Servering och barn

Jag är bra på många saker och jag är verkligt dålig på minst lika många. Jag älskar att ha vårt hem fullt av människor, men alla som någon gång varit på besök hos oss vet att jag inte älskar att ordna avancerade och karismatiska serveringar. Hos oss blir man bjuden på ätbara ting som snarare är förutsägbara och tråkiga (även om ibland nog goda). Jag är alltså absolut ingen expert på serveringar. Och jag fiskar verkligen inte efter beröm här. Så om du mot förmodan tycker att jag är jättebra på att laga mat eller baka så behöver du inte säga det.

Min svaga serveringsgen till trots har jag många gånger i egenskap av aktiv frivillig i församling och andra kristna sammanhang fått ta hand om serveringen. Jag har fått frågan ibland och tackat ja när det passat. Någon måste ju ladda kaffekokaren och blanda saften. Kyrkkaffet är i mitt tycke livsviktigt och jag är villig att dra mitt strå till stacken.

Men med tiden har jag börjat fundera på varför min man mig veterligen aldrig någonsin blivit ombedd att dra något strå till just serveringsstacken. Och jag undrar bara varför. Varför skulle jag vara bättre på att duka fram kex än han? Varför skulle jag tycka att det är roligare?

Samma sak är det ofta när det gäller barnverksamhet i kyrklig regi. Det är nästan uteslutande unga kvinnor som tar hand om också den uppgiften. Igen - varför det? Missförstå mig inte - många av dessa unga kvinnor som jag kommit i kontakt med gör ett hur bra jobb som  helst och jag vill inte peta bort dem från sina uppgifter. Men jag kan ändå känna att den kyrkliga barnverksamheten absolut inte skulle må sämre av att flera unga män skulle finnas med bland ledarna. Både flickorna och pojkarna skulle antagligen må bra av förebilder av båda könen.

Vi skriver 2012 (höll jag på att skriva men jag hann märka det och tar tillbaka). Vi skriver (alltså till och med) 2013 och fortfarande verkar vi ofta tycka att servering och barn ska skötas av de kvinnor som ger av sin tid och sin kraft till församlingens frivilligarbete. Det måste väl finnas utrymme för oss frivilliga kvinnor också på annat håll? Och det måste väl finnas utrymme för de frivilliga männen också när det gäller bulla och barn?

Min man är faktiskt ännu sämre än jag på det här med servering, men han är fullt kapabel till att dra sitt strå också till den stacken och någon gång ställa fram något ätbart att samlas kring efter gudstjänsten. Jag skulle vilja att någon gav honom chansen. Eller krävde det av honom, helt beroende på hur man ser på saken.

Min man är kanske tusen gånger bättre än jag på att ta kontakt med barn som inte är hans egna. Det är i hans famn våra vänners barn sitter när vi träffas. Som en i vår närhet en gång sa: "Han är ju en fantastisk man. Han snyter ju till och med andras barns näsor". Han är makalös. Och trots det har ingen någonsin bett honom att tjäna på det här området. Medan jag som är lite tafatt med barn jag inte känner har fått göra också det flera gånger.

Igen - varför?

Och - hur länge till?

Och - med vilka konsekvenser?

Hur ska en ung flicka som egentligen borde hålla andakter någonsin upptäcka det om hon aldrig riktigt får chansen? Hur ska en ung pojke upptäcka att alla barn mår lite bättre i hans närhet upptäcka det om han bara ska hålla på med teknik?

Kan det vara så att alla och hela Guds rike skulle vinna på att så många som möjligt hittar sin rätta uppgift? Jag börjar tro det. Jag börjar våga tro det.