Markus Lytts, Alexander Holmlund, Susanne Marins, Ylva Ekblad.

När moralen inte längre är lönsam

teater. Det är en berättelse om människor som har förlorat sin moraliska kompass snarare än sitt hopp, skriver Erika Rönngård om Wasa Teaters Mor Kurage och hennes barn. 30.9.2016 kl. 15:23

Mor Kurage och hennes barn utspelar sig under trettioåriga kriget. Mor Kurage reser runt med sin vagn och säljer det arméerna kan tänkas behöva – allt från bältesspännen till brännvin. Hon är en kvinna som kan tala för sig och hålla familjen, de tre mer eller mindre vuxna barnen, på benen. Kriget är hennes näringsgren, men barnen har hon tänkt hålla utanför krigsmaskineriet.

Det är kvinnorna som lyser starkast i pjäsen, med mor Kurage själv i spetsen. Ylva Ekblads Mor Kurage stiger fram som en rakryggad och driven kvinna. I Ulrika Bengts uppsättning av pjäsen talar Kurage och hennes barn dialekt med varandra. Dialekten är en markör som håller ihop familjen, men blir mer än så. När Ylva Ekblad förmedlar barsk omsorg på Solfdialekt rotar hon inte bara mor Kurage i sig själv. Hon låter också den österbottniska publiken möta pjäsen på kulturell hemmaplan.

Susanne Marins övertygar å sin sida i rollen som den stumma dottern Kattrin som kommunicerar med tecken och gester så att inte bara de teckenspråkskunniga förstår henne, utan hela salen.

Scenografen Erik Salvesen har fört in ett för scenkonsten främmande element: Vatten. Över scengolvet brer vattnet ut sig och skådespelarna klafsar genom det iklädda gummistövlar. Från taket kommer regnet ner i ridåer. Vattnet må vara dekorativt med sina speglingar och sina reflektioner, men det är mycket mer än ett dekorativt element. Det öses upp, det används för att diska kärl, det ger effekt åt ilskna steg och närmast dansanta utsvävningar hos skådespelarna. Framför allt känns det som om vattnet är en symbol för krigets närvaro i berättelsen.

Mor Kurage och hennes barn är en pjäs skriven 1939 med handlingen förlagd till 1600-talet. Ändå känns det som om världen utanför teaterhuset gör den skrämmande aktuell. Det är en berättelse om människor som har förlorat sin moraliska kompass snarare än sitt hopp, människor som anser sig vara vanligt ordentligt folk som kommer i kläm i krigets maskineri – utan att våga se sitt eget ansvar.

Samtidigt är det omöjligt att se ner på dem. Snarare blir de karaktärer att spegla sig i, karaktärer som visar vår egen förmåga att göra fel val, att inte stå upp för de ideal vi någonstans ändå har och vår egen oförmåga att vänta oss det värsta.

I det nuvarande samhällsklimatet är det lätt att sjunka ner i hopplöshet efter mötet med Mor Kurage. Som medicin skulle jag vilja rekommendera filosofen Joel Backströms text i programbladet, en text som bland annat påminner oss om hur skiljelinjen mellan ont och gott inte går mellan olika människor utan inom var och en av oss, hela tiden.

TEATER
Mor Kurage och hennes barn
Manus: Bertolt Brecht
Regi: Ulrika Bengts
I rollerna: Ylva Ekblad, Susanne Marins, Alexander Holmlund, Markus Lytts m.fl.
Spelas på Wasa teater till 29.10.

Susanne Marins, Niklas Groundstroem, Ylva Ekblad, Tove Qvickström, Jonas Berqvist.
Erika Rönngård

HALLÅ DÄR. Hon sjunger på hebreiska, svenska, finska och koreanska på höstens körjubileum. – Jag har sjungit i Furaha-kören sedan 2013. Musiken är mitt liv, särskilt i svåra stunder när man känner sig helt förkrossad, så finns musiken där. 10.10.2024 kl. 13:50

Helsingfors. I Folkhälsanhuset i Helsingfors har Johannes församling i många år jobbat med att bygga gemenskap – och lockar nu allt fler till samlingarna. 10.10.2024 kl. 13:45

Johannes. Kyrkan ska inte hoppa på varje trend, men vi måste vara medvetna om dem, säger citykaplanen Johan Terho. 25.9.2024 kl. 16:12

Kolumn. Allt snurrar snabbare och varje ögonblick tycks fyllas av krav, distraktioner och brådska. Jag tror det är därför människor söker sig till keramik, för att återknyta till något fysiskt och konkret. 25.9.2024 kl. 16:05

Terapi. Hon tar emot unga vuxna på Walk in-terapi i Östra centrum. 25.9.2024 kl. 16:02

Helsingfors. Diakoniarbetarna i Helsingfors berättar om den nöd de ser i samhället. Varje dag fattar de tuffa beslut om vilka som ska få hjälp och hur. Men hur länge orkar de? 11.9.2024 kl. 13:59

PRO DIACONIA. De har beviljats förtjänstmedaljer för sitt långvariga arbete som diakonissor i Helsingfors. 11.9.2024 kl. 13:53

Kolumn. Efter många år av passivt församlingsliv har en personlig upplevelse väckt en djup tacksamhetskänsla och lett till ett återupptäckt engagemang för Harry Bogomoloff. En ny fas av aktivt kyrkoliv har inletts – där tacksamhet och förlåtelse spelar en central roll. 11.9.2024 kl. 13:48

matteus. Hon ser fram emot höstens öppna torsdagskvällar i Matteuskyrkan. – Det bästa är att man kan komma hit för att bara vara, säger Emma Gustafsson som jobbar som projektledare i församlingen. 28.8.2024 kl. 17:06

kyrkkaffe. Stämningen på kyrkkaffet är inte alltid hundra procent avslappnad – men det gör ingenting. Vid kaffebordet lär vi oss också att möta människor som inte är som vi eller tycker som vi, skriver Edit Koskinen. 28.8.2024 kl. 16:43

Kolumn. Jag sökte tjänsten som kyrkoherde i Petrus med visionen att församlingen ska vara öppen för alla. Det finns så många föreställningar om att människor inte duger i kyrkan. Ändå är kyrkan den sista plats som ska ge sådana signaler. Vi har ett bättre budskap än så. 28.8.2024 kl. 17:03

Helsingfors. – En sång som börjat som en stund mellan bara mig och Gud kan få betyda något för en annan människas vandring med Gud. 6.8.2024 kl. 12:55

Helsingfors. Penslar, kritor, vattenmuggar – Johannes vardagsrum bjöd på en eftermiddag fylld av färger och former. 6.8.2024 kl. 13:05

Kolumn. Konsthistoriker och teologer har skickligt benat i de här reaktionerna förklarat referenserna och vänligt påmint oss om hur kristenheten måste ta sig an mer brännande frågor än symbolproblematik och våra egna ömma tår. 6.8.2024 kl. 13:00

lekholmen. Nora Sønnerstad är hjälpledare vid Johannes församlings skriftskolläger för tredje sommaren. Hon kommer också att jobba som holmungdomsledare med den öppna verksamheten. Bara tanken att vara på Lekis halva sommaren och kalla det för mitt sommarjobb är ganska ”win-win". 29.5.2024 kl. 20:32