Biskopen på jakt efter 99 förlorade får

ledarskap.

Teemu Laajasalo leder ett brokigt stift där församlingarna trots sina skillnader ställer samma fråga: Hur kan vi tala om evangeliet så att det blir relevant för människor i dag?

11.7.2019 kl. 00:01

Uppåt och utåt är två riktningar som Teemu Laajasalo, biskop i Helsingfors stift, ofta återkommer till när han talar om vart det 60-åriga stiftet är på väg.

– Det är vår uppgift att se uppåt mot Kristus, men också uppåt i den meningen att kyrkan ska växa och bli större.

Riktningen utåt handlar om hur kyrkan ska växa: genom att öppna upp brett mot världen utanför kyrkans väggar.

– Det innebär att vi ska vara intresserade av den här världens människor och inte bara av den inre kretsen. Vi ska intressera oss också för de människor som inte är intresserade av oss och utsätta oss för olika typer av människor.

Laajasalo drar paralleller till liknelsen om det förlorade fåret som fåraherden gav sig ut för att leta efter.

– En procent av våra medlemmar går i gudstjänsten. Det betyder att vi borde ge oss ut för att hitta 99 får, men det betyder också att vi måste klara av mångfalden.

Att föra samman människor som tänker på olika sätt har varit viktigt för honom längre än han har varit biskop.

– Kyrkan är till för att människor med olika åsikt ska kunna mötas och respektera varandra, att vi som ett samhälle ska kunna stå ut med varandra.

– Vi ska inte vara en inre krets. Det är oetiskt och ekonomiskt skadligt – men framför allt går det emot evangeliet. Kyrkan behöver människorna. Det är människorna som är Kristi kropp och om någon av dem saknas betyder det att en kroppsdel saknas.

Lekholmen exempel på gemenskap

Helsingfors stift är tvåspråkigt. Mörskom församling i östra Nyland är den enda tvåspråkiga församlingen i stiftet, men stiftet kommer också i kontakt med de svenskspråkiga församlingar som även om de själv tillhör Borgå stift ingår i en tvåspråkig kyrklig samfällighet – till exempel i Helsingfors. Laajasalo säger att tvåspråkigheten är något man försöker beakta och att den handlar mer om stiftets identitet än om andelen svenskspråkiga församlingsmedlemmar.

– Det finns åtminstone en sak som de svenskspråkiga församlingarna i Helsingfors har lyckats mycket bättre med än de finskspråkiga, och det är Lekholmen. Lekis är en symbol för den sortens verksamhet där människor inte kommer för att delta som publik, utan de kommer för att vara tillsammans. Lekholmen når kanske främst ut till unga och unga vuxna, men grundtanken är oerhört fin. Det är också fint att verksamheten fortsätter årtionde efter årtionde, från en generation till en annan.

Vem har nytta av telefontiden?

Laajasalo har överraskats av att han som biskop får gå in på djupet i stora frågor om kyrkans existens och ledarskap.

– Hur vill vi att våra församlingar leds? Och hur kommer vi ihåg att vårt främsta uppdrag är att berätta om himlen, att vi trots alla våra resurser och vår position i samhället inte bara är en organisation eller en myndighet bland andra? Det här är verkligt stora frågor om man stannar upp inför dem på allvar och inte bara erkänner dem som goda principer.

Sedan han tillträdde som biskop för ett och ett halvt år sedan har han rest runt till församlingarna och träffat de anställda.

– Jag är oerhört glad över att jag träffat nästan varenda medarbetare och jag har blivit imponerad av hur många människor det finns i det här stiftet och hur mycket de uträttar, på oerhört många olika sätt.

Helsingfors stift är ett brokigt stift med både enorma och små församlingar som kan ha helt olika utgångspunkter. I Helsingfors skiljer sig församlingstillhörigheten upp till 25 procentenheter mellan vissa stadsdelar.

– En insikt jag har fått under mina besök i församlingarna är att de trots de stora skillnaderna ställer samma grundläggande frågor: Hur kan vår verksamhet växa och hur kan vi tala om evangeliet så att det känns relevant för dagens människor?

Laajasalo säger att kyrkan och församlingarna behöver fundera på hur de kan följa Kristus genom att tjäna människorna. Hur hittar man dem som lever i marginalen och hur ger man en röst åt dem som inte hörs. En av de saker han lyfter fram är att den som är allra mest utsatt ska kunna komma i kontakt med en församlingsanställd utan att behöva boka tid.

– Vi kan till exempel fråga oss om telefontiden finns till för oss som arbetar i kyrkan eller för den som behöver dem. Och om vi har fått höra att det finns många ensamma gamla människor på vårt område, nöjer vi oss då med att ingen av dem hört av sig till oss och bett om besök, eller finns det andra sätt för oss att nå ut till dem?
Han understryker ändå att strukturerna i församlingsarbetet fyller en funktion och att han inte strävar efter att montera ner strukturer av princip.

– Men vi behöver utmana oss själva och tänka på att strukturerna ska finnas till för att vi ska kunna göra vårt arbete så bra som möjligt, och inte för att det ska vara så lätt som möjligt.

Döden är inte en punkt

Att möta människor ser han som en av biskopens viktigaste uppgifter. Att träffa många människor för att lyssna till dem, förstå vilka liv de lever – men också för att få lyfta fram kyrkan och Kristus.

– Människors olika livssituationer är tankeväckande. Men de verkligt stora frågorna är de samma oavsett hur ens liv ser ut i övrigt. Om man har förlorat eller håller på att förlora det käraste man har är sorgen likadan oavsett hur man bor eller hur man är klädd när man gråter.

Laajasalo säger att han möter frågor om döden och om den verkligen är slutet i många olika typer av samtal.

– Här är kyrkans väsentliga uppdrag att berätta att döden inte är en punkt, utan ett kommatecken – efter den kommer något annat.

I sommar riktar han en önskan till landets kyrkoherdar: öppna kyrkans dörrar, alldeles konkret.

– Det är så fint att köra förbi och märka att dörren står öppen, för den är nästan alltid stängd.

Även biskopen ska ha sommarlov. I juli försöker han vara ledig så mycket som möjligt – simma, äta glass och vila hjärnan.

– En idealisk sommardag kunde vara en dag när jag får simma och när jag tänker så lite som möjligt. Det fyller min källa så att jag sedan har något att dela med mig av.

Erika Rönngård

Kolumn. Som klasslärare strävade jag alltid efter att mina elever skulle veta vilken flaggdag det är, eller varför vi har extra lediga dagar kring endel veckoslut. Det var dagen före påsklov och jag ställde plikttroget min fråga: 10.3.2026 kl. 15:43

FÖRSAMLINGSVAL. Malin Lindholm har varit medlem i Johannes församlingsråd i fyra år. – Jag har lärt mig så mycket. Och jag har kunnat påverka: jag har inte känt mig som en gummistämpel, säger hon. 25.2.2026 kl. 16:17

Kolumn. Jag jobbar i kyrkan, men om en månad blir jag pensionär. När jag ser tillbaka på mina arbetsår, vad vill jag säga till dig som funderar på att jobba i kyrkan? 25.2.2026 kl. 16:09

HALLÅ DÄR. Hon gör sin mediapraktik i Johannes församling. – Ända sedan jag var liten har jag velat fotografera allting jag ser. Jag vet inte exakt vad mitt drömyrke är, men något med fotografering skulle vara roligt. 25.2.2026 kl. 16:06

ANSVAR ATT STÅ UPP MOT RASISM. – Jag längtar efter ett forum där kyrkan och samhället kan mötas, och jag är mycket glad över att de här kvällarna har kommit i gång igen i Petruskyrkan, säger Pamela Granskog. 12.2.2026 kl. 14:52

Kolumn. Det händer något särskilt vintertid i stadens kyrkor. Jag ser det nästan varje dag. Människor kommer in utan ärende, utan ord, ibland utan tro. De stannar en stund – och går igen. Det är lätt att missa hur djupt kristet det egentligen är. 12.2.2026 kl. 15:09

HALLÅ DÄR. Hon är ny familjearbetsledare i Petrus församling. Inför sin 50-årsdag längtade Katja Andersson efter en förändring – det visade sig bli både nytt jobb och ny hemort 12.2.2026 kl. 15:02

Ukraina. – Det lilla vi gör här bidrar ändå positivt till den stora helheten, vi är ett litet gäng men vi kan faktiskt göra skillnad. Tänk att vi kan få påverka någon annans vardag, få vara till hjälp. Samtidigt blir man också så väldigt tacksam över hur bra vi har det här hemma. 29.1.2026 kl. 20:29

Kolumn. Jag firade jul i min hemby i Österbotten. Jag gick förbi min gamla skola, som är utdömd och ska rivas. Jag tittade in genom de igendammade rutorna, in i mitt gamla klassrum. 29.1.2026 kl. 20:19

HALLÅ DÄR. Hon håller spanskan vid liv runt kaffebordet. – Jag har jobbat som guide på Mallorca och Grand Canaria och lärde mig spanska genom att lyssna. Senare har jag också tillbringat flera vintrar på Solkusten, berättar Christel Carlsson. 29.1.2026 kl. 20:15

petrus. Söndag 1 februari installeras Pia Kummel-Myrskog vid en festgudstjänst i Petruskyrkan. Alla är välkomna! 19.1.2026 kl. 10:48

Kolumn. Inkommande höst går vi till val i församlingarna runtom i landet. Det kan låta avlägset men det är nu samtalen och kandidatsökandet börjar. Vem vågar och vill ställa upp? Vem vill och kan ta ansvar? Deltagandet i församlingsvalet spelar en viktig roll. Församlingen behöver dig! 19.1.2026 kl. 10:36

HALLÅ DÄR. Hon vet vad det innebär att stå mitt i en rasismstorm. När Daniela Owusu valdes till Finlands Lucia 2024 utsattes hon för omfattande rasism. Stina Heikkilä, HR- och utvecklingschef på Folkhälsan, fungerade den vintern som språkrör för Owusu, som behövde koncentrera sig på lucia-uppdraget. 19.1.2026 kl. 10:31

Helsingfors domkyrka. Päivi Vähäkangas, kyrkoherde i Munkkiniemen seurakunta i Munksnäs, blir ny domprost i Helsingfors. Hon valdes på söndagen med klar majoritet. 8.12.2025 kl. 16:31

JOHANNES FÖRSAMLIG. På julafton är det öppet hus i Johannes vardagsrum, som ligger i Tomaskyrkan på Rönnvägen i Mejlans. – Jag är riktigt taggad, jag har bjudit in bekanta av alla åldrar, också studerande. Och min kollega Gun Geisor kommer ta med sig hela sin familj. Jag tror det kommer bli en rolig kväll med varm stämning, säger diakoniarbetare Viivi Suonto. 2.12.2025 kl. 16:15