Frågan är ändå om hon verkligen behöver bli påmind. Sedan Camilla Brunell började studera teologi är det som om bitarna fallit på plats, trots bakslaget då hon drabbades av cancer.
– Min identitet är hel nu. Det är präst jag ska vara.
Hon har vuxit upp i en kantorsfamilj i Gamla Vasa med präster som grannar. Hon blev själv kantor med sång som huvudinstrument.
– Jag trivdes som kantor men jag var obekväm vissa arbetsuppgifter. Jag tycker om gudstjänsten och om att arbeta med predikningar. Jag tycker om förrättningar och samtalen som föregår dem. Där känner jag att jag där kan dra nytta av min erfarenhet. Jag tror inte jag skulle ha varit en lika bra präst som ung, säger hon.
Hon nämner speciellt två personer som inspirerat henne mera än någon annan, grannarna på kyrkbacken i Gamla Vasa Elly och Lasse Sigfrids.
– Lasses glöd som präst har inspirerat mig. Elly var en stark kvinna som samtidigt var riksdagsman och min söndagsskollärare. Hon brann för berättelserna och gjorde dem som levande. Jag hann läsa min allra första predikan som handlare om Sackeus för Elly. Hon var väldigt trött men lyste upp och sa: Oj, om man skulle ha fått vara med Sackeus där i trädet.
Livet vände över en dag
Medan Camilla Brunell väntade på ett prästjobb och prästvigning hösten 2014 besökte hon gynekologen för en rutinkontroll. Hon var på väg ut när hon kom ihåg att hon sett en hudförändring i bröstet som hon ville visa.
– Jag såg genast på läkarens reaktion att hon anade något. Och det visade sig vara en tumör.
Plötsligt vände livet rikting.
– Det var en chock och jag fattade ingenting. Allt var som i en dimma. Min man Peter skulle fylla 50 och vi var mitt upp i det. Men fick avblåsa allt. Jag var väldigt öppen med allt från dag ett, också mot barnen och deras skolor och dagis.
Medan hon var hos gynekologen hade hon ett missat samtal från domkapitilet med ett erbjudande om en kaplanstjänst och prästvigning.
– Jag svarade att jag jättegärna vill ha jobbet men att jag först om en vecka får svar på de prover som läkaren tagit.
Tre veckor senare var hon opererad. Därefter blev det cytostatikabehandling och strålning.
– Jag var väldigt dålig över julen. Efter fyra cytostatikabehandlingar gav gallan upp. Mina värden var så dåliga att det inte gick att operera utan vi väntade tills värdena blev bättre. Efter galloperationen fick jag ännu två gånger cytostatika och 33 gånger strålning. Jag förlorade en del av minnet och jag tappade ord. Fortfarande har jag svårt att koncentrera mig.
Det har varit en lång och svår väg tillbaka. Än är hon inte friskförklarad.
– Jag har ingen cancer men jag går på medicinering. Fortfarande har jagvärk, svårt att röra och koncentrera mig.
I augusti 2015 kunde hon återgå till sitt kantorsjobb i Malax.
– Det yrket kunde jag och då det fanns heller inget prästjobb.
Överlevde för en andra chans
Det första tecknet på eden kommande kallelsen fick Camilla Brunell i december 2001. Då var hon med om en frontalkrock i Kvevlax.
– När jag vaknade efter krocken såg jag inget men jag hörde. Jag var besviken för jag trodde jag var död och att det var mörkt i himlen. Där skulle det ju vara ljust. Jag undrade varför jag hamnat i mörkret. Sen kom känseln och synen tillbaka. Jag satt fortfarande i bilen när jag såg folk kom springande. Det var ambulans, brandkår och polis. Mitt i allt detta upplevde jag att jag samtalade med Gud: Varför överlevde jag? - Jag har en uppgift för dig. Vilken då? - Tids nog får du veta. Varför inte nu? - Du behöver tid på dig.
Tio år senare kom prästkallelsen.
– Jag upplevde att jag fick en andra chans när jag överlevde olyckan. Det är en av många varför-frågor som följt mig.
Hon var mammaledig med sin yngsta son Hannes, född 2009 när hon började fundera på framtiden. När hon återvände till jobbet i Malax 2011 upptäckte hon att hon var på rätt arbetsplats, i kyrkan, men hade fel arbetsuppgift.
– Jag ville så mycket mera än att vara musiker. Jag ville kommunicera med ord i stället för musik. Jag hade en längtan att få lära mig mera teologi. Kyrkoherde Tomi Tornberg påminde mig om att det inte är för sent att bli präst.
När hon kom hem berättade hon åt Peter att hon vill börja studera teologi.
– Jag vågade inte säga nåt om att bli präst. Men han sade genast att då skulle du ju kunna bli präst. Han ställde upp och stödde mig genast till hundra procent vilket var nödvändigt.
Bitarna föll på plats och hon gav studierna tre år. Hon studerade i högt tempo vid sidan om sitt heltidsarbete.
– Jag upplevde starkt att jag skulle göra studierna på tre år. Jag studerade på nätterna. Studierna var jätteintressanta och lättare än musik. Men även om jag trivdes otroligt bra med att studera levde jag under konstant stress. Jag har funderat över om det höga tempot var orsaken till att jag blev sjuk. Läkarna vet ändå inte hur länge jag gått med tumören innan den upptäcktes. Men hade jag inte slutfört studierna innan jag fick cancer hade jag aldrig någonsin gjort det.
Sjukdomen försämrade inte gudsrelationen.
– Jag har inte tvivlat fastän det var svårt. Man jag har ofta ställt frågan varför. Varför måste jag och familjen gå igenom det här? Blir jag bättre präst? Kommer jag att bli frisk eller ska jag bereda mig å att dö? Det vet jag inte idag, det vet ju ingen. Men det finns de som insjuknade samtidigt som jag i samma sjukdom och som inte längre lever.
Fått kämpa med sin identitet
Efter diagnosen har hon också fått kämpa med sin identitet som kvinna och präst.
– Sjukdomen gjorde att jag undrade om kvinnoprästmotståndarna har rätt. Ska det inte finnas kvinnliga präster? Varje gång det kom ett bakslag slog det över till de tankarna. Men bibelordet ”gå ut i hela världen, gör alla folk till lärjungar. döp dem och lär dem” talade till mig. Vi har fått den uppmaningen, kan Gud då ha fel då har ger mig ett så starkt kall. Jag förstod inte varför Gud inte gett mig någon ro ifall jag missförstått honom. När jag till slut blev godkänd till prästvigning hade jag svårt att tro att det verkligen var sant.
Som kantor blev hon aldrig ifrågasatt för att hon är kvinna.
– Nu kom jag plötsligt till ett jobb där inte alla vill ha mig som förrättningspräst för att jag är kvinna. Men det finns också de som vill ha mig just av den orsaken. Visst känner jag av att jag inte är godkänd av alla. Det sägs aldrig rakt ut men det känns väldigt obekvämt när jag upplever att jag inte är önskad.
Kreativ predikan på bloggen
Orden har alltid varit viktiga för Camilla Brunell. Hon började blogga medan hon skrev sin avhandling ett år innan hon blev sjuk.
– Jag började som en motvikt till att skriva min akademiska avhandling. Jag ville skriva och fotografera för att vara kreativ. Att sitta och redigera bilder var också ett andningshål för mig medan jag var sjuk.
När hon blev sjuk stod valet mellan att skriva om sjukdomen eller att lägga ner allt skrivande. Torts att medicineringen gjorde att det blev svårt bloggade hon nästan varje dag.
– Det var dimma och smärta i en trasig kropp. Jag hörde och såg just inget. Jag kunde knappt gå. Ju sjukare jag blev desto flera läsare hade jag. Det blev ett sätt för mig att hålla kontakt. Bloggen har varit min livlina, Kommentarerna och mejlen jag fick höll mig över ytan. Många som skrev önskade att de kunde ta lite av min smärta. När det var riktigt svårt fick jag styrka av att höra att de ber för mig. Jag tror på förbönens kraft och jag kände mig konkret buren av böner.
– Då jag upplevde mig vara på brunnens botten såg jag hur mina bloggläsares händer sträcktes ut mot mig. Som om de väntade på att jag skulle klättra tillräckligt högt upp att de skulle nå mig och dra upp mig. Jag visste att jag inte kunde ge upp. Barnen var orsaken till att jag orkade stiga upp.
Under studierna fördjupade hon sig i konsten att predika. Hon skrev sin avhandling om hur man predikar efter en katastrof. Den kunskapen har hon haft nytta av under sin personliga katastrof.
– När jag blev sjuk visste jag att jag ska gå igenom alla katastrofens skeden chock, reaktion, bearbetning och nyorientering. Jag visste att jag inte kan hoppa över någon av faserna. Jag vet också att jag ännu är i bearbetningsskedet medan jag försöker nyorientera mig. När man insjuknar går all energi åt till det fysiska, att överleva. Man tar femton minuter i taget. För mig kan bearbetningen ta ytterligare ett år.
Sjukdomen har också påverkat hennes familj som också går igenom olika skeden.
– Nu när de ser att jag är tillbaka i jobb så har den stora tröttheten kommit över familjen. De tog över allt medan jag var sjuk. Det tar hårt på alla i familjen när någon är sjuk. Men det påverkar också många andra; föräldrar, syskon med familjer och arbetskamrater. Jag tror att mina tonåringar idag har mycket mera empati och förståelse för andra människor, kanske min cancer också kommer att påverka deras yrkesval.
Camilla Brunell
Blev prästvigd i oktober 2016, nu församlingspastor i Vasa svenska församling.
Tidigare kyrkomusiker.
Bloggen camillapredikar.blogspot.com har flera hundra visningar om dagen.
Född 1967, gift med Peter. Har tre söner, två från ett tidigare äktenskap, tre bonussöner, en bonussvärdotter samt ett bonusbarnbarn.
