Det är augustimorgon. Min uppmärksamhet förflyttas från mitt digitala Hufvudstadsblad på telefonen till det plaskande ljudet i viken framför mig: skrakarna som leker, än en gång i sommar. De lyfter fram min barndomslekar med min syster då vi simmade och dök i glittrande vågor, skrattade och hojtade. De här skrakarna plaskar och strittar och rusar fram halvvägs under vattenytan pilsnabbt. Jag blir så otroligt glad av att se deras sprittande lekfullhet.

Men efter en liten stund lyfter de sig ovan vattenytan och styr flaxande mot släktingarna som börjat samlas på en liten kobbe cirka femhundra meter söderut från vår sandstrand. Där samlas ett hundratal skrakar som ett långt radband före och efter det fullsatta skäret. Som på ett givet tecken lyfter de och börjar flyga. Det bär av till varmare breddgrader. Det blir tomt och tyst när sjöfåglarna lämnat skärgården. Plötsligt så öde att jag undrar vad jag själv gör här. De har startat sin färd mot bättre trakter och jag tänker medens på himlen.

En dag ska vi som är kvar lyftas till nya höjder och vi får möta dem som gått före. Vi får möta Jesus. Vi får se en ny himmel och en ny jord där ingen ondska eller förorening finns. En plats där fåglar leker i viken – och vi med dem, där skogarna får växa och vara hem åt trygga djur, havet är genomskinligt, korallerna röda. Myrarna och regnskogarna lämnas i ro, balansen och glädjen tar plats. En ny värdighet vilar i luftrummet.

Nu ser vi bitar – som i ett pussel – av vår vackra jord och samtidigt fläckas den av smuts och girighet – sedan ser vi allt, så som Gud själv tänkte och ville. I skaror tar vi oss dit en dag. Och vägen känner vi, säger Jesus och svarar själv på de undrandes fråga: Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.

”Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er?” (Joh.14:1-2)

Känner du igen den här låten? Hen ler och svarar; Ja, det gör jag! och börjar genast nynna på låten ” You are the one that I want “ från Grease musikalen. Jag såg hur hens ögon lyste upp och att musiken och minnen från ungdomen började leva i hen.

Vi var på väg till banken med en åldring som lever med en minnesjukdom. Jag satt på flit radiokanalen på som spelar nostaligiska låtar. Forskning visar att musik aktiverar delar av hjärnan som ofta förblir oanvända långt in i en demenssjukdom. Melodier och texter som lagrats i långtidsminnet kan väcka känslor, minnen och till och med språkförmåga. Det är som om musiken skulle fungera som en bro – mellan då och nu och mellan det inre och det yttre. Den skapar kontakt där orden inte längre räcker till.

Resan fram och tillbaka till banken var intressant, vi skrattade, sjöng och undarde tillsammans. Hens minnessjukdom var vid ett skede att hen ännu klarar sig ensam hemma. Sjukdomen hämtar ändo med sig mycket förundran och otrygghet. Under resan gjorde närminnet sina egna trick. Jag upplevde att jag blev ställd inför en helt speciell närvaro. Resan krävde tålamod, lyhördhet och lugn.

Som diakon ser jag detta som en del av vårt kall: att skapa rum för närvaro, värdighet och trygghet– även när minnet sviker. Musik är ett redskap, men också ett språk för själen. I sången kan vi mötas, människa till människa, bortom sjukdom och begränsningar.

Vid hemdörren spelar radion Abbas låt ” Chiquita you and I cry, But the sun Is still in the sky and shining abobe you”. Hen dansar och ler. Hen är närvarande och kommer ännu en stund ihåg varför vi satt i bilen tillsammans. Vi säger hejdå och ses igen!

Det finns möten som stannar kvar länge i hjärtat. Inte för att de är stora eller dramatiska, utan för att de bär på något djupt mänskligt – en tyst förståelse, ett ögonblick av närvaro, ett farväl som inte riktigt kunde sägas med ord.

För några år sedan sa den unga damen som klippte mitt hår att hon helt slutat följa med nyheterna. Jag minns inte om hon sa att hon föredrar att leva i sin bubbla eller om jag tänkte att hon lever i en bubbla. Jag gick inte längre tillbaka till stället. Hennes verklighetsfrånvändhet var så främmande för mig att den nästan blev frånstötande. Jag undrade hur en ung mänska kan välja att leva i en bubbla. Jag dömde henne i mitt innersta. Tyckte kanske att hon svek. Eventuellt analyserade jag inte mina känslor som jag gör nu i efterhand.

Nu, tre-fyra år senare förstår jag henne. Det tog sina år innan jag nått full förståelse. Och jag påminns än en gång om orden att inte döma vår nästa, att gå en mil i en annans mockasiner, att vi alla har olika utgångspunkt, vi hanterar känslor och svåra saker på olika sätt. Jag vet inte varför hon dragit sig undan alla nyheter. Men för egen del finns det fler orsaker till att jag minskat på uppföljningen av världshändelser. En är att våra informationskällor inte mer är pålitliga. Media har köpts upp av stora företag som styr vårt tänkande och likriktar vår information. Jag läser samma texter i alla tidningar och samma info pumpas ut i våra tevekanaler. F betalar mer journalister som gräver djupare och vinklar nyheter på annat sätt. Det finns ett monopol på hur vi ska tänka i väst och ett monopol hur de ska tänka i öst. Det handlar likväl om bubblor. Vi matas med krig, lögn, maktpolitik tills vi mår illa. Det är sunt att stänga av. Men ska vi fly verkligheten?

Jag har inga svar. Jag söker mig närmare Guds ord. Det här är ju en blogg där vi blandar vardag med tro och för mig blir det att andas mer av Guds ord, andlig musik, andakter, gudstjänstgemenskap, nattvard. Jag söker mig till Guds ord och till mänskorelationer. Bönen är ett språk som når genom tid och rum. I Gamla testamentet kan vi läsa om härskare som vänder sig bort från Guds ord och om dem som omvänder sig och går tillbaka till Guds bud. Det går nationen väl eller det blir svält och krig beroende på hur ledarskapet och folket väljer att leva. Mönstret är tydligt. Vi behöver alla gå tillbaka till Guds bud. Våra åsikter är inte det viktigaste, utan hur ser Guds ord ut. Vi får alla söka Gud och välsigna varandra och vårt lands ledarskap. Jesus sa att vi ska be, att vi ska gå in i vår kammare, att församlingen ska samlas till bön. Vi är mitt i händelserna och våra hjärtan kan göra skillnad.

Jag går in genom ytterdörren och en sunkig lukt slår mig i ansiktet. Det står påsar med skräp längs väggen i hallen. ”Jag kan inte ta ut skräpet, för jag kan inte ta på mig skor just nu”, säger ett leende ansikte. ”Vill du ha kaffe?”

Jag tackar, flyttar på en hög med post, sätter mig vid köksbordet och frågar hur dagen har varit. ”Det blev en sen morgon, jag kom inte upp ur sängen på grund av värken. Men annars går det bra.” Vi dricker kaffe och samtalar en stund om ditt och datt. Sedan tar hen fram breven, intygen och besluten.

”Jag fick avslag på ansökan, för de säger att jag kan jobba.” Jag ser på läkarintyg där arbetsoförmåga beskrivs tydligt och på beslut där det sägs att hälsoproblemen inte är tillräckligt allvarliga för att beviljas ekonomiska stöd från socialtjänsterna. Vi hjälps åt att överklaga beslutet och kräva omprövning. ”Tack för hjälpen, nu får jag vänta igen några veckor.” Att ansöka om stöd tar tid. Att vänta på beslut tar tid. Att besvära sig tar ännu mer tid. Oavsett om bankkontot är tomt eller inte.

Jag tar med mig skräppåsarna på vägen ut. När jag går ner för trapporna i höghuset som saknar hiss funderar jag på hur jag skulle kunna sköta mitt eget jobb ifall jag hade en sådan värk som hindrade mig att stiga upp ur sängen eller ta på mig mina skor. Det skulle inte gå, jag skulle ta sjukledigt. Att vara arbetslös och sjuk är ett evigt kämpande med ekonomin.

Alltför ofta anser beslutsfattarna inom socialvården att de jag möter i diakonin är i skick för att arbeta, trots att de har ett läkarutlåtande från en expert inom hälsovården som bestyrker att arbetsoförmågan finns. Lösningen är att klaga på besluten, klaga på systemet. Och det arbetar vi diakoniarbetare mycket med.

Nåd är ett av de vackraste orden som finns. Men man kan bli beskylld av andra kristna för att vara en dålig kristen om man pratar för mycket om nåd och Jesu kärlek, verkar det som. Det är ändå det centrala i den kristna tron och allt annat som debatteras och får vara skyltfönster utåt, handlar mest om olika åsikter i lärofrågor och politiska frågor. Viktigt det också, men problematiskt när det är det enda som får publicitet.

På sociala medier är det många som gömmer sig bakom anonyma användarnamn och verkar glömma hur människor ska bete sig, antingen är de troll eller beter sig som troll. Också helt vanliga människor verkar kasta respekten för sin medmänska genom fönstret. Många av oss som kallar sig kristna verkar ibland glömma det dubbla kärleksbudet i sin iver att försvara sin tolkning av Guds ord. I sommar har vi läst om hur folk ”försvarat den rätta tron” med kiss och kottar. Här spetsar jag till det skedda med en egen tolkning, jag vet ju inte hur de här människorna tänkte. För Gud behöver inte försvaras och absolut inte med psykiskt eller fysiskt våld. Att med intresserade diskutera sin tro, utöva apologetik är förstås en helt annan sak.

Det finns en hel del maktutövande i olika kristna församlingar. Kommer sådant beteende ursprungligen från en rädsla för att synda, att bli för ljum i sin tro? En del församlingar vill inte att deras medlemmar ska umgås med folk utifrån just för att undvika att medlemmarna ska bli påverkade av andra åsikter och trosläror. De vill lyda bibelordet om att hålla sig utanför världen. Men jag frågar mig om en växthus-tro som inte stöts och blöts mot andras åsikter kan vara en riktig, hållbar tro? I kampen mot synd verkar det kunna komma biprodukter av förakt och beteende som måste kallas för mobbning. Då är det viktigt i församlingarna att vara tydlig med att Gud älskar alla människor och inte vill att vi ska håna varandra. Allt annat är en villolära. Speciellt försiktiga och lyhörda behöver vi vara med barn och ungdomar i församlingarna. Att tänka själv måste alltid vara en bra sak.

Har vi kristna rätten att blanda oss i andras liv utan att blivit inbjudna att göra det? När jag var ung fanns det i vissa kretsar en tendens att tillrättavisa varandra ifall man var orolig för ens kompis leverne. Är det rädslan för att synd ska leda till fördärvet eller är det vår egna mänskliga önskan om att vara bättre än den andra? Mänsklig maktproblematik är jättesvår att skilja från önskan att rädda någon.

Rubriken syftar på Bibelns ord om hur de första kristna älskade varandra och tog hand om varandra. Vi kunde börja med lite respekt. På nätet och i vardagslivet.