När man jobbar i en församling och har olika grupper är majmånad en tid för utfärder och fest. Det är tack och det är avsked och lyckönskningar. Det är kaffe och tårta och blommor. Festen är bron över till sommar och annorlunda möten. En del åker till landstället, andra på resa. Några märker att kroppen inte riktigt orkar mer med alltför långa resmål eller alltför utdragna vistelser på stugan, kanske med utedass, vatten som ska bäras in, knotiga stigar. Själen vill men kroppen säger emot. Det blir kan hända kortare utfärder och längre stunder i en park eller på verandan i stället. Det är inte heller dåligt. Allt har sin tid. Årstiderna har sin tid, ungdomen sin. Utlandsresor har sin tid och lugna stunder på balkongen sin. Fest har sin tid och vardag sin. Att skratta har sin tid, att gråta sin. Att längta har sin tid att längta bortom har sin.

Att längta bortom. Att känna att en helt annan fest väntar som Herren förbereder. En bröllopsfest då Guds församling möter sin brudgum, Jesus Kristus. En dag har vi slitit och gråtit färdigt, älskat och arbetat, tjänat och burit ansvar och får tillslut gå in i en helt annan sabbatsvila eller aktivitet med en uppståndelsekropp. Vi får kliva in i en syndfri värld, ett ställe där Guds rike omfattar allt och inget ont ryms. Vi är inbjudna till den festen och vi har en egen plats som väntar. Men vi kan inte veta om vi kallas som unga eller gamla, mitt i livets utmaningar eller efter en utdragen väntan. Efter arbete kommer vila. Efter vardag kommer fest. Efter skugga kommer sol. Efter död kommer liv. Jesus säger att han är vägen, sanningen och livet, att han är A och O, början och slutet. Jesus har lovat oss evigt liv och ny kropp bara vi vågar tro på Honom och låta vårt hjärta ledas av hans inbjudan och röst. När avskedet här kommer finns ett välkomstmöte någon annanstans. Vi kallar det paradis eller himmel. Vi kallar det Guds rike. Vi har fått en inbjudan. Känn ingen oro, tro på mig, säger Jesus, bron till Gud.

Glad morsdag! Det finns 1,5 miljoner mammor i Finland. Jag känner tacksamhet och glädje på morsdagen, fullt medveten om att det finns många som inte blev mammor fast de ville det. Mycket av det man läser, om att vara förälder är antingen rosenskimrande eller bajsfärgat. På riktigt är det för de flesta en salig blandning, i alla fall över tidsperspektivet på de ca 20 år då en är som mest intensivt förälder.

Det finns så många föreställningar om att vara mamma. ”Den Goda Modern” tror jag präglar oss som fått barn på 2000-talet. Vi har läst böcker och bloggar och satsar hårt på att nå idealet. Visst predikas det som tur budskapet om Good-enough-föräldraskapet vid rådgivningar och bland terapeuter och också oss mammor emellan. Tyvärr är många av oss, även jag, bra på att prata om tillräckligt bra föräldraskap för andra och ändå önska det omöjliga i vår egen mamma-vardag. ”Det finns alltför många som vill tala om, att du bör vara si och så”. Sångskrivaren Ingemar Olsson visste kanske inte hur mitt i prick han skrev om mammors vardag. Kanske ännu klarare: göra si och så för barnets skull. Och vi älskar förstås våra barn och risken är att vi gör för mycket för dem. Sedan läser vi om curlingföräldrar och helikopterföräldrar och det nyaste som jag lärde mig idag: snöplogsföräldrar och får illa att vara, när vi oroar oss för att nu har vi i vår kärlek gjort att barnen inte blir tillräckligt självständiga och resilienta.

Andas djupt. Vi gör så gott vi kan.

De allra flesta föräldrar vill sina barn väl och gör så gott de kan. Det räcker till. Ingen kan vara en bättre förälder för ditt barn än du själv. Ingen kan vara perfekt, det skulle till och med vara skadligt för barnet. Alltid finns det någon som leker mer med sitt barn, sliter barnet bättre från skärmen, bjuder på hälsosammare mat. Vägra jämföra dig med andra föräldrar, skriver jag och försöker göra det själv.

För mig var det svåraste med småbarnstiden bristen på sömn. Jag skrev några teser i min dagbok i augusti 2014 som jag skulle publicera när tillräckligt mycket tid gått.

1. Tro aldrig att babyn ska somna snabbt / sova länge för besvikelsen gör tröttheten dubbelt värre.
2. Det finns alltid bebisar som sover sämre än din. Räkna inte martyrpoäng. Klaga får man. Det finns lite hjälp av tanken att man har det lite lättare än någon annan.
3. Det finns alltid bebisar som sover bättre än din. Det är jobbigt, ifall det inte råkar vara din kompis baby, så att du kan glädja dej åt det.
4. Sömnen kan alltid bli värre om inte annat på grund av tandsprickning och förkylningar.
5. Det enda goda med en urusel natt är att man känner sig nästan utvilad när man bara väcks 2-3 gånger och somnar om utan problem nästa natt.

Elva år senare minns jag både det fina och det jobbiga med småbarnsåren. Så är det i livet.

*Rubriken är lånad av filmtiteln ”Den bästa av mödrar”. Filmen är gjord av Klaus Härö år 2005 och handlar om ett barn som blev skickat till Sverige som krigsbarn.

Imorgon, eller ja, idag, så ska kyrkomötet (igen) diskutera och rösta ifall man kan acceptera samkönade äktenskap. Det här är någonting som jag funderar mycket på och som jag så gärna vill tala om med mina föräldrar. Mina föräldrar är de människor som lärt mig att älska och respektera min medmänniska, att komma ihåg att det finns människor som är annorlunda än jag själv och som är lika mycket värda. Jag vet att de skulle förstå min frustration och min oro över kyrkomötets val. Men jag är på utbyte och har inte möjlighet att tala med dem just nu, alltså vill jag uttrycka min vädjan här och nu, till kyrkomötets ledamöter. Snälla, öppna kyrkans dörrar.

Jag vill göra det väldigt tydligt, jag hoppas att kyrkomötet röstar för att godkänna den parallella äktenskapssynen som biskoparna har godkänt. Jag hoppas att den kyrkan som jag håller så kär, som predikar om förlåtelse och gemenskap, äntligen kan säga att den välkomnar samkönade par. Jag har väldigt starka känslor om detta. Det finns så många människor som åijar sig och våijar sig över alla som skriver ut sig ur kyrkan. Lösningen på det är inte att stänga kyrkans dörrar i ansiktet på de som vill gifta sig i kyrkan och vara en del av gemenskapen! Jesus umgicks med de människor som samhället ansåg vara mest ovälkomna, mest syndiga och bortom all räddning, att tro att han inte skulle välkomna ett par människor som älskar varandra känns otroligt främmande för mig. Han predikade om kärlek och förlåtelse, han välkomnade alla.

Jag väljer att tro, och mitt band med Herren kommer inte att försvinna med röstningen imorgon, men som en ung troende som regelbundet känner ett behov att försvara mitt val på grund av uppfattningarna om kyrkan som bakåtsträvande och konservativ, så hoppas jag att kyrkomötet kan inse hur viktigt denna fråga är för kyrkans framtid. Hur viktigt det är att verkligen säga att vår heliga, allmänneliga kyrka är öppen för alla! Tron kanske inte lider av vad än resultatet blir, men kyrkan kan verkligen lida. Jag älskar min tro och min kyrka, men varje gång dessa förslag slås ner av kyrkomötet så förlorar jag lite av min tillit, inte till tron, men nog till kyrkan.

Ingenting gott kommer från att rösta emot det här förslaget. Som biskopen nämnde i en intervju för Svenska Yle kommer diskussionerna bara att fortsätta, och jag tror att han har rätt. Men det kommer inte bara vara diskussionerna inom kyrkomötet som fortsätter, utan också diskussionerna mellan de som kanske vill vara en del av kyrkan men inte känner sig välkomna, de unga som inte vågar säga att de är eller vill vara troende på grund av ställningstaganden mot samkönat äktenskap. Budet om att alla inte är välkomna kommer att sprida sig…

Jag hoppas, och ber, att kyrkomötet röstar för förslaget. Jag hoppas att i en oändlig ström av högerkonservativ politik, extremistiska rörelser och ekonomiska svårigheter som får allting att kännas hopplöst att det kan komma en ljusglimt, ett hopp om att det ännu kan ske förändringar som gör vår värld bättre.

Snälla, håll kyrkans dörrar öppna. Låt alla vara välkomna.

Skulle jag inte vara präst, så skulle jag nog arbeta med barn. Kanske på dagis. Jag älskar det genuina och omedelbara hos små människor. Och när de blir större söker jag fortfarande komma i samtal med det barnet, som jag tror att finns i varje människa.

Ibland är det lätt. Ibland är strukturen i en människa tydlig och bekväm för henne själv, medvetandegjord. Men ibland är överbyggnaden så arkitektoniskt genomtänkt att det är svårt att se vilka balkar som är bärande.

När himlakören är på hörbart avstånd - när evigheten kommer nära - är det lättare att höra människans eget ljud. När smärta eller glädje, förtjusning eller förfäran, nyfikenhet eller längtan överrumplar en, då framträder det genuina, omedelbara och sårbara. Om det tillåts, och har tillåtits.

Det är ett privilegium i mitt arbete som präst, att jag får komma människor nära.

Under veckoslutet var jag och min familj på en församlingsutfärd som barn- och familjearbetet ordande. Jag såg hur församlingens barnarbetsledare arbetade. De hjälpte någon med bältet i bussen, ledde en sångstund, småpratade, snöt en näsa och höll andakt. ”Jag kan vara med barnen, så får du duscha i lugn och ro.”

Kyrka, när den är som mest sig själv. När den ser till den lilla människan, som kan vara av vilken generation och vilket format som helst, och frågar: Vad vill du att jag ska göra för dig? Vad behöver du?

Jesus ställde den frågan till människor som tydde sig till honom, även om han antagligen visste svaret. Det tycker jag är spännande. Om Jesus ställde den frågan, med all den insikt han som Gud av Gud hade, så behöver vi säkert också göra det.

Vi kan tro oss förstå och veta vad det är vi ser i människor vi möter, men det finns alltid så mycket mer att veta, också om de människor som står oss allra närmast. Varje människa är sitt eget universum, sitt eget outforskade världshav.

Och jag vet inte om Jesus ställde frågan som ett exempel för oss, eller därför att det överlag gör oss gott att få formulera oss. Kanske behöver vi få berätta vad vi behöver för att bli tydligare både för oss själva och för andra.

Min vän Mari Puska, kyrkoherde i Mariehamn, sa en gång: ”Hur kan vi någonsin vända ryggen mot Kristus om vi vänder oss mot människan och frågar: Vad kan jag göra för dig?”

Nu är jag i Åbo och Kyrkomötet, kyrkans högsta beslutande organ, har börjat sin vårsession. Den här veckan frågar jag och 108 andra av kyrkan: ”Vad vill du att vi ska göra för dig?” Vad kan vi göra för Kristi kropp? Vad för Guds rike framåt i vår tid och vår kontext?

Vi är beslutsfattare, förtroendevalda. Alla församlingar har sådana. Alla församlingar har församlingsanställda. Människor som församlingen kallat att som arbete eller mot arvode fråga: "Vad vill du att jag ska göra för dig?"

Jag hoppas att vi som beslutsfattare, förtroendevalda och anställda ställer oss inom hörhåll, så att vi hör vad Kristi kropp, den lilla människan, berättar om sig själv och sina behov. Den kommunikationen och kontaktytan behöver kyrkan för att fungera. Det kräver mod både att fråga och att lyssna, och alla kan göra bådadera, men för kyrkans förtroendevalda och anställda är det en del av uppdraget.

Om du vill berätta, så vill jag lyssna.