24 den 17 november föddes Ron.


Vilken har varit den största förändringen i er vardag?

– För mig är det att man inte hinner med någonting. Förr hann man med lite av varje – men nu hinner man inte med någonting alls. Så känns det! säger Samuel.

– För mig blev det helt annorlunda, säger Anette.

– Jag har ju jobbat hela mitt vuxna liv: farit till jobbet på morgonen. Och nu är jag hemma. Det är en omställning.

Just nu oroar de sig inte för så mycket, utan försöker njuta av den stund de har. Anettes oro över att något hemskt ska hända pojken börjar ge med sig lite. Och Samuel oroar sig inte alls.

– När jag drar honom i pulkan på isen så tittar jag inte hela tiden efter hur han har det. Jag räknar med att han lever.

Han trivs i papparollen även om han inte längtade efter den på samma sätt som Anette längtade efter att få bli mamma.

– Jag kände direkt att jag var inne i det här. Jag hade aldrig hållit i ett så litet barn förr. Men det gick automatiskt.


”Ske din vilja”

De tänker båda två att livet är så märkligt och oberäkneligt. Samuel berättar att han för några år sedan hade en hudförändring som visade sig vara elakartad. Födelsemärket opererades bort, och allt är bra nu. Men det fick honom att stanna upp.

– Vi har ju mycket oro framför oss också. Ron har inte varit sjuk en enda gång än, säger Anette.

Ändå konstaterar de att de känner sig mycket tryggare nu än om de fått barn när de var 25. De har sitt drömhus – även om det nu känns lite litet. De har fått vara friska.

– Jag får vara hemma med bara ett barn. Det känns lyxigt, säger hon.

I Nettis familj är Ron kusin nummer 61. Efter honom har det kommit två kusiner till.

– En bön som är svår att be men som jag ofta bett är: Låt din goda vilja ske. Den har jag bett mitt i all oro. Men det är tufft att be så, för man vill ju så gärna att allt ska gå som man själv vill, säger hon.

De tittar ut över isen. Nu när det är vår är ljuset över snövidderna magiskt. I vardagsrummet står alltid en fågelkikare. Snart kommer fåglarna igen, och i vagnen sover ett litet barn.

– Livet är spännande. Man vet aldrig vad Gud planerar.

Text och foto: Sofia Torvalds


Kyrka. Kyrkans arbetsgrupp för yrkesbaserad utbildning är bekymrad för kyrkomusikerutbildningen vid Sibeliusakademin, där resurserna har minskat. 21.4.2011 kl. 00:00

Kyrka. Kyrkostyrelsens arbetsgrupp för yrkesbaserad utbildning fäster uppmärksamhet vid att  fem av sex är kvinnor av dem som avlagt examen inom det kyrkliga området. 21.4.2011 kl. 00:00

Kyrka. Att bjuda på sinnesupplevelser är ledstjärnan i årets påskfirande i Jakobstad. Förutom traditionella gudstjänster och aktläsning ordnas det nu både påskvandring och berättarstunder. 21.4.2011 kl. 00:00

Kyrka. Den senaste notisen från domkapitlet i Borgå visar att hela tio prästtjänster och tio kantortänster står lediga att sökas. 20.4.2011 kl. 00:00

Samhälle. Hur kan en upplyst civilisation medvetet förorsaka vår värld så mycket skada? Lili-Ann Wolff har precis doktorerat i hållbar utveckling och människans förhållande till naturen. 20.4.2011 kl. 00:00

Ledare. När allt har krossats, och skärvorna och splittret finns kvar, börjar det på nytt som ett varmt regn. 20.4.2011 kl. 00:00

Johan Sandberg. Påskottan 2006. I facklornas sken sitter vi tillsammans med de lokala församlingarna på stranden vid Indiska oceanen i byn Nam Kem och väntar på att solen, likt Kristus ska stiga upp och lysa upp vår tillvaro. 20.4.2011 kl. 00:00

Kyrka. Nykarleby, Munsala och Jeppo församlingar upphör och bildar den nya Nykarleby församling den 1 januari 2013. 19.4.2011 kl. 00:00

Människa. Mitri Raheb kände vittringen av förändring och hoppas nu på samhällen där kristna inte behöver vara medborgare på undantag. 19.4.2011 kl. 00:00

Kyrka. Kyrkostyrelsen har gett riksdagens justitieombudsman en utredning om inträdande i kyrkan via internet. 19.4.2011 kl. 00:00

Kyrka. I ett gemensamt uttalande betonar de religiösa ledarna i Finland religionsfriheten som en universell princip och individuell mänsklig rättighet. De påpekar vikten av att beakta religionsfrihetens princip som en hörnsten för samhällsfreden. 18.4.2011 kl. 00:00

Samhälle. Läraren bedömer ifall bibelkunskap passar in också utanför religionsundervisningen. 18.4.2011 kl. 00:00

Människa. Olle Rosenqvist reser till Indien, Nepal och Mongoliet sex gånger per år. Han samarbetar med pastor Natanael Khaling, som i fyrtio år vandrat runt i bergen Mount Everest och predikat. 18.4.2011 kl. 00:00

Människa. Hans mål var att dö. Amfetamin och hasch var vägen dit. Men en Bibel i fängelsets isoleringscell förändrade allt. I dag är Jonny Forsström pastor i Missionskyrkan i Ekenäs. 16.4.2011 kl. 00:00

Kyrka. Långköraren i Esse, var det nya församlingshemmet ska byggas har tagit ett steg framåt. Kyrkorådet i församlingen har röstat för ett nybygge vid ån, där det gamla församlingshemmet stod. 15.4.2011 kl. 00:00

romandebut. En måsinvasion, civil olydnad och lojalitet. Förankrad i hembygdens landskap ställer Ulrika Hanssons debutroman frågan: Vad får man vara tacksam för? 16.9.2020 kl. 18:30

döden. Förr höll man nästan alltid en visning av en död anhörig före begravningen. 15.9.2020 kl. 20:12

hopp. Det är okej att vi oroar oss, men Gud har lovat oss ett hopp och en framtid. De orden tröstar Helene Liljeström som tar över som kyrkoherde i Matteus församling en höst när det är svårt att planera för framtiden. 16.9.2020 kl. 00:01

Kyrkflytt. "Om vi inte kan fira gudstjänst, lovsjunga, lyssna och be, så upphör vi att existera som församling." 16.9.2020 kl. 00:01

mathjälp. Helsingfors-hjälpen avslutades för att behoven inte längre ser likadana ut som i våras. Men församlingarna erbjuder fortfarande mathjälp och samtalsstöd, och dörrarna till de gemensamma måltiderna har öppnats på nytt. 16.9.2020 kl. 00:01