Den nyaste familjemedlemmen Shiro, en japansk spets, hjälper Heidi Finnilä att lätta på sitt kontrollbehov. Nu har det gått drygt tre år sedan hon drabbades av utmattningssyndrom. FOTO: Michaela Rosenback

Inget att sopa under mattan

I sex månader gick journalisten Heidi Finnilä omkring med svåra fysiska symptom. Läkarna hittade inget fel på henne och hon fortsatte att jobba. Tillslut insåg hon själv att problemet var psykiskt.
19.7.2013 kl. 09:45
För Heidi Finnilä har livet alltid rullat på i den högsta växeln. Hon är en hängiven journalist, programledare på Obs debatt, trebarnsmamma och en person som inte är rädd för att väcka diskussion med sina åsikter. Så har det alltid varit, fram till år 2009 då kroppen sade ifrån. Ordentligt.

– Det började med väldigt fysiska symptom och jag förstod inte vad det var jag hade. Först fick jag nackspärr och sedan fortsatte det med smärta överallt. Mina muskler och leder värkte, min mage fungerade inte och maten hölls inte i mig. Jag magrade tio kilo på väldigt kort tid. Eftersom jag magrade så frös jag hela tiden.

Heidi Finnilä växte upp på Drumsö och tillbringade sina barndomssomrar vid sommarstugan på Strömsö i Vasa.

I gymnasiet var hon klassens primus och präglades av prestationskrav och en vilja att uträtta något. Under sina studier i Nordiska språk-och litteratur fick hon in foten på Yle och sen har det rullat på.

– Att jag ville bli journalist utkristalliserade sig ganska tidigt. Min drivkraft i det här yrket är att jag i grund och botten är en glad person men också att jag är en väldigt upprörd individ. Om jag inte var journalist så skulle jag skriva insändare varje dag.

Heidi Finnilä hade inte en tanke på att det var just den här höga ambitionsnivån och känslan av att alltid behöva vara den som har helheltsansvaret, både hemma och på jobbet, som gjorde henne sjuk. Inte heller läkarna förstod var det verkliga problemet låg. Därför tog det länge innan hon fick rätt diagnos.

– Läkarna gissade att det var en autoimmunolog reaktion efter ett virus. Det blev en ond cirkel av starka värkmediciner och magsår på grund av det. Sedan fick jag lugnande piller på grund av biverkningarna av medicinerna. Och jag bara fortsatte jobba.

Det tog över sex månader innan hon insåg att hennes symptom inte bottnade i en fysisk sjukdom.
 
– Det kom till en punkt när jag sa till den läkare som behandlade mig att ”vet du vad, nu behöver jag en psykiater”. Han svarade mig ”men du är ju inte den typen som drabbas av utbrändhet”. I efterhand har jag insett att det är precis sådana som jag som insjuknar.

Svårt sjuk
När Heidi Finnilä mådde som sämst bad hon sin man att ta henne med till en eutanasiklinik i Schweiz eftersom hon inte klarade av att leva som en misslyckad människa. Han svarade att hon pratar strunt och att hon naturligtvis kommer att bli frisk. Familjen har varit en väldigt viktig spelbricka i Heidis tillfrisknande.

– Jag är så otroligt privilegierad som får ha den familj jag har. Det som jag sörjer allra mest är att mina barn behövde se det. Men jag tog genast den linjen att det här behöver vi prata om. Det är ingenting vi sopar under mattan. Nu är det på det här viset att mamma är jättesjuk och mamma är också sjuk i huvudet. Vi talade om det och vi stängde aldrig dörrarna till vårt hem och gjorde det till en sjukstuga, utan ungar och vänner kom och gick. Det härligaste var då barnens vänner kom in till mig där jag låg i min säng med värmedynor, filtar och 26 grader inne och sa ”Hej, Heidi, har du alls en bättre dag i dag?”. Jag tror att det är det viktigaste, våga tala om det.

Hon var sjukskriven i sex månader och återvände efter den tiden till sitt jobb som programledare på Yle.

– Ibland trodde jag att det skulle vara svårt att hitta tillbaka till passionen för journalistiken. När det var som mörkast kunde jag bara titta på Friends och Will & Grace. Jag kunde inte titta på tv och jag kunde inte läsa tidningar. Jag var rädd för att jag aldrig mer skulle klara av det jobbet.

Läs hela artikeln i papperstidningen.

Michaela Rosenback



Kyrka. I mitten av mars inleds kandidatnomineringen i biskopsvalet. Kyrkpressens läsare tycker till om kandidater. 15.1.2009 kl. 00:00

Kyrka. ”För oss samman” är temat för den ekumeniska böneveckan 18–25 januari. 15.1.2009 kl. 00:00

Kyrka. I dag inleds Finlands största resemässa i Helsingfors. Också kyrkan är med och präst finns på plats under hela mässan. 15.1.2009 kl. 00:00

Människa. Gustav Björkstrand besöker Rom och Vatikanen under den ekumeniska böneveckan. 14.1.2009 kl. 00:00

Samhälle. Ett par tusen demonstranter slöt upp i Helsingfors centrum i går kväll för att uttrycka sitt stöd för Israel. 14.1.2009 kl. 00:00

Insändare.   "Kärleksbevis till att fylla ett hjärta till bredden... är orsak nog, att dö för denna sång!" brukade texten lyda i en av de lovsånger vi sjöng på ungdomssamlingarna. För mig förblir kärlek ett diffust tema. Otaliga gånger talas om kärlek i Bibeln, men hur ska denna kärlek komma till sin rätt i vardagen? Vad innebär kärlek? Är det att överse med någons felsteg? Att avstå från att klämma åt någon som man, mänskligt sett, skulle ha all rätt att klämma åt? Kärlek är, enligt mig, i första hand att ha en "kaveris" attityd En kaveri är ju i regel beredd att överse med, eller i varje fall förstå, ens brister och felsteg - om det är en bra kaveri, vill säga. För numera väcker, av någon anledning, ordet "kärleksbevis" en motvilja i mig. Kärleken ska väl vara tydlig och läkande nog i sitt uttryck såsom den är?  Inte ska den väl behöva "bevisas?" Men som så många andra lovsånger, är sången jag ovan reciterar överdriven och dramatisk. Att "dö för denna sång" har säkert varit avsett att låta som någonting underbart. Men jag kan inte annat än uppfatta det som ett krav. Någonting motbjudande. Vad som för mig är orsak att dö för någonting överhuvudtaget, önskar jag själv få definiera - om det nu går så långt att det valet blir aktuellt. Lovsångerna kan nämligen inte infånga mitt hjärtas hemliga längtan. För till vad nyttar ett "kärleksbevis", om så uttryckt i en sång, som man måste vara beredd att, symboliskt eller verkligt, "dö", för? Jag önskar möta en Gud som vill vara mig nära här i livet. Inte enbart i dödens sken, eller i vanmaktens. En Gud som inte avkräver mig lojalitetsbevis i någon form, utan som räknar med mig för att Han i så fall känner mig. 14.1.2009 kl. 00:00

Insändare.  "Kärleksbevis till att fylla ett hjärta till bredden... är orsak nog, att dö för denna sång!" brukade texten lyda i en av de lovsånger vi sjöng på ungdomssamlingarna. För mig förblir kärlek ett diffust tema. Otaliga gånger talas om kärlek i Bibeln, men hur ska denna kärlek komma till sin rätt i vardagen? Vad innebär kärlek? Är det att överse med någons felsteg? Att avstå från att klämma åt någon som man, mänskligt sett, skulle ha all rätt att klämma åt? Kärlek är, enligt mig, i första hand att ha en "kaveris" attityd En kaveri är ju i regel beredd att överse med, eller i varje fall förstå, ens brister och felsteg - om det är en bra kaveri, vill säga.För numera väcker, av någon anledning, ordet "kärleksbevis" en motvilja i mig. Kärleken ska väl vara tydlig och läkande nog i sitt uttryck såsom den är?  Inte ska den väl behöva "bevisas?" Men som så många andra lovsånger, är sången jag ovan reciterar överdriven och dramatisk. Att "dö för denna sång" har säkert varit avsett att låta som någonting underbart. Men jag kan inte annat än uppfatta det som ett krav. Någonting motbjudande. Vad som för mig är orsak att dö för någonting överhuvudtaget, önskar jag själv få definiera - om det nu går så långt att det valet blir aktuellt. Lovsångerna kan nämligen inte infånga mitt hjärtas hemliga längtan. För till vad nyttar ett "kärleksbevis", om så uttryckt i en sång, som man måste vara beredd att, symboliskt eller verkligt, "dö", för? Jag önskar möta en Gud som vill vara mig nära här i livet. Inte enbart i dödens sken, eller i vanmaktens. En Gud som inte avkräver mig lojalitetsbevis i någon form, utan som räknar med mig för att Han i så fall känner mig. 14.1.2009 kl. 00:00

Kyrka. Lastenkirkko.fi vänder sig till barn i förskole- och lågstadieålder. 13.1.2009 kl. 00:00

Kyrka. Kyrkpressens webbesökare har fått svara på frågan om de brukar bikta sig. 13.1.2009 kl. 00:00

Ledare. Från första dagen har staten Israels existens varit hotad. 15.1.2009 kl. 00:00

Kerstin Haldin-Rönn. Jag skalar potatis som får ångkoka medan jag steker upptinade gäddfiléer. 15.1.2009 kl. 00:00

Kyrka. Varför saknar förtroendeorganen i Väståbolands församling representation från skärgårdsförsamlingarna? 13.1.2009 kl. 00:00

Kyrka. – I det stora hela mår kyrkomusiken och musikerna bra, säger stiftsekreterare Jan Hellberg som ledde kyrkomusikdagarna. 12.1.2009 kl. 00:00

Världen. Kyrkostyrelsen i Sverige föreslår i en remiss att ordet “äktenskap” ska tas bort från den framtida vigselordningen. 12.1.2009 kl. 00:00

Världen. En av de kliniker som Kyrkans Utlandshjälp understöder i Gaza har förstörts av Israeliska missiler. 12.1.2009 kl. 00:00

Välbesökt. God mat, ett femtiotal deltagare, och en intressant livshistoria. Så kan en kvinnobrunch se ut. 26.4.2018 kl. 00:00

musik. Niels Burgmann är nyanställd i Matteus församling. 26.4.2018 kl. 00:00

Jäkt. Morgonandakter och middagsböner – hinner man med sådant mitt i vardagen? Och gör det någon skillnad? 26.4.2018 kl. 00:00

Strukturer. Det behövs administrativa förändringar för att klara ekonomin och rekryteringen av arbetskraft. 23.4.2018 kl. 11:02

åsikter. Kyrkoherde Janne Heikkiläs uttalande om kvinnor i prästämbetet och om att viga frånskilda väckte diskussion. Domkapitlet kan inte väga prästers åsikter, endast pröva beredskapen att samarbeta, säger biskopen. 16.4.2018 kl. 18:12