Tuija Wilman är församlingspastor i Borgå svenska domkyrkoförsamling.
Tuija Wilman är församlingspastor i Borgå svenska domkyrkoförsamling.

Till den som är lite rädd för vintern

Kolumn.

"Men jag är inget mumintroll."

14.10.2021 kl. 10:14

De gula bladen flyger med vinden. Jag är så glad över att solen skiner i dag. Jag vill njuta av ljuset och värmen eftersom det kan regna i morgon.

Jag känner mig tudelad varje höst. Å ena sidan ser jag de vackra och starka färgerna i naturen, å andra sidan vet jag vad det betyder. Höstdagjämningen är skiljelinjen mellan ljus och mörker. Dagarna blir kortare och det lider mot naturens vila. Jag skulle vilja göra som muminfamiljen: äta lite granbarr, gäspa några gånger och kura ihop mig i en skön säng.

Men jag är inget mumintroll. Livet ska levas i regn och rusk, också när Mårran ropar i skogen. Jag gräver fram ljusterapilampan och äter min frukost i lampans vita sken. Ett par yllesockor håller mina fötter varma och jag vandrar i regnet under ett paraply. Hunden känner inte till benämningen ”hundväder” utan är glad på sin kvällsrunda. Jag är mindre glad men det känns nästan himmelskt att komma in i lägenhetens värme och ljus och byta till torra kläder. Ibland blir det en kopp varm kakao!

Den årstidsbundna depressionen drabbar en grupp finländare varje år. På finska talar man om ”kaamosmasennus” och till symptomen hör bland annat en känsla av att nattsömnen omöjligt räcker till och ett ökat sug efter kolhydrater. En del som lider av ”mörkerdepression” kan också få mera typiska depressionssymptom som nedstämdhet, ångest, dålig självkänsla, irritation och en känsla av att ingenting längre är roligt eller meningsfullt. När vårsolen tittar fram försvinner symptomen så småningom.

Vintern har alltid varit en utmaning för nordbor. Under den varma årstiden jobbade man hårt för att samla in mat och förberedde veden för vintern. Men den mörka årstiden har också påverkat den andliga och symboliska tolkningen. Vintersolståndet har varit en festdag eftersom mörkret ska ge vika för ljuset. ”Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus” finns med under adventstiden och julens barn, Jesus, vinner över mörkret och ger mänskligheten ett nytt hopp. Solen och värmen kommer tillbaka, människan räddas från vinterns kyla och själen räddas till liv.

Vintertiden har tidigare i jordbrukssamhället varit en tid av vila och lugn. Tänk om det kunde vara så än i dag! De vintertrötta människorna skulle göra någonting trevligt varje dag. Lyssna på musik, låna en bra bok på biblioteket, tända ett ljus och mysa i soffan, träffas med en vän över en tekopp eller ta en liten promenad mitt på dagen. Det trevliga kunde också vara en pratstund på kontoret, en tanke av tacksamhet över livets gåva, en ny hobby (sticka, teckna eller snickra?) eller en stilla bön i kyrkbänken. I stället för att motarbeta rädslan för vintermörkret skulle vi försöka bejaka vårt behov att stanna upp och upptäcka någonting i oss själva, hos andra och i vår omgivning.

Var snäll mot dig själv!

Tuija Wilman