Det är i Nordsjö Sara Razai känner sig hemma just nu. Hon har alltid hellre bott i stadsdelar där hon vet att många kulturer möts.

"Jag vägrar gå hem med skammen"

profilen. Sara Razai har bestämt sig för att inte vara rädd och för att släppa kontrollbehovet. I hennes hem samsas muslimsk bordsbön med kristen söndagsskola. Och i familjen pratar de svenska, finska, dari och engelska. 24.11.2016 kl. 10:31

– Vi har båda blivit mer religiösa under de tio år vi varit tillsammans, säger Sara Razai.

Hon är gift med Aziz Razai som är muslim och ursprungligen kommer från Afghanistan. Paret har fyra barn från åldern nio år till minstingen på sju månader. De träffades i Åbo där hon studerade litteraturvetenskap och engelska. Aziz Razai och en del av hans familj kom till Finland 2002.
– Jag kände en djup själslig kontakt med honom för att vi båda tror på någonting. Man kan inte styra över sådant som har med människors hjärta att göra.

"Det är klart att det är en stor sak vem man väljer att leva med. Men livet slutar inte där. Gud är mycket större än den du gifter dig med."

Hon konstaterar att det förstås skulle vara roligt att kunna be tillsammans med samma ”flow”, som hon uttrycker det, men samtidigt har de gjort sitt val och gör varandra lyckliga på så många sätt.
Ända sedan barn har hon varit intresserad av andra länder och språk. Och en viktig del av hennes identitetsbygge är en öppenhet för andra kulturer och värderingar.
– Jag har bestämt mig för att inte vara rädd. Om jag börjar vara rädd så underkänner jag samtidigt min egen tro. Jag försökte en gång söka upp uttrycket ”Fear not” i Bibeln. Jag hade hört att det står 365 gånger att man inte ska vara rädd, och det hade ju varit fint om det funnits en uppmaning för årets alla dagar. Men det visade sig vara en urban legend, säger hon och skrattar.

Vi mår bra
Att de båda blivit mer religiösa under sina tio år tillsammans har olika orsaker. Sara Razai var församlingsaktiv när hon växte upp i Kristinestad. Men det var först när hon under studietiden gjorde sin språkpraktik i Ghana som hon började leta sig fram till en egen kristen identitet. Hon gick ofta i kyrkan där.
– Men så här ska det ju vara, tänkte jag, folk som ler mot en, kommer fram och säger: Hej, vem är du?
Aziz Razai å sin sida sökte en slags återupprättelse i religionen, som ett led i att hitta sin identitet i ett nytt land.

"För att få sin värdighet och självkänsla tillbaka behövde han religionen. Jag märkte att han mådde bra av det."

Att de har olika religioner gör inte att det uppstår problem. De hittar alltid lösningar.
– Barnen ber muslimsk bordsbön och går i kristen söndagsskola med mig. Men teologiska diskussioner har jag och Aziz valt bort.
Praktiska saker kan ibland kännas omständliga.
– Men är man gift med varandra så tjänar man också varandra. När Aziz började fasta märkte jag att jag skulle ha behövt en checklista för Ramadan. Jag visste till exempel inte att mattiderna ruckas med några minuter för varje dag beroende på solens upp- och nergång.
Hon har insett att det finns mycket som inte går att kontrollera, inte minst språkanvändning. Hemma hos dem samsas fyra språk. Hon och Aziz pratar finska med varandra. Hon pratar svenska med barnen och han pratar i huvudsak engelska och lite dari med dem.

"Vi mår bra, alla förstår varandra. Men när våra mörka, brunögda barn gått till lekparken och pratat finska med en brytning som närmast låter rikssvensk har jag tänkt: Ja, ja nu får de väl stryk då.”

– I stället har de kommit hem och sagt att de haft jättekul och lekt med barn som sagt att de kan lära dem finska.

Hur ska vi gå framåt?
Sara Razai har upprepade gånger stött på rasism när hon rört sig ute på stan med sina barn. Människor har kommit fram till dem, uppträtt hotfullt och sagt att de inte hör hemma här.
– Oftast är det människor som man ser att inte mår bra i övrigt heller. Jag flyttar alltid över känslan som uppstår på den andra personen. Jag vägrar gå hem med skammen.
Hon är lite oroad över dagens samhälle där högerpopulism och rasism är så synliga fenomen.
– Men egentligen var jag mer oroad tidigare, när vi på ytan ansåg att vi är så toleranta och framhöll att Finland tar emot si och så många flyktingar. Den allmänna diskursen då gav ingen genklang om man försökte säga ”så här illa ser det ut”. Vad man får säga om folk har hela tiden skruvats upp, men det som är hoppfullt är att motreaktionerna också har blivit starkare.
Hon säger att när hon tidigare gick emellan och försvarade någon mot rasistiska påhopp så kunde hon känna sig rätt ensam, numera är hon kanske den femte eller sjätte på plats.
– När jag bodde i Ghana fick jag för första gången uppleva hur det är att vara avvikande. Trots att jag var så annorlunda och trots att jag inte hade gjort någonting för dem så var jag ändå välkommen. Det är det här vi har enorma problem med i Finland att visa andra. Det får mig att tänka: Hur ska det här landet gå framåt?

Blev mer aktiv än planerat
I Sörnäs har hon hittat sin församling. Hosanna Chapel är en internationell kristen församling med medlemmar från många olika håll i världen.
– Jag var inte ute efter att vara så aktiv där som jag är i dag. Jag hade mest tänkt att jag slinker in en halvtimme efter att gudstjänsten börjat. Men eftersom jag i den här engelskspråkiga församlingen pratar en jämförelsevis bra finska så sköter jag en hel del administrativa uppgifter.
Församlingsengagemanget tycks hon ha tagit till sig med samma påtagliga öppenhet som hon har för olika kulturer.
– Världen är stor och det är inte skrämmande. Vi behöver inte göra den mindre, inte ens för våra barn.
Vad vill du ge dina barn?
– Jag tror det viktigaste vi kan ge våra barn är nåd och förlåtelse.

Ulrika Hansson

Helsingfors domkyrka. Päivi Vähäkangas, kyrkoherde i Munkkiniemen seurakunta i Munksnäs, blir ny domprost i Helsingfors. Hon valdes på söndagen med klar majoritet. 8.12.2025 kl. 16:31

JOHANNES FÖRSAMLIG. På julafton är det öppet hus i Johannes vardagsrum, som ligger i Tomaskyrkan på Rönnvägen i Mejlans. – Jag är riktigt taggad, jag har bjudit in bekanta av alla åldrar, också studerande. Och min kollega Gun Geisor kommer ta med sig hela sin familj. Jag tror det kommer bli en rolig kväll med varm stämning, säger diakoniarbetare Viivi Suonto. 2.12.2025 kl. 16:15

Kolumn. I filmen The Accidental Tourist (1988) tappar huvudpersonen orienteringen. Ordet Accidental beskriver en person som oavsiktligt blir något och som inte vet vad det betyder att vara det. I filmen skrev personen paradoxalt nog guideböcker. 2.12.2025 kl. 16:06

musik. Johannes församlings nya kantor Senni Valtonen vill med musiken gå bredvid människor i vardagen och i deras största livshändelser. – Jag tycker om att stöda och hjälpa människor att uttrycka känslor på ett tryggt sätt. Det är den viktigaste delen av mitt jobb. 5.11.2025 kl. 20:13

Helsingfors. Hilkka Olkinuora har med sina julkalendertexter försökt nå fram till alla – också dem som får panik av pepparkaksdoft och julminnen. 19.11.2025 kl. 13:57

Kolumn. Det blir årsskifte i kyrkan. Psalmbokens låga siffror kommer upp på tavlan, och psalm nr 1, Hosianna, ska ljuda i fullsatta kyrkor. Vid sådana milstolpar brukar vi titta bakåt och framåt. I världen har det varit ett bedrövligt år, i många fall en mardröm! Vi tittar på varandra och ser olyckliga ut. Vi funderar hur världen ska se ut för de generationer som nu växer upp. Hur månne året som nu börjar ska bli? 19.11.2025 kl. 14:58

HALLÅ DÄR. Han bjuder på de vackraste julsångerna i familjens hemkyrka. – Tomten där Åggelby gamla kyrka står är donerad av mina förfäder och mormors bror har ritat klocktornet. Vi firar fortsättningsvis gärna viktiga familjehögtider, så som dop och begravningar, i kyrkan, säger pianisten och dirigenten Henrik Wikström. 19.11.2025 kl. 14:52

Kolumn. ”Jag tycker inte jag är särskilt troende och det jag tror på, om jag tror, håller jag gärna för mig själv. Så hur skulle det gå att jobba vid samfälligheten?” 5.11.2025 kl. 20:09

julklappar. Hon vill att alla ska få en julklapp i år. – Det finns ett stort behov av stöd, allt fler har det knapert. Det ser vi tydligt i arbetet inom församlingarnas diakoni, säger Carita Riitakorpi som är diakonissa i Matteus församling. 5.11.2025 kl. 20:05

Kolumn. För oss som samlas till Höstdagarna från olika delar av Borgå stift blir det extra tydligt. Vi bär med oss olika dialekter, olika erfarenheter och olika vardagar. Ändå hör vi ihop. 20.10.2025 kl. 15:25

Alla helgons dag. Lördagen den 1 november, på alla helgons dag, är det många som besöker begravningsplatsen för att tända ljus. – Ifall du vill byta några ord med oss eller dricka en mugg varm glögg tillsammans så finns vi på plats i Månsas urnlund mellan klockan 16–19, säger diakonissorna Gunilla Riska och Tua Sandell i Petrus församling. 20.10.2025 kl. 15:11

Helsingfors. Textilier i kyrkan är inget nytt fenomen. Faktum är att den allra första “kyrkan” som nämns i Bibeln, tabernaklet, var en enda stor textil – ett tält, vävt tätt av tunna, tvinnade linnetrådar. Den som någon gång satt upp en väv vet vilken otroligt tidskrävande och tålamodsprövande process det projektet måste ha varit! 20.10.2025 kl. 15:07

Helsingfors. Kommer vi att upprepa de misstag som begicks under 90-talets depression? frågar familjerådgivare Anna Korkman-Lopes på familjerådgivningens 80-årsjubileum. 14.10.2025 kl. 15:06

HALLÅ DÄR. De bjuder in till sagostund vid orgeln i Matteuskyrkan, för dig som är i åldern 6–100. Orgelsagan När valen slukade Jona tar med lyssnaren på en berättelse i både ord och toner. 14.10.2025 kl. 15:22

Kolumn. Varför behövde en allsmäktig Gud sju dagar för att skapa världen? Om han är allsmäktig kunde det väl ha varit klart på en gång. Men så berättar inte skapelseberättelsen. Den visar i stället hur Gud skapar steg för steg. Först ljuset, sedan himmel och hav, och småningom växter, djur – och till sist oss människor. 14.10.2025 kl. 15:13