Ibland har jag tänkt att det är skönt att vi vet att våren kommer när vi på hösten ser hur träden fäller sina löv. Tänk om vi stod där och tittade på de kala träden utan att veta att det är nya löv på väg. Just nu när vi har den mörkaste tiden på året skulle det vara tröstlöst ifall vi inte hade ett större perspektiv. Men vi vet att botten är nådd, att dagarna nu blir längre. Vi vet att ganska snart börjar det faktiskt kännas som att ljuset segrar. Och på himlen lyser stjärnorna.
Alla människor vill ha trygghet. Vi vill att våra barn ska vara trygga. Vi vill själva vara trygga. Och trygghet kommer då vi vet och vågar lita på att löven kommer tillbaka, att ljuset kommer tillbaka.
Men det riktigt förunderliga är att den största tryggheten, den trygghet som Gud ger, finns i det lilla barnet i krubban. Gud som har omsorg om just mig, som har kommit till mig. Gud som har skapat vår värld, hela vår existens, ger oss en trygghet som världens kaosmakter, mörker eller ljus, vinter eller sommar, hälsa eller sjukdom inte kan rubba. Den tryggheten lyser i stjärnan som sätter stjärntydarna i rörelse.
På samma sätt som vi vågar leva genom mörker och kyla, och fira jul, kan vi tack vare barnet leva modigt när världens vindar blåser kyligt, när världens mörker skrämmer oss. När vi oroar oss för klimat, världsfred och många andra saker som vi möter. Vi är i Guds goda händer! Gud har kommit till oss. Han bär oss och ger oss liv och framtid på samma sätt som han låter vår och sommar komma efter vintern. Följ stjärnan! Låt den föra dig till barnet. Till hoppet och tryggheten.
