De som kommer in bara för att värma sig kanske inte vet att de deltar i något heligt – men jag tror att Gud vet

Kolumn.

Det händer något särskilt vintertid i stadens kyrkor. Jag ser det nästan varje dag. Människor kommer in utan ärende, utan ord, ibland utan tro. De stannar en stund – och går igen. Det är lätt att missa hur djupt kristet det egentligen är.

12.2.2026 kl. 15:09

I Helsingfors är kyrkorna ofta öppna mitt på dagen. För turister, för förbipasserande, för dem som behöver en paus. Någon tänder ett ljus. Någon sätter sig längst bak. Någon värmer händerna en stund innan hen går vidare ut i kylan. Det är inga stora gester, inga bekännelser, men något händer ändå.


Vi är vana
att tänka att tro börjar med ord: med bekännelse, med övertygelse, med svar. Men i evangelierna börjar det ofta med närvaro. Jesus frågar inte alltid vad människor tror, utan var de har ont. Som präst påminns jag om att kyrkan som rum ibland får vara evangelium nog.


Kanske är det
just detta som är kyrkans uppgift i Helsingfors just nu. Att vara en plats där man får komma som man är, utan att prestera något andligt. En plats där värmen inte först behöver förklaras. Där nåden inte kräver formulering.


De som
kommer in bara för att värma sig kanske inte vet att de deltar i något heligt. Men jag tror att Gud vet. I en stad där mycket mäts i tempo och nytta får kyrkan ibland vara just det som inte leder till något produktivt: ett öppet rum, en stilla bön, en värme som inte måste förtjänas.

Johan Terho är kaplan i Johannes församling.