Feminism
Jag hatar ganska sällan. Men jag hatar fack. Att bli placerad i fack och att placera andra i fack. I kristna sammanhang betyder det till exempel att jag inte vill bli kallad konservativ eller liberal. För om jag säger det ena så läser folk in saker i det som inte stämmer. Och säger jag det andra läser folk in saker där också som inte heller stämmer. Kan vi inte bara bestämma att ingen av oss ryms i fack? Att Gud inte skapat en enda av oss för fack?
Fackproblemet fick mig länge att fly ord som jämställdhet och feminism. Jag tyckte att jag stämde så dåligt överens med den stereotypa bilden av människor som förknippar sig själva med de termerna.
Jag var inte arg eller kortklippt. Jag tyckte inte illa om män. Däremot tyckte jag väldigt mycket om klänningar. Kan en sådan person kalla sig feminist? Jag trodde inte det.
Idag tänker jag att feminism är något så självklart att det för mig blivit helt oladdat. En del av min människosyn, en del av att vi alla som Hans skapelser har ett okuvligt människovärde, en egen plats. Och att feminism visst är förenligt med bondromantiska klänningar.
