En ensam och klarsynt iakttagare

Bok. Att stiga in i Peter Sandströms litterära värld är lite som att vistas i ett eget universum. 21.11.2018 kl. 15:25

Jag är osäker på varför. Det har kanske med språket att göra; rytmen, de dialektala inslagen och hur orden fogas samman till alldagliga meningar som rymmer avgrunder av vankelmod, livsglädje, tillkortakommanden, ånger och humor.


I Sandströms senaste bok Mamma november får vi följa författarens namne som i åtta episoder eller noveller betraktar sin familj, sin fru, sina barn, sina föräldrar och sin syster.


Han är en ensam iakttagare som står vid sidan av och minns eller försöker få till ett äkta möte och ett samförstånd med sina närmaste. Outsiderskapet känner man igen från hans tidigare böcker Transparente Blanche och Laudatur. Avståndet till dem han betraktar gör det också tydligt hur stor respekten för dem är. Hans mor är långt mer än bara en mor. Klarsynt ser han alltid individens värde och sammanhang, som sträcker sig bortom familjebanden.


Huvudpersonen Peter är saktmodig och stillsam och har ett stort mått av självdistans, därför känns han som en trovärdig berättare. Samtidigt balanserar Sandström på gränsen mellan det rimliga och det orimliga. Huvudpersonen Peter och sonen Neo snor till exempel en kälke från vinden i Topelius hem Kuddnäs. För att inte tala om hur en död gris spelar en avgörande roll när Peter hamnat i ån. Händelserna kan kanske tolkas som bilder för något större, men minst lika väl fungerar de som vackra och absurda tavlor i helheten.


Det ödsliga möter med lätthet det roliga i Sandströms bok, och det blir sällan pretentiöst. I novellen om sonen Neo skriver han: ”Vi hade varit på Tivoli. Vi hade åkt med veteranbilar som gick längs en skena. Hur mycket man än svängde på ratten så fortsatte bilen längs sin bana. Neo märkte det där. Han satt och svängde på ratten. Han tittade på mig. Det händer inget, sa han. Bilen skramlade vidare. Från karusellerna hördes skratt och rop. Vi satt tysta i bilen. Vi kastade pil och drog i snören. Pojken vann ett diadem av plast.” Liksom bilen på tivolit skramlar vidare går huvudpersonens liv vidare. Hand i hand med hans acceptans av alltings förgänglighet och det faktum att han åldras går hans ånger över att han inte tillbringat tillräckligt med tid med sina barn när de var små. I stället för att tälta med dem i skogen har han skrivit dikter. Få lyckas så vackert beskriva det täta släktskapet mellan vissheten om alltings död och livets intensitet som Peter Sandström gör.


Jag ser redan fram emot nästa bok av Sandström. Vad händer om han bjuder in oss in en helt annan värld än han byggt upp hittills? Vad händer om dialogerna blir långa och hetsiga? Jag litar helt på att han ror precis vad han vill i hamn.

Ulrika Hansson

HALLÅ DÄR. Hon sjunger på hebreiska, svenska, finska och koreanska på höstens körjubileum. – Jag har sjungit i Furaha-kören sedan 2013. Musiken är mitt liv, särskilt i svåra stunder när man känner sig helt förkrossad, så finns musiken där. 10.10.2024 kl. 13:50

Helsingfors. I Folkhälsanhuset i Helsingfors har Johannes församling i många år jobbat med att bygga gemenskap – och lockar nu allt fler till samlingarna. 10.10.2024 kl. 13:45

Johannes. Kyrkan ska inte hoppa på varje trend, men vi måste vara medvetna om dem, säger citykaplanen Johan Terho. 25.9.2024 kl. 16:12

Kolumn. Allt snurrar snabbare och varje ögonblick tycks fyllas av krav, distraktioner och brådska. Jag tror det är därför människor söker sig till keramik, för att återknyta till något fysiskt och konkret. 25.9.2024 kl. 16:05

Terapi. Hon tar emot unga vuxna på Walk in-terapi i Östra centrum. 25.9.2024 kl. 16:02

Helsingfors. Diakoniarbetarna i Helsingfors berättar om den nöd de ser i samhället. Varje dag fattar de tuffa beslut om vilka som ska få hjälp och hur. Men hur länge orkar de? 11.9.2024 kl. 13:59

PRO DIACONIA. De har beviljats förtjänstmedaljer för sitt långvariga arbete som diakonissor i Helsingfors. 11.9.2024 kl. 13:53

Kolumn. Efter många år av passivt församlingsliv har en personlig upplevelse väckt en djup tacksamhetskänsla och lett till ett återupptäckt engagemang för Harry Bogomoloff. En ny fas av aktivt kyrkoliv har inletts – där tacksamhet och förlåtelse spelar en central roll. 11.9.2024 kl. 13:48

matteus. Hon ser fram emot höstens öppna torsdagskvällar i Matteuskyrkan. – Det bästa är att man kan komma hit för att bara vara, säger Emma Gustafsson som jobbar som projektledare i församlingen. 28.8.2024 kl. 17:06

kyrkkaffe. Stämningen på kyrkkaffet är inte alltid hundra procent avslappnad – men det gör ingenting. Vid kaffebordet lär vi oss också att möta människor som inte är som vi eller tycker som vi, skriver Edit Koskinen. 28.8.2024 kl. 16:43

Kolumn. Jag sökte tjänsten som kyrkoherde i Petrus med visionen att församlingen ska vara öppen för alla. Det finns så många föreställningar om att människor inte duger i kyrkan. Ändå är kyrkan den sista plats som ska ge sådana signaler. Vi har ett bättre budskap än så. 28.8.2024 kl. 17:03

Helsingfors. – En sång som börjat som en stund mellan bara mig och Gud kan få betyda något för en annan människas vandring med Gud. 6.8.2024 kl. 12:55

Helsingfors. Penslar, kritor, vattenmuggar – Johannes vardagsrum bjöd på en eftermiddag fylld av färger och former. 6.8.2024 kl. 13:05

Kolumn. Konsthistoriker och teologer har skickligt benat i de här reaktionerna förklarat referenserna och vänligt påmint oss om hur kristenheten måste ta sig an mer brännande frågor än symbolproblematik och våra egna ömma tår. 6.8.2024 kl. 13:00

lekholmen. Nora Sønnerstad är hjälpledare vid Johannes församlings skriftskolläger för tredje sommaren. Hon kommer också att jobba som holmungdomsledare med den öppna verksamheten. Bara tanken att vara på Lekis halva sommaren och kalla det för mitt sommarjobb är ganska ”win-win". 29.5.2024 kl. 20:32