Barbro Eriksson är sjukhuspräst på Mejlans sjukhusområde i Helsingfors. Hon ser livscykeln på nära håll i sitt jobb, från dop till avskedsandakt och allt där emellan.
Vid dopet
– Ljuset ges brinnande vid ett dop. Det blir en tyst symbol för det Jesus sa: Jag är världens ljus.
Ibland tar livet helt andra vägar än vi hade hoppats på.
– Jag minns speciellt när jag jordfäste ett barn som jag hade döpt några år tidigare. Mamman funderade på vad hon skulle göra med dopljuset. Hon beslöt sig för att tända det och låta det brinna ner. Det tog sjuttio timmar, och hon släckte det inte under den tiden.
I sjukrummet
Ofta ombeds sjukhusprästen att hålla en avskedsandakt när någon dött.
– Det blir ett värdigt slut som på något vis sätter ramar på sorgen. På sjukhuset är allting väldigt avskalat, då blir ljuset en mycket stark symbol.
Men i sjukhusmiljö är levande ljus inte tillåtna av säkerhetsskäl, och det kan tyckas låta sterilt att prata om ledljus.
– Men de moderna ledljusen har till och med fladdrande låga numera. Jag har ibland ett ledljus i fickan inför en avskedsandakt.
Också andra symboler är viktiga under en avskedsandakt, som kan hållas flera dygn före döden eller efter att någon avlidit.
– Jag har min bönbok med mig och en ikon på Jesus och Jesu mor. Jag brukar också plocka fram ett kort med en ängel. Det får bli altartavla när jag ber att Guds änglar ska ta emot den döende.
– I kyrkan använder vi många symboler. Det är svårt att sätta ord på sorg och död. Jag tror att kyrkans symboler och ritualer lugnar och tröstar.
– Vi får komma ihåg att Jesus själv var ångestfylld inför sin död. Och till tröst för dem som inte finns till hands när en nära anhörig dör: lärjungarna orkade inte vaka med Jesus. Och det berättas att de efter hans död var rädda.
Vid graven
På alla helgons dag fylls mörkret av hundratals ljus på många begravningsplatser. I Barbro Erikssons barndomshem har det alltid varit en viktig tradtion med ljuständning på gravarna.
– Min mamma är 92 år och hon sköter det fortsättningsvis. Hon tänder alltid gravljus på alla helgons dag och på julafton. Det har varit oerhört viktigt för henne att hon själv får göra det.
Ljuständningen i kyrkan under allhelgonahelgen fyller en slags kollektiv funktion.
– När vi ser att 50 ljus tänds för dem som gått bort sitter kanske 300 personer i kyrkan som har sorg.
I vardagen
När en nära anhörig till Barbro Eriksson gick bort för ett par decennium sedan berättade hon det för en äldre släkting men fick inte de traditionella kondoleanserna till svar.
– Min släkting sa bara: vi tänder ett ljus och minns. Det kändes fint.
Ljuset drar ner på takten.
– Man blir stilla inför tända ljus. Därför blir det andakt.
Och med sorg kan man inte skynda.
– Människor tror att det är bråttom ut ur sorgen, men man får ge sig tid. Det får ta tid att sörja
