I väntan på att Gud ska uppenbara det nästa steget är Joel Norrvik trygg. FOTO: Johan Sandberg

Via Kenya till Asien

Han har varit jurist, bonde och missionär. Vägen har gått från Lappfjärd via Helsingfors och Savolax till Kenya och Mongoliet. Joel Norrviks hjärta klappar än för mongolerna.
10.5.2013 kl. 12:00
Juristbanan kom att bli kortvarig för Joel Norrvik.

– Juristarbetet passade inte mig. Mitt personliga liv var inte i balans och hade jag en svår dag söp jag mig full. Hade jag varit kristen hade det kanske varit annorlunda. Som rättshjälpsbiträde har man ju möjlighet att träffa folk och hjälpa dem.

Efter två och ett halvt år som notarie i Närpes domsaga och rättshjälpsbiträde i Kristinestad fick han nog och köpte ett litet hemman i Tuusniemi öster om Kuopio tillsammans med sin sambo.

Det var i Savolax som Gud kallade honom.
 
– Min sambos mormor var varmt troende. Hon är en av grundarna till Kansan Raamattuseura och hon beställde på tidningen Sana åt oss. Den började jag läsa.

Speciellt vittnesbördet på sista sidan läste han.

– Jag fascinerades av att folk vågade berätta så modigt och öppet om sitt liv. Jag längtade efter att själv kunna vara sådan.

I tidningen annonserade Kansan Raamattuseura om sina möten. Dem började Norrvik och hans sambo gå på.

–  Jag minns speciellt en midsommar då Kalevi Lehtinen predikade. Jag kände kallet inom mig, men när han uppmanade folk att be frälsningsbönen höll människofruktan mig tillbaka. Vad ska mina vänner, grannar och min bekantskapskrets säga?
 
Men Gud gav inte upp med Norrvik. I  mars 1994 predikade Arto Härkönen under en mötesserie i Juva.

– Det var precis som om han talat direkt till mig. Guds ande löste mig från banden och jag fick ta emot Jesus. Den gången gick jag fram till altaret och knäböjde.
 
– Efter att jag kommit till tro gifte vi oss. I och med EU insåg jag att hemmanet var för litet och att det inte fanns någon framtid som bonde. Men framför allt kände jag att Gud kallade mig till nya uppgifter.

Joel Norrvik lärde känna Jesus redan som barn. På sextiotalet hemma i Korsbäck, Lappfjärd gick han i söndagsskola.

– Jag hade en ganska stark barnatro och jag visste att Jesus är min frälsare. I mellanskolan i Kristinestad hade jag just inga kristna kamrater och jag började skämmas för Jesus. Jag kom allt längre bort från honom. Jag for till Helsingfors och levde där i sus och dus. Det är bara Guds nåd och ett stort under att jag är här idag. Jag vet också att det är många som har bett för mig.

– Jag hade aldrig frid då jag vandrade på världens väg. Men även om jag kände jag var på fel väg höll starka krafter mig fast. Jag bara fortsatte.
Norrviks äktenskap sprack 1996. En av orsakerna var att frun inte delade hans nyfunna tro. Han kom sig till Folkmissionens Bibelskola i Ryttylä. Då kom missionen in i bilden.

– Jag satt i bilen i Riihimäki 1999 då Boris Sandberg ringde och frågade hur jag skulle ställa mig till missionsarbete i Kenya. En Lappfjärdsbo hade tipsat honom om mig. Boris Sandberg blev som en andlig fader för mig.

Det första missionkallet hade Norrvik redan känt som barn.

– Det kände jag i skolan i Korsbäck när Evangeliföreningens första Kenya-missionärer kom på besök.
 
Mongoliet kallade i Kenya
Han var i Kenya i tre år. Han jobbade på yrkesskolan i Rukongo och färdades runt och predikade.

– Det var en bra tid i Kenya, säger han. Men på något sätt kände jag att Kenya inte riktigt var mitt missionsfält.

Det sista halvåret i Kenya började Norrvik få upp ögonen för Mongoliet.

– Det kom genom samtal med någon person eller genom kristna tidningar. Jag kände att jag måste göra något åt saken så jag  skrev ett brev till Såningsmannen och frågade hur de ställer sig till att sända mig till Mongoliet. Så småningom sände de ut mig.

Han åkte till Mongoliet i augusti 2003 och återvände i oktober i fjol. Under de åtta åren i landet lärde han sig språket tillräckligt bra för att föra ett samtal. Predikar gör han ogärna på mongoliska.

– Jag var kombinerad biståndsarbetare och missionär. Jag jobbade mest i huvudstaden Ulan Bator. På fritiden färdades jag runt som stöd för församlingarna.

Läs hela artikeln i papperstidningen.

Johan Sandberg



Kyrka. I mitten av mars inleds kandidatnomineringen i biskopsvalet. Kyrkpressens läsare tycker till om kandidater. 15.1.2009 kl. 00:00

Kyrka. ”För oss samman” är temat för den ekumeniska böneveckan 18–25 januari. 15.1.2009 kl. 00:00

Kyrka. I dag inleds Finlands största resemässa i Helsingfors. Också kyrkan är med och präst finns på plats under hela mässan. 15.1.2009 kl. 00:00

Människa. Gustav Björkstrand besöker Rom och Vatikanen under den ekumeniska böneveckan. 14.1.2009 kl. 00:00

Samhälle. Ett par tusen demonstranter slöt upp i Helsingfors centrum i går kväll för att uttrycka sitt stöd för Israel. 14.1.2009 kl. 00:00

Insändare.   "Kärleksbevis till att fylla ett hjärta till bredden... är orsak nog, att dö för denna sång!" brukade texten lyda i en av de lovsånger vi sjöng på ungdomssamlingarna. För mig förblir kärlek ett diffust tema. Otaliga gånger talas om kärlek i Bibeln, men hur ska denna kärlek komma till sin rätt i vardagen? Vad innebär kärlek? Är det att överse med någons felsteg? Att avstå från att klämma åt någon som man, mänskligt sett, skulle ha all rätt att klämma åt? Kärlek är, enligt mig, i första hand att ha en "kaveris" attityd En kaveri är ju i regel beredd att överse med, eller i varje fall förstå, ens brister och felsteg - om det är en bra kaveri, vill säga. För numera väcker, av någon anledning, ordet "kärleksbevis" en motvilja i mig. Kärleken ska väl vara tydlig och läkande nog i sitt uttryck såsom den är?  Inte ska den väl behöva "bevisas?" Men som så många andra lovsånger, är sången jag ovan reciterar överdriven och dramatisk. Att "dö för denna sång" har säkert varit avsett att låta som någonting underbart. Men jag kan inte annat än uppfatta det som ett krav. Någonting motbjudande. Vad som för mig är orsak att dö för någonting överhuvudtaget, önskar jag själv få definiera - om det nu går så långt att det valet blir aktuellt. Lovsångerna kan nämligen inte infånga mitt hjärtas hemliga längtan. För till vad nyttar ett "kärleksbevis", om så uttryckt i en sång, som man måste vara beredd att, symboliskt eller verkligt, "dö", för? Jag önskar möta en Gud som vill vara mig nära här i livet. Inte enbart i dödens sken, eller i vanmaktens. En Gud som inte avkräver mig lojalitetsbevis i någon form, utan som räknar med mig för att Han i så fall känner mig. 14.1.2009 kl. 00:00

Insändare.  "Kärleksbevis till att fylla ett hjärta till bredden... är orsak nog, att dö för denna sång!" brukade texten lyda i en av de lovsånger vi sjöng på ungdomssamlingarna. För mig förblir kärlek ett diffust tema. Otaliga gånger talas om kärlek i Bibeln, men hur ska denna kärlek komma till sin rätt i vardagen? Vad innebär kärlek? Är det att överse med någons felsteg? Att avstå från att klämma åt någon som man, mänskligt sett, skulle ha all rätt att klämma åt? Kärlek är, enligt mig, i första hand att ha en "kaveris" attityd En kaveri är ju i regel beredd att överse med, eller i varje fall förstå, ens brister och felsteg - om det är en bra kaveri, vill säga.För numera väcker, av någon anledning, ordet "kärleksbevis" en motvilja i mig. Kärleken ska väl vara tydlig och läkande nog i sitt uttryck såsom den är?  Inte ska den väl behöva "bevisas?" Men som så många andra lovsånger, är sången jag ovan reciterar överdriven och dramatisk. Att "dö för denna sång" har säkert varit avsett att låta som någonting underbart. Men jag kan inte annat än uppfatta det som ett krav. Någonting motbjudande. Vad som för mig är orsak att dö för någonting överhuvudtaget, önskar jag själv få definiera - om det nu går så långt att det valet blir aktuellt. Lovsångerna kan nämligen inte infånga mitt hjärtas hemliga längtan. För till vad nyttar ett "kärleksbevis", om så uttryckt i en sång, som man måste vara beredd att, symboliskt eller verkligt, "dö", för? Jag önskar möta en Gud som vill vara mig nära här i livet. Inte enbart i dödens sken, eller i vanmaktens. En Gud som inte avkräver mig lojalitetsbevis i någon form, utan som räknar med mig för att Han i så fall känner mig. 14.1.2009 kl. 00:00

Kyrka. Lastenkirkko.fi vänder sig till barn i förskole- och lågstadieålder. 13.1.2009 kl. 00:00

Kyrka. Kyrkpressens webbesökare har fått svara på frågan om de brukar bikta sig. 13.1.2009 kl. 00:00

Ledare. Från första dagen har staten Israels existens varit hotad. 15.1.2009 kl. 00:00

Kerstin Haldin-Rönn. Jag skalar potatis som får ångkoka medan jag steker upptinade gäddfiléer. 15.1.2009 kl. 00:00

Kyrka. Varför saknar förtroendeorganen i Väståbolands församling representation från skärgårdsförsamlingarna? 13.1.2009 kl. 00:00

Kyrka. – I det stora hela mår kyrkomusiken och musikerna bra, säger stiftsekreterare Jan Hellberg som ledde kyrkomusikdagarna. 12.1.2009 kl. 00:00

Världen. Kyrkostyrelsen i Sverige föreslår i en remiss att ordet “äktenskap” ska tas bort från den framtida vigselordningen. 12.1.2009 kl. 00:00

Världen. En av de kliniker som Kyrkans Utlandshjälp understöder i Gaza har förstörts av Israeliska missiler. 12.1.2009 kl. 00:00

Välbesökt. God mat, ett femtiotal deltagare, och en intressant livshistoria. Så kan en kvinnobrunch se ut. 26.4.2018 kl. 00:00

musik. Niels Burgmann är nyanställd i Matteus församling. 26.4.2018 kl. 00:00

Jäkt. Morgonandakter och middagsböner – hinner man med sådant mitt i vardagen? Och gör det någon skillnad? 26.4.2018 kl. 00:00

Strukturer. Det behövs administrativa förändringar för att klara ekonomin och rekryteringen av arbetskraft. 23.4.2018 kl. 11:02

åsikter. Kyrkoherde Janne Heikkiläs uttalande om kvinnor i prästämbetet och om att viga frånskilda väckte diskussion. Domkapitlet kan inte väga prästers åsikter, endast pröva beredskapen att samarbeta, säger biskopen. 16.4.2018 kl. 18:12