Tänk, där fick jag tillträde till mitt språk. Jag är så tacksam för det. Jag lärde mig läsa och skriva, jag lärde mig nya ord och andra språk – också ordlösa språk, som matematik och konst. Idag har jag ord för att ledigt röra mig i olika världar. Jag har ord för att beskriva att det kittlar i magen, att jag känner mig elektrisk, att jag gjort en insikt eller att jag inte förstår. Utan mitt språk vet jag inte hur jag skulle ta mig an världen. Jag skulle antagligen också vara svårtillgänglig för den.
I år är det 750 år sedan de första strukturerna för bildning anlades i Finland. Då grundades det första domkapitlet i Åbo – den första strukturen för att leda kyrkligt och samhälleligt liv. För att hjärtan ska kunna växa och bilda sig har den offentliga förvaltningen tillsett demokrati, transparent beslutsfattande, kultur och fri bildning.
Utbildning ger redskap. Bildning är vad våra hjärtan skapar med sina redskap.
Jag satt vid ett kaffebord och familjens yngsta dotter kom och ställde sig bredvid mig. ”Nu är jag längre än du”, sa hon och sträckte lite på sig. ”Nå, i själva verket är jag nog längre, jag är bara lite hopvikt, när jag sitter här,” svarade jag. Hennes stora leende blev ännu större och det glittrade till i hennes blick. Våra tankevärldar hade mötts i vad som blev ett matematiskt experiment. Tillsammans såg vi längre, men framför allt möttes två hjärtan i ett leende.
”All död beror i sista hand av syrebrist”, diktade Claes Andersson i Hjärtats rum. Att få tänka, att ha redskap för sitt tänkande, är frihet, det är att andas. Den friheten kan du ge dig själv och andra, om ditt hjärta vill.



