Att beskriva upplevelsen av att komma in i finlandssvenskarnas värld är en utmanande uppgift om man inte har gått igenom det själv. Det bästa exemplet jag kan hitta är när du gör en vanlig bilresa på väg till en specifik destination, sedan upptäcker en by som inte finns på någon karta och bestämmer dig för att stanna och se dig omkring. Men ju mer du utforskar din omgivning och ju mer du pratar med människorna i den där byn, desto fler frågor börjar bildas i ditt huvud, tills du befinner dig vilse i en ny kultur i flera dagar.
Det är – i kanske för enkla ordalag – den känslan jag hade när jag träffade mina första finlandssvenskar, en delvis desorientering. De bor i Finland, men är inte direkta med sina ord, som finländare rapporteras vara; tvärtom, jag skulle säga att finlandssvenskar nästan är småpratets mästare. Med tanke på deras namn kanske du förväntar dig att de ska prata finska eller svenska, men återigen faller du platt eftersom de har en egen version av svenska som bara är delvis känd i Sverige. Och kanske har du läst att finländare är ett reserverat gäng (om du inte pratar engelska runt dem), så du förbereder dig på lite blyghet, och istället möts du med kramar och nyfikna frågor.
Men som jag nämnde är detta bara ett första intryck. Ju mer du tränger in i den här världen, desto fler överraskningar ser du. Och sedan igen, varför skulle det inte vara så? Finlandssvenskar är en minoritetsgrupp, så deras kultur kommer att skilja sig från ”riktiga” (jag avser inte att använda denna term negativt) finländares; de har sina egna regler och sina egna sätt.
Den enda varningen är att eftersom det är fråga om en minoritetskultur så finns det inget exakt sätt att förbereda sig för den, annat än att dyka in och förvänta sig det oväntade.
