Daniel Norrback
Daniel Norrback

Vedlidrets och tystnadens evangelium

Kolumn.

"Med byxfickan full med spik och hammaren i högsta hugg ler jag i vårsolen och tänker: Tack käre Gud att det nu är vedlidrets och stillhetens tid!"

9.6.2021 kl. 19:14

I början av maj denna vår har jag haft tre sköna och efterlängtade semesterveckor. Som kyrkoherdeoch som pappa till en 7-åring, en 5-åring och en 1-åring har jag ständigt (o)ljud, prat och allsköns ståhej omkring mig. Genom mitt arbete får jag träffa många människor och arbeta med många teoretiska saker. Att fungera som kyrkoherde innebär många grubblerier: ”Hur ska församlingen tackla det och det problemet?” Ja, man tänker så mycket emellanåt att hjärnan nästan kokar över.

Eftersom jag allt som oftast har ett överflöd av sociala kontakter och tankearbete så är det mest avkopplande för mig att någon gång få uppleva motsatsen: det vill säga ensamhet, tystnad och praktiskt arbete. Den ultimata avkopplingen är om jag lyckas kombinera alla dessa tre saker samtidigt.

Detta inträffade faktiskt nyligen, då min familj for till min frus föräldrahem över en långhelg. Jag och katten blev ensamma kvar hemma i Skrattnäs. Dessa dagar fick jag i lugn och ro bygga mitt vedlider, vilket har varit denna vårs byggprojekt för mig. Och som jag njöt! Förstå mig nu rätt. Visst älskar jag min familj. Visst är jag i grunden en ganska sällskaplig person. Och visst i världen trivs jag även med att vara kyrkoherde.

Men åtminstone några dagar per år behöver jag få vara introvert, tänka mina tankar till slut utan att bli avbruten, och få skapa någonting med mina händer. I maklig takt, så man hinner dricka sitt kaffe och njuta av fågelsången och majgrönskans ljuva dofter.

”Var sak har sin tid” (Pred. 3:1), skrev kung Salomo för tusentals år sedan. Med byxfickan full med spik och hammaren i högsta hugg ler jag i vårsolen och tänker: ”Tack käre Gud att det nu är vedlidrets och stillhetens tid! I Jesu namn, amen.”

Text: Daniel Norrback

Pian Wistbacka