Jag sitter i bussen. Jag är fruktansvärt stressad och arg. Jag förstår inte hur jag gjorde ett sådant val denna morgon. Ungefär tre minuter efter att jag stigit på inser jag att jag aldrig kommer att hinna i tid till jobbet med den här bussen. Vid varje rödljus och varje hållplats där någon stoppar bussen skriker jag nästan ut min frustration till Gud: Varför kan den där personen inte skaffa ett busskort? Gå snabbare! Vad är det här för idiotisk trafikplanering?
Andra gånger då det inte varit bråttom har jag haft fantastiska stunder med Gud. Då jag fått sätta mig, luta huvudet mot fönstret och släppa i väg tankarna. Ibland formulerar sig en konkret bön i ord, men allt som oftast är det bara skönt att sitta och kontemplera. Oavsett vilka känslor som är involverade så tycks bussen vara en plats för mig där jag umgås med Gud.
Det här är jag inte ensam om. Alexander Nykvist, 22, brukar be när han åker buss.
– Bussen är en bra plats att be på. Du ska ändå sitta där i tio eller fyrtio minuter, så varför inte göra något vettigt med den tiden? Vi är väldigt vana vid att passivt drömma oss bort i bussen, varför inte aktivt fokusera på bön i stället?
Samlat eller spretigt?
Det är kanske inte alltid man lyckas be välformulerade böner som fokuserat bryter mark för Guds rike. Ofta är det kanske ett virrvarr av tankar. Men Jesus säger att vi inte ska bli bönhörda för de många ordens skull. Det låter som ett fantastiskt och nåderikt löfte. Jag tror starkt på att bön gör skillnad.
Alexander Nykvist brukar be ganska fokuserat men hans böneämnen kan bestå av vad som helst.
– Det kan vara att jag går igenom min dag med Herren. Det kan också vara att jag ber för passagerarna i bussen eller ber om styrka för eventuella utmaningar under dagen.
Hur ber man då i bussen?
– För det mesta är det tyst bön, eller ett tystlåtet mummel. Ibland kan jag bara sitta tyst och lyssna in omgivningen, se på Guds skapelse med förundran och tacka Gud för allt han gjort. Sällan är det med högljudd sång och dans, skrattar Nykvist.
