Foto: privat
Foto: privat

Tankar i höstens tid

Kolumn.

Den kristna tron har ett hopp om att livet inte slutar med döden, skriver Lisbeth Koivumäki.

25.10.2023 kl. 19:18

Tankar i höstens tid

Jag vandrar runt på området vid Brinkens museum i Malax. Här finns fina, välskötta gräsmattor och gamla, ståtliga byggnader. Det är ett vackert område. Här finns rader med växter som spirat under sommaren. På våren kan man känna förväntan. Hur månne plantan tar sig? När börjar den blomma? Det är så givande att följa en växt från sådd till blomning. Sedankommer hösten och allt vissnar. Tankarna går till människolivet: lika sköra som blommorna är vi.

Det är ju inte bara att så och skörda. Bakom trädgården här finns många timmars arbete. Så är det med livet också. Det är kantat av både glädje och sorg, skratt och gråt. Jag har glädjen att få ha barnbarnen August 2,5 år, Charlie 5 år och Adele 2 år i min närhet. Vi har möjlighet att träffas ofta.

Charlie och Adele bor intill museiområdet. Det är ett ställe vi gärna besöker. Många frågor ställs:Vad är det här? Vad har det använts till? Varför ser det ut såhär?

Diskussionerna för mig i tankarna tillbaka till min barndom. Jag fick växa upp med mamma, pappa och storasyster i ett tryggt hem. Nu då ser jag på mina barnbarn kommer tankarna på det som varit så nära. Ett sånt här område påminner om gångna tider och en dag är också vi historia. Nya generationer tar vid.

Sorgen är också en del av mitt liv. Vår dotter togs ifrån oss i en ålder av 3 år. Livet gick vidare efter det, trots att jag då trodde att det var omöjligt. Hon finns kvar i mitt hjärta för alltid. Jag har överlevt, för att jag tror att var hon än är, med vem hon än är, så har hon det bra. Den kristna tron har ett hopp om att livet inte slutar med döden.

Under en kort tidsperiod förlorade jag min mamma, pappa och svärmor och sedan också min man. Jag hade precis avslutat min lärargärning. Jag hade haft mina elever och kolleger, plötsligt var allt annorlunda. Jag har kommit vidare tack vare mina pojkar och deras familjer. De har gett mig en orsak att stiga upp på morgonen. Jag har också många goda vänner vid min sida.

Efter alla som jag har begravt finns det en nyfikenhet om vad som finns på andra sidan. För att överleva har jag samma känsla som för 23 år sedan då vi miste vår dotter: jag tror att mina nära och kära har det bra där de är.

Sorgen och glädjen går hand i hand. De båda elementen finns i allas våra liv. I det vardagliga livet gäller det att ta vara på de små glädjeämnena. Jag konstaterar, som många före mig, att den vanliga vardagen med de vanliga bestyren är de bästa stunderna. Ändå är det bra att också ha något att se fram emot. Kanske ska du träffa dina pensionärskolleger för en lunch snart? Eller så kanske en vän är kommande på besök?

Sittande på bänken i museiträdgården kommer jag att tänka på en vers av Alexander Slotte:

”Och människorna födas och människorna dö

Som gångande vågor på villande sjö.

De fallande blomstren ska täckas av snö

Men liljorna de växa upp om våren.”

Lisbeth Koivumäki är förtroendevald i Malax församling.