Alla är på något sätt på väg mot samma mål. Alla har näsan vänd åt samma håll, men tankarna i våra huvuden rör sig åt olika håll.
Välkommen på bussen mot verkligheten, vänner i kyrkbänkarna. Här sitter vi. I våra liv stiger människor på, andra stiger av. Ibland är det väldigt obekvämt med den här verkligheten. Ibland drar det kallt. Men Gud är med oss. Ibland är Guds närvaro så tydlig. Ibland undrar vi vart hans kärlek har tagit vägen. Men också när vi blundar kan vi känna solens strålar. Även när vi blundar lyser Guds ansikte mot oss.
Den här bilden är bra att ha med sig när vi går in i Mikaelidagens text om barnen och änglarna. Och om några vänner som kommer till sin Mästare för att fråga vem som är störst i himlen, säkert med ett hemligt hopp i hjärtat. Men Jesus är inte särskilt intresserad av makt och prestige. Ni måste vara som barn, säger han och håller fram en snorig liten kille. Och så går bottnen ur framtidsdrömmarna för de två vännerna, för hur ska de kunna bli som barn igen? Inte blir det heller lättare av att Jesus visar på det ytliga i deras fråga genom att varna dem för att låta sig ledas av det egna jaget.
Sådana dagar möter vi alla. Dagar då allt blir fel. Då drömmar blir till grus.
Då behöver vi sätta oss i bussen. Lita på att Gud tar med oss dit vi ska. Släppa taget. Gud har medmänniskor i den här världen som hjälper andra medmänniskor att styra, bromsa och gasa. Hjälper oss att släppa av det vi inte behöver. Hjälper oss att släppa in det vi behöver.
Bussen är fylld med änglar. Din verklighet är fylld med änglar. Allt är inte förutbestämt att gå fel. Och vi kan, som barn, lita på att livet bär.
Monica jobbar som kaplan i Johannes församling.
I dag tänker hon på de barn vilkas skyddsänglar får jobba extra hårt för att hålla barnen trygga.
Hennes tips: I bussen på väg till jobbet finns tid att be.
Hennes kalenderglimt är ”Samtal inför söndagen” onsdagar kl. 18.30 i St Jacob, Drumsö. En grupp öppen för alla där söndagens texter diskuteras: Hur angår de mig?
